kvävd av mina egna krav

Jag har under en längre tid känt att jag vill något mer. Jag vill utvecklas på något sätt. Som det känns nu så står jag bara fast ruttnar.  Jag är en sån person som vill ha variation och förändringar med jämna mellanrum. Nu var det länge sedan jag hade någon förändring. Vet inte om det beror på att jag har haft barnen på heltid i tre år och inte kunnat prioritera mig själv, eller om pandemin har fällt krokben på mig. Eller är det för att jag känner att jag är i den åldern där jag egentligen skulle ha uppnått något mer än det jag redan uppnått? Svårt att säga. Oavsett vad det är så känner jag så här. Jag har försökt klurat ut vad det är jag behöver. Om jag behöver flytta, göra en radikal frisyr, byta jobb, extraknäcka eller börja någon kvällskurs. Jag gör små saker mest hela tiden som känns tillfredställande för stunden. Som att lacka ett bord, se en ny film, läsa en bok, träffa nytt folk, ha spelkvällar etc etc. Det känns roligt och trevligt för stunden men jag känner fortfarande att det är ett stort hål inom mig som växer mer och mer för varje dag.
Jag har tänkt att börja plugga men vet inte inom vad. 
Jag försöker utveckla mina teckenspråkkunskaper
Jag läser böcker för att bli mer allmänbildad
Jag ser på gamla filmer för veta vad alla pratar om när de citerar filmerna.
Jag testar nya hobbies för att se om det är något jag fastnar för, vilket jag gör, en kort stund. 
Jag utmanar min sociala fobi genom att träffa nytt folk.
Jag pressar min kropp med träning, vilket jag vet är suveränt för både kropp å hjärna. 
Jag vill alltid testa nya maträtter, tröttnar på att laga samma jävla maträtt hela tiden. 
Jag vill förändra min lägenhet hela tiden, och det gör jag genom att möblera om, flytta prylar, göra mig av med gamla saker, sätta upp tavlor etc, men jag vill alltid göra mer. 
Jag har ibland sån jävla ångest att det enda jag kan göra är att ligga i soffan och äta kopiösa mänger ohälsosam mat. 
Jag får idéer om vad jag skulle kunna göra men har ibland inte kraften till att göra den förändringen. 
Jag ser hela tiden hinder för att gå det där steget åt rätt riktning. 
Jag är för rädd för att berätta för omvärlden vad det jag egentligen vill göra. Jag tror att folk ska döma mig eller krossa mina drömmar genom att säga att det är omöjligt för någon som mig att kunna uppnå det. 
 
Jag känner många många många gåner att min diagnos kväver mig. Känner mig extra kvävd när jag ser andra med samma diagnos som faktiskt lyckas prestera något. Jag är 35 år gammal, lever på ören, kan inte förändra min ekonomiska situation då jag har dragit ner på allt. Köper inte en pryl till mig själv och knappt till barnen ens, jag kan inte förändra min lön särskilt mkt. När jag får löneökning så ökar ju även min hyra så det är ju skit å ingenting egentligen. Jag kan inte gå upp i tjänst då jag redan nu jobbar precis vid bristningsgränsen till utmattning. Jag måste kriga på där jag är och belöningen är ingenting. Jag villl byta jobb för att jag måste! Jag måste förändra min ekonomiska sits. Idag får jag barnbidrag, bostadsbidrag och underhåll. Allt det kommer försvinna när barnen blir äldre. Visst då kommer jag inte bo som jag gör, men jag kommer ändå få så mkt mindre pengar. Jag vill nångågn kunna unna mig en utekväll, typ kolla på Jonas Gardell eller se en musikal, men jag har aldrig råd med det. Jag måste lägga undan pengar varje månad för helt plötsligt går bilhelvetet sönder, eller är nått strul med försäkringskassan eller nått annat. Så jag törs aldrig tömma mina konton helt och hållet. Jag känner ibland att jag lever i en ekonomisk och själslig misär. De flesta av mina hobbies kostar lite eller ingenting, tex film och böcker, träning, spelkvällar etc. Men nån gång ibland vill jag göra nått annat. Sedan har jag barn som vill ha månadspeng, åka till boda borg, åka till badhuset, äta på Max, köpa ljusslingor etc, och jag säger nej ofta men ibland känner jag att jag måste säga ja, för dessa barn är inte bortskämda med varken saker eller aktiviteter. Och när jag säger ja så känns det bra för deras skull men känner att det brinner i plånboken. 
Jag vill inte identifera mig med fattig, jag kan nog har råd med en utekväll nån gång men jag vill också kunna spara till något större i framtiden. Skulle vilja ha en stuga eller ett hus nån gång. men med min lön och mina utgifter så kommer jag ha hus om ca 245 år. Jobbigt att känna att jag aldrig kommer få det. Andra människor kan glida genom livet och få allt de behöver. De har kanske kraften att jobba heltid, har bättre lön eller öever tilllsammans med någon.
 
