Den mänskliga faktorn
Vart jag än går så möts jag alltid av att någon klagar på någon annan. Det kan vara att någon inte städat ordentligt, någon som glömt att ställa undan sin disk, kan vara någon som dubbelparkerat, glömt att ta bort luddet ur torktumlaren, eller någon som råkade snubbla i direktsändning. Folk klagar även på hur folk ser ut, hur de är som personer och vad de har för yrken. Det är ännu värre nu när vi har sociala medier som ständigt påminner om oss att vi är värdelösa så fort vi inte gör det som förväntas av oss. Vi ska vara stöpta ur samma form, tycka samma åsikter, får inte avvika och vi får absolut inte göra något misstag överhuvudtaget. Vi ska vara perfekta. Och även fast vi är perfekta i våra egna ögon så är det alltid någon annan som har en åsikt om hur vi ska vara och göra.
Det här med sociala mediers ständiga bevakning är väl egentligen ingen nyhet. Varje kotte vet ju hur jävla förjävligt det är. Jag är inte uthängd på sociala medier mer än vad jag själv väljer så jag har inte känt samma näthat som tex Bianca Ingrosso, Megan Markle, Zara Larsson eller Anders Tegnell (lägg märke till vilka som utsätts för mest näthat, kvinnor eller män, men det får bli ett annat inlägg).
Det jag däremot får stå ut med är andra uppfattning om vem jag är och vem jag ska vara. Har väl egentligen ingen direkt koppling med sociala medier då det är något jag har känt i hela mitt liv. Särskilt under min uppväxt.
Idag får man inte göra ett enda misstag utan att någon ska ha en åsikt om det. Inte så att de kommer fram till mig och säger “Vet du vad Emma, jag tror inte du klarar av att ta hand om en hund”. Utan istället ska det sägas bakom ryggen på en, som om de inte tror att sanningen alltid kommer fram ändå! Jag ska inte säga att jag aldrig pratar illa om någon men jag brukar alltid fundera en extra gång. Som tex idag var det tvätt i tvättstugan när jag skulle tvätta. Min första tanke var “Men vad tusan” Sekunden efter kom jag på mig själv och tänkte “aja, de har nog bara glömt, påverkar egentligen inte min tvättid då jag kan tvätta medan deras tvätt torkar. det är ju den MÄNSKLIGA FAKTORN!”
Och det är just det många människor glömmer bort, vi är inte robotar. Vi alla gör misstag. De personer som klagar på andra måste ju själv göra misstag ibland. Tror absolut inte att det skulle vara på något annat sätt.
Om vi alla kunde göra likadant, tänka en extra gång innan vi dömer. Jag har själv bevittnat händelser där någon människa har gjort ett misstag (jag kallar det misstag för jag vill inte tro att folk medvetet vill förstöra för folk, åtminstone inte till vardags) och jag har försvarat det och personen eller personerna jag då varit med har sagt något “Jaha, det skiter väl jag i! Så där ska man fan inte göra” Och då handlar det ofta om triviala saker som inte har något större betydelse.
När jag har ångest, trött eller stressad kan jag snabbt döma. Men vid närmare eftertanke så kan jag komma på mig själv tänka “Äsch, det där var väl inte så farligt. De gjorde ju knappast det för att jävlas med mig”.
Sen så förstår jag att det finns rötägg som faktiskt skiter i regler och lagar. Som tror att de kan göra precis som de vill. Som det här med covid-restriktionerna. Också ett annat ämne som jag inte tänkt att gå in på nu.
Den mänskliga faktorn gör att vi kanske dubbelparkerar när vi har bråttom, har barn med oss eller tänker på annat.
Den mänskliga faktorn gör att jag inte har dammsugat på tre veckor eftersom jag tycker det är dötråkigt, jobbigt samt att jag har haft tunga veckor.
Den mänskliga faktorn gör att inte rapporter, planeringar eller utvärderingar kommer in i tid. Personen gör så gott den kan med de förutsättningar den har.
Vi dömer toksnabbt! Jag vet inte om det alltid har varit så men jag känner att det är tydligare nu med sociala medier.
