Idag är jag halvt ihjälstressad. Har en triljon saker att göra samtidigt som jag har noll ork till nånting. Ja, riktig dålig kombination men jag är van. Jag försöker verkligen sänka kraven på mig själv och bara göra det jag tycker om och det jag verkligen måste men det är svårt. Särskilt när folk drar i en åt alla håll och kanter och tyker att jag ska göra si och jag ska göra så.

 

Igår hade jag en fantastisk rolig dag. Dels med fotograferingen och sedan mitt nattliga besök hos en ny vän.

Från den dagen då du intalar dig själv att du är trasig, sjuk eller har ångest det är då som du blir trasig, sjuk eller får ångest. Tankar har en sjuk kraft på oss. Att du säger till dig själv varje morgon att dagen kommer bli fantastisk gör skillnad. Kanske inte första dagen eller kanske inte heller andra, eller inte ens efter några veckor. Men när du har lurat din hjärna att du faktiskt mår fantastiskt bra. Det är då du kommer må bra, åtminstone bättre.

Om någon i din närhet dör, du blir dumpad eller så har du bara en dålig dag på jobbet, då köper jag att du vill hänga läpp. Men var försiktig! Deppar du för länge så kan det bli kroniskt. Ta vara på dagen. Kolla ut genom fönstret, vad kan du se som faktiskt är fantastisk? Jag använder ordet fantastiskt mycket. Detta är för att det är ett fantastiskt ( ;) ) fint ord. Den ger mig styrka att orka mig genom min dag. Det och massa andra saker. Så som musik, solsken, fina vänner, god mat och träning. Vad mår du bra av?

Vi vänder på det. Vad sker hos dig när du mår dåligt? Vad är det som triggar så att du mår dåligt? Vad beror ditt onda på?

Nästa gång du mår dåligt. Använd din vettiga hjärna och tänk "vad är detta att må dåligt över?" "hur hamnade jag här?" och "vad kan jag göra för att inte må så här igen?"

Jag är expert på att må dåligt och tycka synd om mig själv. Jag trodde att jag var tvungen att tillförlita mig på andra. Jag hade fel. Finns bara en person som kan hjälp mig. Och det är otippat mig själv. Fantastisk nyhet va?

Låt mig ge er ett exempel:

- Jag kunde ha pluggat till tentan, klivit upp i tid, sagt till mig själv att jag är bäst. Vad gjorde jag istället? Jag såg till att allt blev ännu värre. För vad? ingenting. Det är en tenta. Den går att göra om.

Nu är jag medveten om att riktig ångest inte handlar om en tenta, ostädad lägenhet eller en jobbintervju. Det sitter mer ingrodd i dig så lite tankar kanske inte hjälper direkt. Men om du alltid tänker possitivt så kommer du kanske aldrig skapa någon ångest. 

Jag har i flera år trott att det har varit något fel på mig. Nu vet jag att det inte är så. Jag är bara lite unik. Jag hade (har?) fruktansvärda ångestattacker i vissa situationer. Det jag gjorde för att kontrollera detta var att undvika dessa situationer. Det var det sämste jag någonsin kunde göra. Det gjorde att jag missade så himla mycket. I 15 år har jag undvikit dessa situationer. Femton år. Tänk vad mycket jag kan ha missat. Jag har ingen aning vad jag har missat så jag borde inte vara bitter, och det är jag inte. Men mina tankar hamnar ändå där. Tänk om jag hade träffat mitt livs kärlek om jag inte hade tackat nej till den där festen ? eller jag hade kanske fått mig en ny fin vän, eller fått ett jobberbjudande.

Att låsa in sig i lägenheten har aldrig hjälpt.

 

Nu är det så att jag har fått goda nyheter! Dessa nyheter gör att jag nu kommer söka jobb i sundsvall, umeå, sthlm och kanske till å med göteborg. Jag känner mig mer fri nu. Jag vet att jobben finns, bara jag som är bosatt i fel ort. Denna vecka har mitt ex barnen och jag ska göra ALLT för att må bra. Ska bland annat träffa en nyfunnen vän och vi ska gå ut och gå med våra hundar, jag ska jobba som volontär och sedan ta en roadtrip till sundsvall och testa utelivet.

Länge sedan jag inte hade ett enda möte med varken företag, skola eller barnen på en hel vecka.... låt mig få säga det igen... FANTASTISKT!

 

Ironisk nog så sitter jag och lyssnar på radio om hur folk planerar sina bröllop. Känns ju helt jävla perfekt efter jag har sagt till mitt livs kärlek att jag inte vill ses igen. Äsch. ironi kan ju bita mig i arslet. Jag läste något citat från Facebook eller om det var Instagram som sa "Att vara stark är inte att alltid orka. Att vara stark är att resa sig upp igen". Med det kan jag säga att jag är förbannat stark. Jag kommer resa mig upp och ännu en gång kommer jag vara starkare än någonsin.