Jag hoppas nästan att ingen läser detta för det slog mig nu vilket jävla gnälligt inlägg. Och jag är ändå jävligt tacksam för det liv jag lever eftersom jag bor i Sverige. Hade jag bott i ett annat land så kanske jag skulle inte haft samma hjälp från staten. Så nej, så jävla synd om mig är det inte. 
Ekonomin kommer bli bättre. När barnen flyttar ut så kan jag äta linser å potatis varje dag, har lägre hyra och behöver inte köpa kläder etc till barnen. 
Jag vill allra helst just nu ha en personlig utveckling. 
 
Vad kan jag göra i dagsläget: 
söka jobb
söka utbildning
gå en kurs - hundkurs, teckenspråk, filmkunskap etc. 
flytta till landet
ta ett extra jobb (inte för ekonomins skull utan för att kunna testa något annat)
Skriva mer
Engagera mig politiskt
engagera mig inom (h)järnkoll
 
 
Just nu känns inget av det där intressant. Kanske för jag sitter här emma och är sjuk och eländig. Jag har dessutom en katt som vill hjälpa till att skriva så blir lite hackigt skrivet. 
Så nu avslutar jag detta otroligt meningslösa inlägget, med säkert många stavfel.
 
tack å hej. 
 
p,s bra jobbat om du har kommit hela vägen hit. 
 
 

Ångestdrickande fruntimmer på marknaden!

Har precis kommit in efter en långpromenad med en god vän och min älskade hund Ceasar. Spelar Creedence clearwater revival och måste göra ordning en varm kopp te, för jag är lite nerkyld sen promenaden. Världsligt problem egentligen, särskilt med tanke på den tid vi nu lever i. 
 
Var länge sedan jag skrev något här, och jag vet inte ens vad jag ska skriva om. Känns naivt att tro att jag skulle kunna beskriva allt som har hänt i mitt liv sen sist jag skrev i ett enda inlägg. 
 