Bakom dessa mänskliga faktorerna ligger det orsaker till varför folk gör sina misstag. Vi har den ensamstående mamman som har alldeles för mycket och viktigare saker att tänka på att ha huset helt fläckfri.
Vi har den utbrända kvinnan som glömmer saker på jobbet för att hjärnan är inte som den ska.
Vi har kanske någon som är olycklig över något som ingen annan vet. Men är ändå på jobbet och gör sitt bästa.
Jag tror att vi alltid ska tänka “Ja, det var inte så farligt, finns säkert en orsak till detta”.
Visst finns det undantag när någon gör något misstag som skadar eller sårar en människa. Eller ett misstag som upprepar sig och andra får städa upp för misstaget. Detta förutsätter ju att man faktiskt har sagt till personen att man tycker det är jobbigt. För säger vi inget så tror personen att de får fortsätta som de har gjort. Lite som att fostra en hund. Låter jag min hund tugga på soffan, så kommer min hund tro att det är helt okej. För den mänskliga faktorn gäller även hundar. Den hundliga faktorn?
Så snälla, tänk på den andra personen och varför de gör som de gör. Döm inte. Om ni absolut vill veta, fråga personen i fråga, för då får vi oftast ett svar som säger att personen är mänsklig och visste inte att någon annan drabbades av deras misstag.
Måns och allmänna funderingar.
Jag sa till mig själv igår innan jag gick och la mig att imorgon ska jag ta dagen som den kommer. Och jag sa också att jag ska tillåta mig själv att vila varje liten aktivitet så att jag orkar med hela dagen med alla måste samt saker som jag faktiskt vill göra också.
Vaknade av att hunden skulle ut tidigt som tusan trots att vi la oss 1 på natten. Att ha valp är som att ha småbarn. Oavsett vilken tid barnen lägger sig så vaknar de ändå galet tidigt.. så är det med min valp också. Särskilt idag.
Hur som helst. Har verkligen tagit det lugnt idag mellan varven. Gjort en sak i taget. Tvättat, lyssnat på musik, gått långpromenad, pysslar, lekt med syakonbarnen å lagar nu middag. Har verkligen bromsat mig själv å sagt åt mig själv på skarpen när hjärnan börjar bana iväg på vad nästa aktivitet är, och nästnästa å nästnästnästa, å nästnästnästnästa, ja ni fattar. Istället har jag levt i nuet. Och det här fungerar skapligt. Bättre än tidigare.. Har även tagit min adhd medicin både frukost å lunch bara för att orka hela dagen. Och jag har kommit långt idag innan jag kraschade. Kl är 17 å inte för ens nu är min helvete Jävla piss snus huvudvärk tillbaka. Maten är i ugnen så jag har inte så mkt jag ska göra. Men att ligga som en hjälplös lite räka i soffan resten av kvällen är inte det jag behöver. Kan sitta i soffan absolut Men inte med huvudvärk å illamående. Och jag har oxå märkt att mitt tålamod å humör är sju helveten värre. Har inte tålamod för barnen, även fast de bara ställer e fråga eller vill välja film. Jag är ett monster! Och det är okej!! Ingen mamma är perfekt. Men att ha så här varje kväll i över två veckor är fan inte humant !
Aja. Jag tä mer positivt. Har haft en jättebra dag idag fram tills nu. Äntligen fått träffa två av mina brorsdöttrar idag å vi har haft roligt och mysigt. Till å med våra hundar kom överens. Lycka!
Jag kommer ringa läkaren på NPM på måndag å be om en tid ASAP! (as soon as possible , för er som int begrip). Kunde åtminstone utesluta hjärntumör å det är jag jävligt glad för. Trodde egentligen inte att det var det men har blivit orolig då jag aldrig haft sån här ihållande huvudvärk tidigare.
Jag behöver sooova. Nej ännu bättre. Jag behöver återhämtning.. skridskor,skidor, promenad,. Simning, goda vänner etc etc. Ja Skulle även behöva ha lite sex. Det ger väl en rejäl Jävla skjuts på humöret. Beror väl på med vem såklart. Finns nog en hel del snubbar (och snubbor) som skulle dra ner mitt mående ordentligt efter jag haft sex med dem.