Idag är jag inte stark, och jag kommer inte vara det imorgon heller. På torsdag ska jag och en nära vän dra från denna stad och göra Sundsvall osäker. Vem vet, jag kansk aldrig kommer hem igen :)

Jag är så arg. Mest är jag faktisk arg på mig själv. Att jag aldrig kan lyssna på andras råd eller på vad min hjärna säger. Jag obotlig romantiker och är så fruktansvärt naiv och tror att allt kommer ordna sig så länge man är kär. Nu har jag fått motsatsen bevisad. Hur jävla fantastisk kär jag än är i denna människa så kommer det aldrig att fungera. Jag måste börja om, igen. Hitta någon som vill samma som mig. Skaffa hus, gifta sig och skaffa barn. Jag tänker aldrig övertala någon. Vill de inte det jag vill så är vi helt enkelt inte gjorda för varandra.

Humm, på tal om att vara gjorda för varandra. Fram tills för ett litet tag sedan trodde jag allvarligt på att alla hade en själsfrände. Jag trodde han var min. Sedan kom jag till insikt. Visst tror jag fortfarande på att vi två skulle kunna få det fantastisk bra med lite jobb, men jag tror inte längre på själsfränden. Jag tror mer på att två personen passar för varandra vid rätt tillfälle. För han och mig var det inte så.
Tänk om både träffades när vi båda var hela och fina? Hur jävla bra hade det inte varit? Det är något jag varken vill grubbla på eller önska eftersom det kommer inte ske. Vi träffades vid fel tidpunkt och nu är det slut. Vi hade vår chans.

 

Hej! /Bitterfittan

Idag har jag egentligen inte så mycket att berätta då kl är bara strax efter åtta.

går hade jag en varierande dag iaf. Hade några skitsaker men dagen fick en bra vändning mot slutet då jag fick finbesök och blåbärspaj =)

Idag kommer det bli en halvjobbig dag. Ska till HC igen och kommer få tråkiga besked. Har bokat in en träff med min kund efteråt så jag måste hålla minen. Detta är bra för mig för jag kan inte gräva ner mig mer. Jag måste komma tillbaka till verkligheten.

Det ska bli väldigt kul att se min kunds process och se vad som händer i framtiden. =)

Sedan en annan sak jag har insett de senaste dagarna: Killar är trubbel. Jag är helt matt! Vad jag än gör så är det uppenbarligen fel. Att leva singel i evighet känns ju mer lockande än någonsin (lär ha ångrat mig om några år)! 

 

Aja. Nu blir det gröt å träningsplaneringsskrivande. <--- världens längsta ord?

Jag är så sjukt stolt över mig själv!

Jag har nu skickat in mina två träningsplaneringar och kundunderskrifterna. När dessa är godkända så har jag klarat av ytterligare en kurs. Ja jag har tagit examen men inte är klar, detta mår jag skit dåligt över. Men jag tänker klara detta.

 

Nä det jag är riktigt stolt över är den resan jag har tagit mig genom. Att jag har äntligen gjort saker som jag varit livrädd för. Idag ringde jag min mamma och berättade sanningen. Nu vet hon hur jag har lidit. Detta kan bara bli fantastiskt. Efter mitt samtal ringer min bror och säger att han var orolig för mig. Att känna att det finns nån där ute, det känns så jävla bra!!!!

 

Jag har tagit ett stort steg ikväll. Jag har gjort det förr, men denna gång tänker jag göra det ordentligt. Det viktigaste i mitt liv är mig själv. För mår jag bra så mår mina barn bra. och det är det jag levar för.

 

 

Jävligt arg på Barn-och ungdomspsykatrin också. De är idioter och de kommer att få ångra sig för jag vet att jag har rätt. Synd bara att min söner ska bli lidande. Idag har jag varit hemma hela dagen med min son, bara för att jag inte får den hjälp vi kräver. I hate it!

 

nu: kolla serier tills jag somnar. Adjö.

Johnny Cash och ett täcke sittandes vid datorn. Jag sov borta i natt. Bortamatch, kallas det så? nej skämt åsido. Kom hem, duschade och har sen dess suttit här och frysit.

Ska ut å äta strax men jag har varken lust eller ork, men jag måste ju äta?

Har blivit bjuden på fest på en mindre ort men det är så långt att åka. borde jag? ja, det borde jag. För jag vill ju bort. jag vill glömma..

Jag har tänkte flera gånger när jag har mått dåligt vad kärleken verkligen är. Är det bara något som vi inbillar oss för att "det är så det ska vara". Jag har flera gånger tänkt att jag saknar en människa bara för att jag inte vill vara ensam. Jag tänkte att jag saknar inte människan utan jag saknar någon, vem som helst.

