Helt fantastiskt vad läser jag har fått. Trots detta kommer jag bara gnälla i detta inlägg, eller ja en del iaf.

Igår blev jag vansinnigt besviken på en som ska kallas sig "nära". Denna person sårade fakiskt mig igår, även fast jag hade sagt till mig själv att inte ta till mig av det han sa. men grejen är den att jag har sån respekt (läs: rädsla) för honom at jag tog åt. Dåligt, ja jag vet.

Hur som helst. Han kommer aldrig att tycka om mig för den jag är, kommer aldrig någonsin vara stolt över mig. Än sen att jag har jobbat hårt i tre år med studier. Gjort tenta efter tenta, haft kunder, praktiska prover, sjuka barn var och varannan vecka, halvt gått in i väggen, gått genom två seperationer med mera mera. Nej, att jag inte är klar med c-uppsatsen var riktigt dåligt. Jag är inte en tillräckligt bra dotter för ens jag har mitt diplom. Han säger att han var 45 år när han pluggade, hade fyra barn och ett hushåll att ta hand om. Ja, det är sant. Skillnaden är bara att den äldsta bodde inte hemma, den nästa äldsta var väl ja runt 19 år å reltavit självgående. Jag och min yngsta bror var knappast något besvär. Blev vi sjuka fick vi gott ta hand om oss själva. Han var aldrig där. Jag har pluggat sen minsta grabbaen var 1 ½ år. Haft magsjuka, förkylningar, hjärnskakningar, sprungit på sjukhuset var å varannan vecka de senaste månaderna med båda pojkarna. Jag har själv behöver hjälp, men ändå... ändå klarar jag skolan. För det har jag sett till. Att jag inte fick gå upp med min c-uppsats gjorde ju att jag är världens minst viktiga människa i hans liv. tack gode gud att jag är stark för jag sa till mig själv efter besöket "Faan Emma, du har gjort tentor och andra uppgifter och klarat dem under tre hela år, varför bry sig om att du snubblar lite på mållinjen" - Problemet är bara att jag bryr mig för mycket om hans åsikt. Har alltid gjort och kommer alltid göra. Hade inte mina barn älskat honom som de gör då hade jag fan sett till att han inte var en del av mitt liv. För varför ska han vara det? jag är ju en nolla.

 

 

Så där ja, nu var det sagt. Förutom den lilla incidensen med min far så hade jag nog en av mina bästa dagar någonsin!!!!!!!! <3 (säkert det som gjorde att jag kunde stå stolt när han hoppade på mig)

Milo hade haft avslutning på sin 5 årsgrupp i onsdags. Då hade han sagt till sin fröken och grät att mamma hade aldrig varit med någon gång... Gjorde ont i mitt lilla hjärta. Så igår tog jag med honom, gabriel och sixten och gjorde en rejäl skogstur där de brukade vara. Han haft fått en karta av sina fröknar så han fick visa mig allt i skogen och lära mig lite (helt övertygad att han kan mer om skog än mig.. lätt). Vi kollade på lite konst, åt lite växter och pratade om naturen. Sedan grillade vi korv och myste ordentligt. Vi gick väl ut halv tio och kom hem halv tre tror jag. Dock en lite paus hem för att dra med pappa Kim också.

Har inte sett Milo och Gabriel så lyckliga på så länge. Detta var helt klart värt allt!!!

Efter det blev det hem å fixa sig ordning för utspark.

Hade jätte kul! Vi lekte lekar, drack och åt och hade jätte trevligt. Sedan fortsatte vi på teaterträdgården och jag slutade på plaza. Följde med en polare hem och hade lite diskussioner om, ja... minns inte helt. Halv fem tog jag "the walk of fams(shame)" och tog en taxi hem. duktig som jag är så vaknar jag alltid i min egen säng när jag har druckit. Yeeaaay.

Jag tänker behålla den bra känslan och ska fortsätta göra denna dag till en fantastisk dag. Ska hämta min fina grabbar och sedan åka och träffa mormor, morbror och kusiner i Fyrås. God mat och trevligt sällskap. Sedan ska jag dumpa min hund där för till veckan är ju uppbokad dygnet runt. yeaaaaaah examen!!!!!!!!! (trots utebliven c-uppsats, eller uppkast som en klasskompis skulle sagt)

 

 

Adjö.