Fast Måns Zelmerlöw skulle nog kunna få komma å hjälpa mig att bli frisk. Mjau....
Att ta riktigt jobbiga beslut!
Jag vaknade upp imorse med en chock när klockan ringde 5.30. Det enda jag kunde känna i hela min kropp var NEEEEEJ!!
Inte nödvändigtvis för att jag skulle upp tidigt eller åka på jobbet eftersom jag både gillar tidiga mornar och mitt jobb.
Imorse kände jag en stor sorg, nästan som ångest. Jag tog ett stort och viktigt beslut igår som gör så fruktansvärt ont i mig. Jag vet att detta beslut var nödvändigt men jag vet också att jag kommer bära på en sorg under lång tid. För mig som redan har en hel del problematik är detta något jag måste kriga mig. Att orka kliva upp, ta hand om barn, gå till jobbet och att laga mat kommer kännas tungt. Att bara ringa ett samtal eller ta en dusch kommer skapa en sån otrolig ångest för mig vissa dagar. Nu om något behöver jag mina vänner, mina barn och något roligt att se fram emot.
Jag vet att detta går över och när jag har gått vidare kommer jag förhoppningsvis må bättre, som var hela tanken med detta beslut.
Men fram tills dess kommer det bli mycket te, kramar och en hel del tårar....
Att älska någon.
Det är inte så himla svårt. Även fast många gärna vill påstå det. Det är inte svårt när man vet att något är rätt.
Vi måste bara komma till insikt vad som är viktigt för oss och för dem i vår omgivning.
Det är inte så himla svårt att behålla det vi vill behålla, visa det som behövs visas, och att lyfta upp dem som behöver lyftas upp.
Jag förstår givetivs att vi alla människor är olika och att vi visar kärlek på olika sätt. Men det vi alla behöver jobba på är att lyssna på dem vi håller kär. Lyssna på vad de säger. Om vi lyssnar för att förstå istället för att lyssna för att bekräfta, så kommer vi göra stora vinster. Om vi lyssnar för att förstå så kommer vi ställa nyfikna frågor, vi kommer göra allt som står i vår makt att förstå den människan vi älskar. Hittar vi någon att älska så måste vi behålla den personen genom att behandla den väl, visa vår kärlek och få personen att känna sig trygg i vår närhet.
Vi kan inte bara låta människor gå bara för att vi inte "kan" visa känslor. Ibland är det bara att släppa allt det där vi har lärt oss om att vi ska hålla masken, och även det där om att vi ska vinna argument. Släng jantelagen åt helvete, den har väl aldrig gjort någon nytta?
Vi förlorar människor genom att alltid vara den som ska ha sista ordet, eller om vi förjämnan tror på allvar att vi alltid har rätt.Ibland är det bra att hålla käften, även fast vi är säker på att vi har rätt, för annars kanske vi förlorar den där fina fantastiska människan vi har framför oss.
Vad är det jag vill säga med detta blogginlägg? Ärligt talat så vet jag inte. Jag är dödstrött. Haft sex ungar här på pyjamasparty och jag har inte ens städat undan.
Men om jag ska säga något plockat direkt från mitt hjärta så är det så här:
Jag är förtvivlad, jag är sliten, jag gråter varje dag, jag älskar, jag saknar och jag är desperat. Ibland vet jag inte vad jag håller på med. Varför jag för det jag gör, eller vad jag ska göra i framtiden.
Jag är olyckligt kär, som alltid kanske. Jag vill vara med en person som är så svår att vara med. Han är inte en dålig människa, utan att vi kan inte vara tillsammans. Vi fungerar inte. Men jag älskar honom så himla mycket, men nu är beslutet taget och jag måste fullfölja detta. Det gör oerhört ont i mig och jag önskar det fanns ett sätt, men jag är rädd att det inte finns det. Jag reder mig alltid även fast detta känns rent utsagt förjävligt.