Jag delar mycket på facebook. En väldigt blandade kompott av saker. Jag delar en del politiska saker, en del saker om ADHD, mycket om djur och natur, lite roliga bilder och texter, men allra mest är nog på  min hund och mina tokiga katter. Inget av det här beskriver mig egentligen. Eller det skrapar väl lite på ytan om vem jag kan tänkas vara. 
Jag tycker det är lustig grej egentligen när man ska beskriva sig själv. Iaf när jag ska beskriva mig själv, för Jag Emma Viberg är ju olika personer varje dag. Eller jag är samma människa men jag skulle använda olika beskrivningar om mig själv beroende på vilken dag det är. Därför jag avskyr att skriva ett personligt brev som ska sammanfatta vem jag är. Det enda jag egentligen kan säga och säkert mena nästa gång jag gör ett tappert försök att beskriva mig själv är att jag är en sån person som man inte ska läsa om utan man måste uppleva mig! 
Jag är en te-narkoman som älskar mat, godis och kramas med mina barn. Jag bjlir galet lätt uttråkad, och därför är det underligt att jag har bott i samma lägenhet och jobbat på samma jobb nu i fyra år. Men till mitt försvar så tror jag det beror på att jag har gjort om min lägenhet många gånger samt att jag har ett jobb där en dag är aldrig en annan lik. Har provat på vården, städ, reception pch butik, men det är något som verkligen inte fungerade för mig. Jag trivs med mitt jobb men jag jobbar inte med det jag drömde om som barn. Hade den 15åriga, skolkande, tjuvrökande, svärande, röriga Emma fått höra att hon en dag skulle jobba på skola så hade hon nog ramlat pladask på marken av skratt. Under min högstadie- och gymnasietid hade jag nog fler dagar frånvaro än närvaro. Vet inte ens hur jag fick ta studenten med tanke på att jag kuggade de flesta prov jag skrev. Klarade knappt högskoleprovet. Men på nått jävla underligt vis kom jag in på universitet och fick min revanch. Som ni förstår så pluggade jag knappast svenska då min stavning är katastrofal, samt att det finns tydligen inget rättstavningsprogam på denna blogg! 
Att jag klarade universitetet är mina barns förtjänst. Eller snarare deras existens gjorde att jag fixade det. Enda sen jag väntade äldsta sonen har jag gjort allt för deras skull. Från den minut jag fick veta att jag hade ett liv inuti mig så visste jag att det är nu det är allvar. Nu är det inte bara mig själv att tänka på. Nu har jag ett annat liv att tänka på. Och jag hade turen att få ytterligare ett barn ca 2 år efter första sonen föddes. 22 år gammal och tvåbarnsmamma, men jag levde som om jag klarade allt. Och tur är väl det! Hade jag varit i den sisten idag hade jag satt mig på gatan och storgråit och verkligen tvivlat på mina förmågor. Nej, när jag var 22 skulle jag visa alla andra att även fast jag var ung så skulle jag klara mödraskapet med bravur! 
Livet förändrades och som 24 åring var jag inte vara tvälåbarnsmamma, utan även ensamstående två barnsmamma också! Nu har jag en bra far till mina barn så jag fick självklar mycket hjälp från honom. Tre år universitet studier tog mig ca 4 år, men idag har jag mitt examensbevis, och det ledde till att jag fick fast tjänst inom kommunen. Började att jobba med ensamkommande och gled sedan in på en räkmacka och fick jobbet jag har idag. 
Från den dagen jag skaffade barn så satt jag mig själv åtsidan och la all min energi på mina barn., och med bra resultat! Idag har jag en 11 och 13 åring som är väluppfostrande, goda, omtänksamma ödmjuka människor. Båda med ett jävla humör och totalt olik mig på många vis, men de mest fantastiska människor jag känner, såklart. 
Men nu då? Slutar föräldraskapet nu? Nej, såklart inte men det känns ju märkligt när jag knappt är med mina barn då de umgås med egna vänner, eller spela dataspel. Det är nu jag har tillfälle att hitta tillbaka till mig själv igen. Har försökt göra saker jag tidigare har gillat men inget fastnat. Idag är jag istället en soffpotatis som bara kollar på serie och lever med jobbig ångest. Tappat min egna identitet. Jag gillar fortfarande en hel del saker, men det är ändå något som fattas. Har länge försökt förstå vad det är som jag behöver, men inte hittat svaret. 
Att skaffa hund har ju varit en ordentlig investering för mitt mående. Han får mig att gå långa härliga promenader, att få rå om en annan varelse, ha en anledning att kliva upp på morgonen och komma hem efter jobbet. Min glada lilla, kattsmaskande lurv! Men trots att jag har honom så känner jag att jag vill något mer. Jag vill något större än att lunka på i ekorrhjulet. Jag vill åstadkomma något annorlunda eller fantastiskt. Jag vill gå emot normen och skapa något som bara är mitt!  Har funderat på att starta företag men det är en oerhört läskig idé med tanke på mitt mående. Kan gå från 100 till 0 på bara nån minut. Att bara lämna allt och flytta till ett torp och bli författare har varit en annan tanke, men också väldigt naivt. Jag, författare? Har aldrig puplicera något riktigt. Vem skulle vilja köpa mina böcker? 
Köpte en adventskalender från Triss nu först december, och hoppas att jag ska vinna en miljon, men det kommer inte hjälpa min dröm för en miljon är inte särskilt mycket om man ska leva endast med dem pengarna. 
Jag får fortsätta fundera å testa på å se vart jag kommer hamna i framtiden. Förhoppningsvis i ett hus eller ett torp iaf ! 
 
tack å hej.

