Jag ser min reflektion på dataskärmen och ser då en sliten och olycklig människa. Jag försöker alltid hitta roten till allt ont med mitt mående och försöker sedan lösa det på bästa möjliga sätt. 

Idag hade jag ett 40 minuters långt samtal med en psykolog som skulle kartlägga vad jag behöver hjälp med. Efter samtalet så tyckte hon att jag behöver en KBT-behandling. Jag har testat KBT förut så jag var positiv till det förslaget. Att sitta och prata om sina känslor och tanker är nyttigt för oss alla, men jag vill komma någonvart så KBT känns som rätt väg att gå. Hur det ska gå till och hur fort det kommer hjälpa mig vet jag inte. Jag vet varför jag mår dåligt och hur länge jag har mått så här så jag förstår att det kommer inte bli en förändring med en handvändning. Men jag är villig att kämpa. För vad har jag för val? 

 

Jag känner mig konstant kvävd, och det är inte endast pga att jag sitter hemma i isolering och klättrar på väggarna. Jag har känt så här långt innan denna pandemi tog över vår vardag. Jag känner daligen att jag jobbar åt fel håll. Att jag inte är där jag borde vara. Problemet är bara att jag inte vet vart jag vill vara. Jag har mina aningar om vart det skulle kunna vara, men inget är glasklart. Fast vems framtid är glasklar egentligen? Jag tror vi alla måste ta det där lilla första steg mot det som känns rätt. Att säga upp sig, flytta eller raka av sig håret behöver ju inte vara första steget, kanske det andra ;) 
Problemet med mig är att jag måste alltid har hjälp med saker å ting. En knuff åt rätt riktning liksom. Har min bästa vän Andreas som har gjort tokmycket för mig. Nästan för mycket för att vara mänskligt. Men jag behöver det. Jag har ideerna och mina vänner hjälper mig att förverkla dem. Det är bara så förbannat jävla rörigt i mitt huvud för att få ut allt i ord så att jag kan beskriva vad jag "villhöver". 

Jag undrar vad mitt första lilla steg kommer vara? Kanske har jag precis tagit det nu när jag skriver denna text? 

Har precis kommit in efter en långpromenad med en god vän och min älskade hund Ceasar. Spelar Creedence clearwater revival och måste göra ordning en varm kopp te, för jag är lite nerkyld sen promenaden. Världsligt problem egentligen, särskilt med tanke på den tid vi nu lever i. 

 

Var länge sedan jag skrev något här, och jag vet inte ens vad jag ska skriva om. Känns naivt att tro att jag skulle kunna beskriva allt som har hänt i mitt liv sen sist jag skrev i ett enda inlägg. 

 

Jag delar mycket på facebook. En väldigt blandade kompott av saker. Jag delar en del politiska saker, en del saker om ADHD, mycket om djur och natur, lite roliga bilder och texter, men allra mest är nog på  min hund och mina tokiga katter. Inget av det här beskriver mig egentligen. Eller det skrapar väl lite på ytan om vem jag kan tänkas vara. 

Jag tycker det är lustig grej egentligen när man ska beskriva sig själv. Iaf när jag ska beskriva mig själv, för Jag Emma Viberg är ju olika personer varje dag. Eller jag är samma människa men jag skulle använda olika beskrivningar om mig själv beroende på vilken dag det är. Därför jag avskyr att skriva ett personligt brev som ska sammanfatta vem jag är. Det enda jag egentligen kan säga och säkert mena nästa gång jag gör ett tappert försök att beskriva mig själv är att jag är en sån person som man inte ska läsa om utan man måste uppleva mig! 