Ibland undar jag om jag någonsin träffar någon som kan älska mig på det sättet jag behöver?
Jag undrar också om det finns någon som skulle förstå mig, lyssna på mig och respektera mig och mina val.
Det enda jag egenltigen vill är dela mitt liv med någon som älskar mig, avgudar mig, och visar det för resten av världen. Som lyfter mig när mina ben inte bär mig, som älskar mig när jag själv inte kan älska mig, en person går vid min sida på den väg jag har valt. Respekterar mig fullt och heligt. Jag vill ha en sån person. Ingen annan. Det är faktiskt inte så himla svårt.
Nej det är inte ett dugg svårt, utan det är alla människors rätt att få träffa en sådan person och leva med den resten av ens liv.
Det är inte så himla svårt, kan man tycka.
Att möblera om
Orkar inte med denna blogg längre.
Vet inte om det är för att jag mår så himla bra nu att jag inte har något att skriva. Fast det kanske vore kul för mina trogna följare att se att allt är awesome emellanåt också?
Vad är egentligen definitionen på awesome? Jag är lycklig iaf. Jag sitter ensam dagen innan julafton och har ingen älskade att dela den med. men det är okej. Jag känner verkligen det. Jag vet att när jag är redo så är jag redo. Mina drömmar är densamma men lite mer omöblerade. Jag är fortfarande inne på hus, man och barn men just nu är min prioritering jobb och träning. Sedan om någon karl skulle av någon konstig anledning ramla in i mitt förhållande under vägen så må det hända ;)
Tänkte egentligen bara skriva God jul och gott nytt år till er alla underbara följare. Kul att få den stöd från både vänner, bekanta men även också från helt okända människor!
År 2014 kommer bli mitt år. Det känner jag på mig. Helt bombis!
Jag tror att det är dags nu.
Ibland kan jag inte förstå vad jag håller på med. Vem är jag? Vad är det jag vill med livet? Vad tycker jag om att göra och vad är jag egentligen bra på? Är jag på rätt spår? Alla dessa frågor kommer till mig lite titt som tätt. Men sedan samlar jag mitt förnuft och inser att jag är ju den absolut bästa versionen av mig. Jag kämpar på och gör mitt bästa, så gott det går, på mitt sätt.
Känslomänniska
Jag har tänkt mycket på sistone, inte för att det skulle vara något nytt men nu är tankarna mer samlade än någonsin. Dessvärre vet jag inte om det är så bra. Fast egentligen. Min "hemmaterapi" har gjort mig starkare än jag någonsin varit. Jag är en annan person idag än vad jag var förr. Idag vågar jag att ta steget jag aldrig trodde jag skulle klara. Dock kan detta steg vara något jag ångrar imorgon eftersom denna styrka flaxar väldigt mycket. Ena dagen är jag stark, den andra gråter jag floder... för att mjölken är slut. Jag är en känslomänniska. Jag blandar in känslor i allt jag gör. Allt. Du har ingen aning. Idag tex fick jag en ångestkänsla. En känsla som jag visste skulle växa och göra ont i mig om jag inte gjorde något åt det. Jag fick ångest för att det var odiskat hos mig. Men nu är jag stark, så jag valde att ta ångesten och slänga den i väggen, ja och diska förståss. Jag är inte riktigt framm än. När jag är "klar" med min resa ska jag kunna se disken i mitt kök och känna att det inte berör mig alls. Inte ett dugg. Skulle detta göra mig lat och skita i allt? Nej nej, absolut inte. Tvärtom snarare. Då skulle jag ha så mycket energi tillövers så jag vill göra sådana saker frivilligt. Ni vet den där känslan man kan ha ibland när man är så himla glad och allt går precis som man vill. Det är då man orkar göra alla de där "måsten" man har att göra. Ser fram emot den dagen. Eller har jag redan varit där? Kanske har varit där och sedan passerat. Jag har mer energi nu än tidigare. Jag orkar göra saker. Onödiga saker. Nödvändiga saker. Saker för skoj. Saker.