Att vara ensam har varit ett stort problem för mig. Nu ser jag inte det som ett problem eftersom jag vet alla människor behöver andra människor. Det handlar bara om att kunna hantera ensamheten och se det mer som en frizon. Nu kom jag lite från ämnet jag tänkte prata om. Det jag ville säga är att jag har tidigare inbillat mig att kärleken är något påhittat, att det är bara något vi intalar oss själva för att plåga oss själva. När vi är kär i någon (eller som jag trodde: inbillad kärlek) så kan vi ersätta denna person med nya människor. För att komma över någon så är det inte alltid så smart att börja träffa andra, men i vissa fall är detta det bästa. För vi är så insnöade på just den personen som vi är kär i att vi kanske intalar oss själva att han/hon är den enda. Sedan bryter vi oss loss och börjar träffa andra människor. Sedan märker vi att vi inte var så himla kär trots alls. Att vi bara va insnöade som sagt. När vi träffar andra, ser deras fina egenskaper och börjar sakta med säkert gå vidare. Detta är jag expert på. Jag skäms över att säga det men efter varje långt förhållande jag ahr haft så har jag alltid haft en flirt som har varit bron till singellivet. Men det var då. Det var innan Kim och sen dess har jag nog varit bättre på att välja killar. Nu vet jag inte vilken situation jag är i. Jag är i ett känslomässigt kaos där jag slits mellan kärleken och ångest. Jag jobbar på att lära mig skillnaden men eftersom kärleken är snarlik ångesten så är det många många många gånger som jag förknippar dessa med varandra. Trots att dessa två egentligen är deras motsatser. Jag ställs inför frågan om jag ska gå vidare, eller om jag ska fortsätta kämpa. Detta kan vara ett tufft beslut vissa dagar eftersom jag kämpar redan på flera olika håll. Men jag vet också att många gånger är kampen värt besväret.

Jag har insett nu de senaste dagarna att vissa människor går inte att ersätta en viss person. Jag har aldrig någonsin känt så starkt för en människa. Att träffa andra har inte hjälpt denna gång. Hur ska jag då göra för att gå vidare? Varför ska jag gå vidare? Varför kan inte andra göra det åt mig? Hur bär jag mig åt för att släppa den absolt bästa människan för mig? Hur vet jag att jag gör rätt beslut? Det kommer jag nog aldrig  veta.

Det jag vet nu iaf, är att jag är värd det bästa. Mina barn är värd det bästa. Jag är fortfarande helt övertygad om vad lycka är och vilka som ska ingå i min lycka för att det ska bli fulländat. Jag vet också att livet läkar faktiskt många sår och vi träffar ständigt nya människor som kan berika våra liv och ge oss nått som ingen annan någonsin ha gjort. Det handlar bara om att våga. Jag har vågat. Jag har vågat att ta ett nytt steg åt en annan riktigt. Jag har gått vidare. Problemet är bara att jag är sjukt osäker på om jag kan hitta någon som är bättre än det jag hade tidigare (för varför ska jag gå till något sämre?) Det är därför jag fortfarande är singel, jag har så sjukt höga krav. Mina vänner har sagt till mig att jag måste släppa loss och inte se killar som jag träffar som potentiella pojkvänner utan som kanske något annat. Jag har då berättat för dem att det fungerar inte för mig. Jag är ingen sån tjej. Jag vill ha en pojkvän, en trygghet. Jag vill inte ha hus och nya barn på en gång. Jag vill fortfarande leva, gå på fester, resa etc. Jag vill bara inte ligga runt med killar och tro att detta skulle ge mig någon form av lycka.

Jag väljer mitt eget singelliv. Jag är berikad av kärlek från mina barn, min familj och mina vänner. Jag överlever kampen. För en dag finner jag även det som handra har funnit.

Jag kan inte träffa en ny kille för ens jag har släppt den tidigare. Det är inte rättvist mot någon annars. Samtidigt som jag skulle kunna göra allt för att få denna person att förstå att vi är skapta för varann...

men jag sitter nu här i skrivandes stund och funderar helt ärligt talat om allt detta är värt väntan?

Jag vaknade upp imorse och var förkyld. Kände hur all min motivation hade försvunnit med mina fantastiska drömmar. Dagen har varit lång och väldig innehållsrik. Hade oponering på c-uppsatser idag. Trots att jag själv inte skulle gå upp med min rapport så var det ändå lärorikt. Sedan gick jag på sommarfest med barnen och sedan brann det för mig.

huvudvärk och halsonta, fantastiskt så där två dagar innan examen. Men vad gör det, lär ju inte ställa in det=)

Imorgon har jag två viktiga möten och jag ser fram emot båda. =)

Sedan resten av veckan ska jag träffa massa roligt folk. Blir krogen några gånger och förhoppningsvis händer det nått skoj där. Lär ju hända nått när man är med brudarna. Shit vad jag längtar. Sedan kommer min bror upp och det ska bli skoj och träffa honom.