Jag är en te-narkoman som älskar mat, godis och kramas med mina barn. Jag bjlir galet lätt uttråkad, och därför är det underligt att jag har bott i samma lägenhet och jobbat på samma jobb nu i fyra år. Men till mitt försvar så tror jag det beror på att jag har gjort om min lägenhet många gånger samt att jag har ett jobb där en dag är aldrig en annan lik. Har provat på vården, städ, reception pch butik, men det är något som verkligen inte fungerade för mig. Jag trivs med mitt jobb men jag jobbar inte med det jag drömde om som barn. Hade den 15åriga, skolkande, tjuvrökande, svärande, röriga Emma fått höra att hon en dag skulle jobba på skola så hade hon nog ramlat pladask på marken av skratt. Under min högstadie- och gymnasietid hade jag nog fler dagar frånvaro än närvaro. Vet inte ens hur jag fick ta studenten med tanke på att jag kuggade de flesta prov jag skrev. Klarade knappt högskoleprovet. Men på nått jävla underligt vis kom jag in på universitet och fick min revanch. Som ni förstår så pluggade jag knappast svenska då min stavning är katastrofal, samt att det finns tydligen inget rättstavningsprogam på denna blogg! 

Att jag klarade universitetet är mina barns förtjänst. Eller snarare deras existens gjorde att jag fixade det. Enda sen jag väntade äldsta sonen har jag gjort allt för deras skull. Från den minut jag fick veta att jag hade ett liv inuti mig så visste jag att det är nu det är allvar. Nu är det inte bara mig själv att tänka på. Nu har jag ett annat liv att tänka på. Och jag hade turen att få ytterligare ett barn ca 2 år efter första sonen föddes. 22 år gammal och tvåbarnsmamma, men jag levde som om jag klarade allt. Och tur är väl det! Hade jag varit i den sisten idag hade jag satt mig på gatan och storgråit och verkligen tvivlat på mina förmågor. Nej, när jag var 22 skulle jag visa alla andra att även fast jag var ung så skulle jag klara mödraskapet med bravur! 

Livet förändrades och som 24 åring var jag inte vara tvälåbarnsmamma, utan även ensamstående två barnsmamma också! Nu har jag en bra far till mina barn så jag fick självklar mycket hjälp från honom. Tre år universitet studier tog mig ca 4 år, men idag har jag mitt examensbevis, och det ledde till att jag fick fast tjänst inom kommunen. Började att jobba med ensamkommande och gled sedan in på en räkmacka och fick jobbet jag har idag. 

Från den dagen jag skaffade barn så satt jag mig själv åtsidan och la all min energi på mina barn., och med bra resultat! Idag har jag en 11 och 13 åring som är väluppfostrande, goda, omtänksamma ödmjuka människor. Båda med ett jävla humör och totalt olik mig på många vis, men de mest fantastiska människor jag känner, såklart. 

Men nu då? Slutar föräldraskapet nu? Nej, såklart inte men det känns ju märkligt när jag knappt är med mina barn då de umgås med egna vänner, eller spela dataspel. Det är nu jag har tillfälle att hitta tillbaka till mig själv igen. Har försökt göra saker jag tidigare har gillat men inget fastnat. Idag är jag istället en soffpotatis som bara kollar på serie och lever med jobbig ångest. Tappat min egna identitet. Jag gillar fortfarande en hel del saker, men det är ändå något som fattas. Har länge försökt förstå vad det är som jag behöver, men inte hittat svaret. 

Att skaffa hund har ju varit en ordentlig investering för mitt mående. Han får mig att gå långa härliga promenader, att få rå om en annan varelse, ha en anledning att kliva upp på morgonen och komma hem efter jobbet. Min glada lilla, kattsmaskande lurv! Men trots att jag har honom så känner jag att jag vill något mer. Jag vill något större än att lunka på i ekorrhjulet. Jag vill åstadkomma något annorlunda eller fantastiskt. Jag vill gå emot normen och skapa något som bara är mitt!  Har funderat på att starta företag men det är en oerhört läskig idé med tanke på mitt mående. Kan gå från 100 till 0 på bara nån minut. Att bara lämna allt och flytta till ett torp och bli författare har varit en annan tanke, men också väldigt naivt. Jag, författare? Har aldrig puplicera något riktigt. Vem skulle vilja köpa mina böcker? 

Köpte en adventskalender från Triss nu först december, och hoppas att jag ska vinna en miljon, men det kommer inte hjälpa min dröm för en miljon är inte särskilt mycket om man ska leva endast med dem pengarna. 