Nu kom jag lite ifrån ämnet. Jag ville berätta för er om att jag är känslomänniska. Detta hindrar mig något djävulst! Jag har så mycket känslor i allt jag gör att jag kan stupa i ett känslomässigt kaos ständigt! Att jag är en känslomänniska har resulterat att jag inte kan umgås med folk. Åtminstone inte allt för länge. Har ni någonsin tänkt på hur ofta jag byter vänner? Jag lessnar för jag anser att de är dåliga människor och bara vill mig ont. Haha. Kul ändå. Att jag tror att folk sitter hemma i stugorna och bara planerar hur de ska förstöra mitt liv så mycket som möjligt. Nej, i själva verket tror jag faktiskt att de inte tänker på mig något alls. Tråkigt nog förvisso, men jag måste släppa detta. "Emma, du tror att alla människor vill dig ont" - detta är något som ekar hos mig, än! Jag är hopplös!
Det jag iaf har kommit fram till angående att jag är så känslig. Vad skulle ske om jag istället för att dölja alla känslor jag har för allt och använde dem till något bra? Jag har inte funderat jätte mycket på det. Men om jag har så mycket känslor (borde vara välsignad med tanke på hur många pappskallar där ute som uppenbarligen inte har en enda känsla i kroppen) så borde jag uttrycka mig, agera eller bara vända på känslorna till något bra?
Har det blivit så här för att jag har haft så mkt ont i mitt liv? Att känslorna har blivit en börda menar jag.
Nej, egentligen inte. Jag har alltid haft enormt med känslor, åtminstone inom mig. Jag har ständigt burit på allt. Både dåliga och bra känslor (finns det dåliga känslor?) Kim, barnens far, var den första kille jag sagt att jag älskar. Denna inkluderar även mina bröder och min far. Jag har alltid varit rädd för responsen och då hållt saker och ting inom mig. När någon har gjort mig något illa så har jag inte sagt något. Iaf inte till dem direkt. Fegt. Sjukt fegt.
Men när man kraschari botten, då har man inte längre något val än att bara resa sig upp och säga "här är jag, lyssna på mig". Det går inte dölja längre. Jag har fan gått på terapi och står nu i kö för att prata med en psykolog! och allt detta skyller jag på att jag låtit det gått för långt.
Kontrollfreak
Detta kanske hör lite ihop med förgående stycke. Dock så väljer jag att särskilja det eftersom det är något jag har tänkte på ganska frekvent den sista tiden.
Jag har byggt upp en jävla kontroll. För mig själv, för andra, för prylar. Jag måste har rutiner. Göra saker i viss ordning och folk måste bete sig på ett viss sätt mot mig för att det ska fungera. Skulle de börja fungera på annat sätt än vad jag anser "rätt" så ballar jag ur! Jag kan inte förstå att folk kan göra si när jag tycker att man ska göra så! Samtidigt som jag accepterar andra egenheter och åsikter. Vi alla är unika.
Detta är väldigt luddigt, låt mig ge er ett exempel.
Jag och en vän bestämmer att vi ska ses. Jag säger kl 15, vännen säger okej. När klockan är 15.01 (nej detta är inte överdrift) så börjar bli less. Var kan denna person vara? Självklart är personen sen för att jävlas med mig. Givet. Eller så är jag inte viktigt. Ja så är det! 15.10 kommer min vän. Jag blir lätt stött för denna ooooerhörda försening. Finns inga ursäkter. Absolut inte! Min vän säger "shit vilken bilkö på E14, tror det var en olycka".
Boom. Där har ni det. ett väldigt milt exempel och jag tror att många kan känna igen sig där. Förutfattade meningar kan det också deifineras under. Hur som helst. Jag sätter folk i fack, "så här ska ni vara och göra i en viss bestämd situation" Gör de inte det, jag då är de idioter. Allihop. Förstår ni hur många idioter jag har runt mig om detta skulle stämma? Självklart är det ju inte så! Bör understyrkas! De enda personerna som jag inte "kontrollerar" med tanken är mina barn. Det är just därför jag inte kan umgås med någon annan än dem. Stört. Verkligen!