Nu ska ja bädda ner mig så jag inte är ett helt vrak imorgon..

Adjö.

Helt fantastiskt vad läser jag har fått. Trots detta kommer jag bara gnälla i detta inlägg, eller ja en del iaf.

Igår blev jag vansinnigt besviken på en som ska kallas sig "nära". Denna person sårade fakiskt mig igår, även fast jag hade sagt till mig själv att inte ta till mig av det han sa. men grejen är den att jag har sån respekt (läs: rädsla) för honom at jag tog åt. Dåligt, ja jag vet.

Hur som helst. Han kommer aldrig att tycka om mig för den jag är, kommer aldrig någonsin vara stolt över mig. Än sen att jag har jobbat hårt i tre år med studier. Gjort tenta efter tenta, haft kunder, praktiska prover, sjuka barn var och varannan vecka, halvt gått in i väggen, gått genom två seperationer med mera mera. Nej, att jag inte är klar med c-uppsatsen var riktigt dåligt. Jag är inte en tillräckligt bra dotter för ens jag har mitt diplom. Han säger att han var 45 år när han pluggade, hade fyra barn och ett hushåll att ta hand om. Ja, det är sant. Skillnaden är bara att den äldsta bodde inte hemma, den nästa äldsta var väl ja runt 19 år å reltavit självgående. Jag och min yngsta bror var knappast något besvär. Blev vi sjuka fick vi gott ta hand om oss själva. Han var aldrig där. Jag har pluggat sen minsta grabbaen var 1 ½ år. Haft magsjuka, förkylningar, hjärnskakningar, sprungit på sjukhuset var å varannan vecka de senaste månaderna med båda pojkarna. Jag har själv behöver hjälp, men ändå... ändå klarar jag skolan. För det har jag sett till. Att jag inte fick gå upp med min c-uppsats gjorde ju att jag är världens minst viktiga människa i hans liv. tack gode gud att jag är stark för jag sa till mig själv efter besöket "Faan Emma, du har gjort tentor och andra uppgifter och klarat dem under tre hela år, varför bry sig om att du snubblar lite på mållinjen" - Problemet är bara att jag bryr mig för mycket om hans åsikt. Har alltid gjort och kommer alltid göra. Hade inte mina barn älskat honom som de gör då hade jag fan sett till att han inte var en del av mitt liv. För varför ska han vara det? jag är ju en nolla.

 

 

Så där ja, nu var det sagt. Förutom den lilla incidensen med min far så hade jag nog en av mina bästa dagar någonsin!!!!!!!! <3 (säkert det som gjorde att jag kunde stå stolt när han hoppade på mig)

Milo hade haft avslutning på sin 5 årsgrupp i onsdags. Då hade han sagt till sin fröken och grät att mamma hade aldrig varit med någon gång... Gjorde ont i mitt lilla hjärta. Så igår tog jag med honom, gabriel och sixten och gjorde en rejäl skogstur där de brukade vara. Han haft fått en karta av sina fröknar så han fick visa mig allt i skogen och lära mig lite (helt övertygad att han kan mer om skog än mig.. lätt). Vi kollade på lite konst, åt lite växter och pratade om naturen. Sedan grillade vi korv och myste ordentligt. Vi gick väl ut halv tio och kom hem halv tre tror jag. Dock en lite paus hem för att dra med pappa Kim också.

Har inte sett Milo och Gabriel så lyckliga på så länge. Detta var helt klart värt allt!!!

Efter det blev det hem å fixa sig ordning för utspark.

Hade jätte kul! Vi lekte lekar, drack och åt och hade jätte trevligt. Sedan fortsatte vi på teaterträdgården och jag slutade på plaza. Följde med en polare hem och hade lite diskussioner om, ja... minns inte helt. Halv fem tog jag "the walk of fams(shame)" och tog en taxi hem. duktig som jag är så vaknar jag alltid i min egen säng när jag har druckit. Yeeaaay.

Jag tänker behålla den bra känslan och ska fortsätta göra denna dag till en fantastisk dag. Ska hämta min fina grabbar och sedan åka och träffa mormor, morbror och kusiner i Fyrås. God mat och trevligt sällskap. Sedan ska jag dumpa min hund där för till veckan är ju uppbokad dygnet runt. yeaaaaaah examen!!!!!!!!! (trots utebliven c-uppsats, eller uppkast som en klasskompis skulle sagt)

 

 

Adjö.