Jag har under en längre tid känt att jag vill något mer. Jag vill utvecklas på något sätt. Som det känns nu så står jag bara fast ruttnar.  Jag är en sån person som vill ha variation och förändringar med jämna mellanrum. Nu var det länge sedan jag hade någon förändring. Vet inte om det beror på att jag har haft barnen på heltid i tre år och inte kunnat prioritera mig själv, eller om pandemin har fällt krokben på mig. Eller är det för att jag känner att jag är i den åldern där jag egentligen skulle ha uppnått något mer än det jag redan uppnått? Svårt att säga. Oavsett vad det är så känner jag så här. Jag har försökt klurat ut vad det är jag behöver. Om jag behöver flytta, göra en radikal frisyr, byta jobb, extraknäcka eller börja någon kvällskurs. Jag gör små saker mest hela tiden som känns tillfredställande för stunden. Som att lacka ett bord, se en ny film, läsa en bok, träffa nytt folk, ha spelkvällar etc etc. Det känns roligt och trevligt för stunden men jag känner fortfarande att det är ett stort hål inom mig som växer mer och mer för varje dag.

Jag har tänkt att börja plugga men vet inte inom vad. 

Jag försöker utveckla mina teckenspråkkunskaper

Jag läser böcker för att bli mer allmänbildad

Jag ser på gamla filmer för veta vad alla pratar om när de citerar filmerna.

Jag testar nya hobbies för att se om det är något jag fastnar för, vilket jag gör, en kort stund. 

Jag utmanar min sociala fobi genom att träffa nytt folk.

Jag pressar min kropp med träning, vilket jag vet är suveränt för både kropp å hjärna. 

Jag vill alltid testa nya maträtter, tröttnar på att laga samma jävla maträtt hela tiden. 

Jag vill förändra min lägenhet hela tiden, och det gör jag genom att möblera om, flytta prylar, göra mig av med gamla saker, sätta upp tavlor etc, men jag vill alltid göra mer. 

Jag har ibland sån jävla ångest att det enda jag kan göra är att ligga i soffan och äta kopiösa mänger ohälsosam mat. 

Jag får idéer om vad jag skulle kunna göra men har ibland inte kraften till att göra den förändringen. 

Jag ser hela tiden hinder för att gå det där steget åt rätt riktning. 

Jag är för rädd för att berätta för omvärlden vad det jag egentligen vill göra. Jag tror att folk ska döma mig eller krossa mina drömmar genom att säga att det är omöjligt för någon som mig att kunna uppnå det. 

 

Jag känner många många många gåner att min diagnos kväver mig. Känner mig extra kvävd när jag ser andra med samma diagnos som faktiskt lyckas prestera något. Jag är 35 år gammal, lever på ören, kan inte förändra min ekonomiska situation då jag har dragit ner på allt. Köper inte en pryl till mig själv och knappt till barnen ens, jag kan inte förändra min lön särskilt mkt. När jag får löneökning så ökar ju även min hyra så det är ju skit å ingenting egentligen. Jag kan inte gå upp i tjänst då jag redan nu jobbar precis vid bristningsgränsen till utmattning. Jag måste kriga på där jag är och belöningen är ingenting. Jag villl byta jobb för att jag måste! Jag måste förändra min ekonomiska sits. Idag får jag barnbidrag, bostadsbidrag och underhåll. Allt det kommer försvinna när barnen blir äldre. Visst då kommer jag inte bo som jag gör, men jag kommer ändå få så mkt mindre pengar. Jag vill nångågn kunna unna mig en utekväll, typ kolla på Jonas Gardell eller se en musikal, men jag har aldrig råd med det. Jag måste lägga undan pengar varje månad för helt plötsligt går bilhelvetet sönder, eller är nått strul med försäkringskassan eller nått annat. Så jag törs aldrig tömma mina konton helt och hållet. Jag känner ibland att jag lever i en ekonomisk och själslig misär. De flesta av mina hobbies kostar lite eller ingenting, tex film och böcker, träning, spelkvällar etc. Men nån gång ibland vill jag göra nått annat. Sedan har jag barn som vill ha månadspeng, åka till boda borg, åka till badhuset, äta på Max, köpa ljusslingor etc, och jag säger nej ofta men ibland känner jag att jag måste säga ja, för dessa barn är inte bortskämda med varken saker eller aktiviteter. Och när jag säger ja så känns det bra för deras skull men känner att det brinner i plånboken. 

Jag vill inte identifera mig med fattig, jag kan nog har råd med en utekväll nån gång men jag vill också kunna spara till något större i framtiden. Skulle vilja ha en stuga eller ett hus nån gång. men med min lön och mina utgifter så kommer jag ha hus om ca 245 år. Jobbigt att känna att jag aldrig kommer få det. Andra människor kan glida genom livet och få allt de behöver. De har kanske kraften att jobba heltid, har bättre lön eller öever tilllsammans med någon.

 

Jag hoppas nästan att ingen läser detta för det slog mig nu vilket jävla gnälligt inlägg. Och jag är ändå jävligt tacksam för det liv jag lever eftersom jag bor i Sverige. Hade jag bott i ett annat land så kanske jag skulle inte haft samma hjälp från staten. Så nej, så jävla synd om mig är det inte. 

Ekonomin kommer bli bättre. När barnen flyttar ut så kan jag äta linser å potatis varje dag, har lägre hyra och behöver inte köpa kläder etc till barnen. 

Jag vill allra helst just nu ha en personlig utveckling. 

 

Vad kan jag göra i dagsläget: 

söka jobb

söka utbildning

gå en kurs - hundkurs, teckenspråk, filmkunskap etc. 

flytta till landet

ta ett extra jobb (inte för ekonomins skull utan för att kunna testa något annat)

Skriva mer

Engagera mig politiskt

engagera mig inom (h)järnkoll

 

 

Just nu känns inget av det där intressant. Kanske för jag sitter här emma och är sjuk och eländig. Jag har dessutom en katt som vill hjälpa till att skriva så blir lite hackigt skrivet. 

Så nu avslutar jag detta otroligt meningslösa inlägget, med säkert många stavfel.

 

tack å hej. 

 

p,s bra jobbat om du har kommit hela vägen hit.