Jag får fortsätta fundera å testa på å se vart jag kommer hamna i framtiden. Förhoppningsvis i ett hus eller ett torp iaf ! 

 

tack å hej.

Jag är helt totalt förälskad i Ulf Nilsson! Om ni inte har hört hans låtar som rekommenderar jag det starkt. Egentligen är det väl inte låtarna i sig som är mest grym utan det är ju hans röst. Sitter och lyssnar på honom nu och jag kan inte bli annat än medtagen. Jag blir helt känslosam och mycket saker snurrar i huvudet.

 

Jag har tänk på en sak när det kommer till våra hjärnor. Vissa dagar känner jag att jag håller på att dö av smärta,att allt aldrig kommer att bli bra och jag bara sliter och sliter. Häromdagen hade jag en sådan dag. Jag var ensam och ville samtidigt inte vara med någon. Jag kände att allt var verkligen PISS! Jag insåg att jag inte kunde betala hyran denna månad, igen. Jag låg återigen minus på kontot och snart kommer jag att ligga i skuld till någon annan. Jag grät och visste inte hur jag skulle orka ta mig genom det. Idag är fortfarnde inte hyran betald, jag har inte tillräckligt med pengar. Ena jobbet har strul och kunde inte betala ut lön och det andra jobbet betalar ut lönerna den 1:a. Så det blir att jag går i privat konukurs. Idag bryr jag mig inte. Nej, jag är pank. Ja jag kan inte betala min hyra. Men jag är positiv. Jag har kunnat betalat min hyra sen jag flyttade till min första lägenhet här i stan, så vad gör det om jag är sen en månad? Sedan vet jag att jag har folk jag kan låna av om det krisar sig. Visste jag gillar inte tanken på att behöva låna pengar av folk. Vill kunna stå trygg själv. Men nu är det så är. Jag har det tufft men det inget jag tänker ljuga om. Det suger att vara arbetslös (typ). Det suger många gånger att vara ensamstående på nästan heltid. Det är mycket skrik, tårar och mycke utmattning. Men samtidigt får jag mycket glädje.

Jag är idag nästintill lycklig. Jag har mina problem kvar som jag jobbar med men jag reser mig, alltid. och för evigt. För mina barn.

Igår var jag på en audition. Då skulle jag svara på ett frågeformulär och då var en av frågorna "vem är din idol/förebild?". Det är kanske en svår fråga för andra men för mig kom det bara upp två personer. Mina barn. Även fast det inte har funnit så länge, eller upplevt så mycket så är det dem jag ser upp till. De är starka när andra kanske är svaga, de är glada, uppfinningsrika och envisa. De kämpar för det de tror på och låter ingen annan säga åt dem att de inte kan. Precis så vill jag vara, och försöker vara. Vem har rätt att säga åt mig vad jag kan, vill, vad jag ska göra eller vad jag ska känna? Det är inte deras uppgift. Jag står ensam stark med mina två eldsjälar och tänker aldrig ge upp. Jag tänker vinna denna match ochjag tänker vinna stort.

Orkar inte med denna blogg längre.

Vet inte om det är för att jag mår så himla bra nu att jag inte har något att skriva. Fast det kanske vore kul för mina trogna följare att se att allt är awesome emellanåt också?

Vad är egentligen definitionen på awesome? Jag är lycklig iaf. Jag sitter ensam dagen innan julafton och har ingen älskade att dela den med. men det är okej. Jag känner verkligen det. Jag vet att när jag är redo så är jag redo. Mina drömmar är densamma men lite mer omöblerade. Jag är fortfarande inne på hus, man och barn men just nu är min prioritering jobb och träning. Sedan om någon karl skulle av någon konstig anledning ramla in i mitt förhållande under vägen så må det hända ;)

 

Tänkte egentligen bara skriva God jul och gott nytt år till er alla underbara följare. Kul att få den stöd från både vänner, bekanta men även också från helt okända människor!

 

År 2014 kommer bli mitt år. Det känner jag på mig. Helt bombis!