Släppa taget / gå vidare
En annan känsla jag burit på nu ett tag som jag egentligen har svårt att själv förstå. Den involverar frustration, sorg och styrka. Jag är fullt medveten vart mitt hjärta. Hos vem mitt hjärta är. Jag älskar honom. Och det är med frustration jag går och undrar vad som är fel, vad har jag gjort, vad kan jag göra och även frustration när jag inser att det är absolut ingenting jag kan göra. Det är med sorg jag måste säga adjö. Sorg att lämna den person som jag älskar mest i hela världen. Personen jag en gång litade på fullt ut. Det är med sorg som jag lämnar det och finner sedan ett stort hål i mitt bröst. Det är med styrka jag finner modet att fylla detta hål igen. Även styrka att veta att jag har det bra nu. Att detta är det bästa för oss båda. Han är inte den person jag lärde känna. Jag tror att han kommer finna tillbaka. Sinom tid. Dock inte med mig. Han hade sin chans, om och om igen. Jag är en dåre som gav dessa chanser. Naiv och kär. Men jag måste släppa taget nu. Idag. Helst igår. Jag är ledsen. På riktigt.
Att vara sjuk.
När någon är sjuk så måste man vara försiktig. Inte alltid för att inte bli smittad, utan på vad man gör och säger. saker och ting kan missuppfattas, förstoras. Vissa människor behöver tid, andra bara kärlek, visa behöver klara språk (jag). Vissa sjukdomar går att bota, andra inte. Vissa tar tid, vissa går att fixa på stunden. Gemensamt har de att man måste vara försiktig. Ge tid, plats, andrum eller som i mitt fall släppa det fritt.
Till sist bara en fråga till er läsare: Vad är det som gör att ni följer mig? Får intressant kommentarer både här och IRL så är bara nyfiken.
Ute och fiskar på okänt vatten.
För varje dag som går känns det som jag börjar älska mig själv och livet lite mer. Helt fantastisk känsla. Jag är nöjd med min tillvaro. Jag lever idag och försöker hela tiden göra mina dagar värd att räknas. Jag försöker alltid se det positiva i saker och ting. Jag tror på ödet och framförallt på karma. Jag gör det jag tror på och står upp för det jag tycker är viktigt.
Jag tänker njuta av varje minut som jag lever, för jag vet faktiskt inte hur länge till jag kommer vara här. Jag fick mitt uppvaknade för ett tag sedan. Då jag insåg att jag fick fanimig ta tag i mitt liv och göra det bästa utav det!
Jag tänkte lyfta mig själv och förhoppningsvis kan jag ta med mig några på vägen.
Finns fortfarande saker som skrämmer mig nå djävulst. En av dessa saker är att inte vara önskad. Att någon ska tycka illa om mig. Att inte känna sig behövd. Fruktansvärd känsla. och helt i onödan. Vi alla är behövda och önskade. Vad vi än har gjort och varit med om. För vi alla är något gemensamt. Vi har vår själ. Vår själ som är värd att vårda. Du är den bästa version av dig själv. Den enda du kan vara är dig själv, för alla andra är upptagna.
Ibland sänker jag mig själv givetvis. Jag kan omöjligt vara stark dygnet runt. Ibland blir jag liten som ett barn och ber om uppmärksamhet. Oftast av fel sort. För det är av den felande sorten som är enkel. Därav mitt fiskande på okänt vatten.
Kärlek som räcker livet ut.
du är den vackraste jag mött, inte tuff och falsk som alla andra...
jag vet inte, nej just nu vet jag ingenting. Jag älskar dig, men jag vet inte hur det kommer se ut i framtiden. Förutom att jag kommer en vacker dag stå där i bröllopsklänning och påväg att gifta mig med den person som är menad för mig.
Just nu känner jag att det är du, men i framtiden kanske det är någon annan.
Efter ett hårt träningspass och snart en dusch så ska jag ääääntligen få träffa pojkarna i mitt liv. mina 3,5 och 5 åringar =)