Att älska någon.

Det är inte så himla svårt. Även fast många gärna vill påstå det. Det är inte svårt när man vet att något är rätt.
Vi måste bara komma till insikt vad som är viktigt för oss och för dem i vår omgivning.
Det är inte så himla svårt att behålla det vi vill behålla, visa det som behövs visas, och att lyfta upp dem som behöver lyftas upp.
Jag förstår givetivs att vi alla människor är olika och att vi visar kärlek på olika sätt. Men det vi alla behöver jobba på är att lyssna på dem vi håller kär. Lyssna på vad de säger. Om vi lyssnar för att förstå istället för att lyssna för att bekräfta, så kommer vi göra stora vinster. Om vi lyssnar för att förstå så kommer vi ställa nyfikna frågor, vi kommer göra allt som står i vår makt att förstå den människan vi älskar. Hittar vi någon att älska så måste vi behålla den personen genom att behandla den väl, visa vår kärlek och få personen att känna sig trygg i vår närhet.
Vi kan inte bara låta människor gå bara för att vi inte "kan" visa känslor. Ibland är det bara att släppa allt det där vi har lärt oss om att vi ska hålla masken, och även det där om att vi ska vinna argument. Släng jantelagen åt helvete, den har väl aldrig gjort någon nytta?
Vi förlorar människor genom att alltid vara den som ska ha sista ordet, eller om vi förjämnan tror på allvar att vi alltid har rätt.Ibland är det bra att hålla käften, även fast vi är säker på att vi har rätt, för annars kanske vi förlorar den där fina fantastiska människan vi har framför oss.
Vad är det jag vill säga med detta blogginlägg? Ärligt talat så vet jag inte. Jag är dödstrött. Haft sex ungar här på pyjamasparty och jag har inte ens städat undan.
 
Men om jag ska säga något plockat direkt från mitt hjärta så är det så här:
Jag är förtvivlad, jag är sliten, jag gråter varje dag, jag älskar, jag saknar och jag är desperat. Ibland vet jag inte vad jag håller på med. Varför jag för det jag gör, eller vad jag ska göra i framtiden.
Jag är olyckligt kär, som alltid kanske. Jag vill vara med en person som är så svår att vara med. Han är inte en dålig människa, utan att vi kan inte vara tillsammans. Vi fungerar inte. Men jag älskar honom så himla mycket, men nu är beslutet taget och jag måste fullfölja detta. Det gör oerhört ont i mig och jag önskar det fanns ett sätt, men jag är rädd att det inte finns det. Jag reder mig alltid även fast detta känns rent utsagt förjävligt.
Ibland undar jag om jag någonsin träffar någon som kan älska mig på det sättet jag behöver?
Jag undrar också om det finns någon som skulle förstå mig, lyssna på mig och respektera mig och mina val.
Det enda jag egenltigen vill är dela mitt liv med någon som älskar mig, avgudar mig, och visar det för resten av världen. Som lyfter mig när mina ben inte bär mig, som älskar mig när jag själv inte kan älska mig, en person går vid min sida på den väg jag har valt. Respekterar mig fullt och heligt. Jag vill ha en sån person. Ingen annan. Det är faktiskt inte så himla svårt.
Nej det är inte ett dugg svårt, utan det är alla människors rätt att få träffa en sådan person och leva med den resten av ens liv.
Det är inte så himla svårt, kan man tycka.

RSS 2.0