Ibland kan jag inte förstå vad jag håller på med. Vem är jag? Vad är det jag vill med livet? Vad tycker jag om att göra och vad är jag egentligen bra på? Är jag på rätt spår? Alla dessa frågor kommer till mig lite titt som tätt. Men sedan samlar jag mitt förnuft och inser att jag är ju den absolut bästa versionen av mig. Jag kämpar på och gör mitt bästa, så gott det går, på mitt sätt.

 

Jag har tänkt mycket på sistone, inte för att det skulle vara något nytt men nu är tankarna mer samlade än någonsin. Dessvärre vet jag inte om det är så bra. Fast egentligen. Min "hemmaterapi" har gjort mig starkare än jag någonsin varit. Jag är en annan person idag än vad jag var förr. Idag vågar jag att ta steget jag aldrig trodde jag skulle klara. Dock kan detta steg vara något jag ångrar imorgon eftersom denna styrka flaxar väldigt mycket. Ena dagen är jag stark, den andra gråter jag floder... för att mjölken är slut. Jag är en känslomänniska. Jag blandar in känslor i allt jag gör. Allt. Du har ingen aning. Idag tex fick jag en ångestkänsla. En känsla som jag visste skulle växa och göra ont i mig om jag inte gjorde något åt det. Jag fick ångest för att det var odiskat hos mig. Men nu är jag stark, så jag valde att ta ångesten och slänga den i väggen, ja och diska förståss. Jag är inte riktigt framm än. När jag är "klar"  med min resa ska jag kunna se disken i mitt kök och känna att det inte berör mig alls. Inte ett dugg. Skulle detta göra mig lat och skita i allt? Nej nej, absolut inte. Tvärtom snarare. Då skulle jag ha så mycket energi tillövers så jag vill göra sådana saker frivilligt. Ni vet den där känslan man kan ha ibland när man är så himla glad och allt går precis som man vill. Det är då man orkar göra alla de där "måsten" man har att göra. Ser fram emot den dagen. Eller har jag redan varit där? Kanske har varit där och sedan passerat. Jag har mer energi nu än tidigare. Jag orkar göra saker. Onödiga saker. Nödvändiga saker. Saker för skoj. Saker.

Nu kom jag lite ifrån ämnet. Jag ville berätta för er om att jag är känslomänniska. Detta hindrar mig något djävulst! Jag har så mycket känslor i allt jag gör att jag kan stupa i ett känslomässigt kaos ständigt! Att jag är en känslomänniska har resulterat att jag inte kan umgås med folk. Åtminstone inte allt för länge. Har ni någonsin tänkt på hur ofta jag byter vänner? Jag lessnar för jag anser att de är dåliga människor och bara vill mig ont. Haha. Kul ändå. Att jag tror att folk sitter hemma i stugorna och bara planerar hur de ska förstöra mitt liv så mycket som möjligt. Nej, i själva verket tror jag faktiskt att de inte tänker på mig något alls. Tråkigt nog förvisso, men jag måste släppa detta. "Emma, du tror att alla människor vill dig ont" - detta är något som ekar hos mig, än! Jag är hopplös!

Det jag iaf har kommit fram till angående att jag är så känslig. Vad skulle ske om jag istället för att dölja alla känslor jag har för allt och använde dem till något bra? Jag har inte funderat jätte mycket på det. Men om jag har så mycket känslor (borde vara välsignad med tanke på hur många pappskallar där ute som uppenbarligen inte har en enda känsla i kroppen) så borde jag uttrycka mig, agera eller bara vända på känslorna till något bra?

Har det blivit så här för att jag har haft så mkt ont i mitt liv? Att känslorna har blivit en börda menar jag.

Nej, egentligen inte. Jag har alltid haft enormt med känslor, åtminstone inom mig. Jag har ständigt burit på allt. Både dåliga och bra känslor (finns det dåliga känslor?) Kim, barnens far, var den första kille jag sagt att jag älskar. Denna inkluderar även mina bröder och min far. Jag har alltid varit rädd för responsen och då hållt saker och ting inom mig. När någon har gjort mig något illa så har jag inte sagt något. Iaf inte till dem direkt. Fegt. Sjukt fegt.

Men när man kraschari botten, då har man inte längre något val än att bara resa sig upp och säga "här är jag, lyssna på mig". Det går inte dölja längre. Jag har fan gått på terapi och står nu i kö för att prata med en psykolog! och allt detta skyller jag på att jag låtit det gått för långt.

 

 

Detta kanske hör lite ihop med förgående stycke. Dock så väljer jag att särskilja det eftersom det är något jag har tänkte på ganska frekvent den sista tiden.

Jag har byggt upp en jävla kontroll. För mig själv, för andra, för prylar. Jag måste har rutiner. Göra saker i viss ordning och folk måste bete sig på ett viss sätt mot mig för att det ska fungera. Skulle de börja fungera på annat sätt än vad jag anser "rätt" så ballar jag ur! Jag kan inte förstå att folk kan göra si när jag tycker att man ska göra så! Samtidigt som jag accepterar andra egenheter och åsikter. Vi alla är unika.
Detta är väldigt luddigt, låt mig ge er ett exempel.

Jag och en vän bestämmer att vi ska ses. Jag säger kl 15, vännen säger okej. När klockan är 15.01 (nej detta är inte överdrift) så börjar bli less. Var kan denna person vara? Självklart är personen sen för att jävlas med mig. Givet. Eller så är jag inte viktigt. Ja så är det! 15.10 kommer min vän. Jag blir lätt stött för denna ooooerhörda försening. Finns inga ursäkter. Absolut inte! Min vän säger "shit vilken bilkö på E14, tror det var en olycka".

Boom. Där har ni det. ett väldigt milt exempel och jag tror att många kan känna igen sig där. Förutfattade meningar kan det också deifineras under. Hur som helst. Jag sätter folk i fack, "så här ska ni vara och göra i en viss bestämd situation" Gör de inte det, jag då är de idioter. Allihop. Förstår ni hur många idioter jag har runt mig om detta skulle stämma? Självklart är det ju inte så! Bör understyrkas! De enda personerna som jag inte "kontrollerar" med tanken är mina barn. Det är just därför jag inte kan umgås med någon annan än dem. Stört. Verkligen!

 

En annan känsla jag burit på nu ett tag som jag egentligen har svårt att själv förstå. Den involverar frustration, sorg och styrka. Jag är fullt medveten vart mitt hjärta. Hos vem mitt hjärta är. Jag älskar honom. Och det är med frustration jag går och undrar vad som är fel, vad har jag gjort, vad kan jag göra och även frustration när jag inser att det är absolut ingenting jag kan göra. Det är med sorg jag måste säga adjö. Sorg att lämna den person som jag älskar mest i hela världen. Personen jag en gång litade på fullt ut. Det är med sorg som jag lämnar det och finner sedan ett stort hål i mitt bröst. Det är med styrka jag finner modet att fylla detta hål igen. Även styrka att veta att jag har det bra nu. Att detta är det bästa för oss båda. Han är inte den person jag lärde känna. Jag tror att han kommer finna tillbaka. Sinom tid. Dock inte med mig. Han hade sin chans, om och om igen. Jag är en dåre som gav dessa chanser. Naiv och kär. Men jag måste släppa taget nu. Idag. Helst igår. Jag är ledsen. På riktigt.

 

Att vara sjuk.

När någon är sjuk så måste man vara försiktig. Inte alltid för att inte bli smittad, utan på vad man gör och säger. saker och ting kan missuppfattas, förstoras. Vissa människor behöver tid, andra bara kärlek, visa behöver klara språk (jag). Vissa sjukdomar går att bota, andra inte. Vissa tar tid, vissa går att fixa på stunden. Gemensamt har de att man måste vara försiktig. Ge tid, plats, andrum eller som i mitt fall släppa det fritt.

 

 

 

Till sist bara en fråga till er läsare: Vad är det som gör att ni följer mig? Får intressant kommentarer både här och IRL så är bara nyfiken.