Idag är inte dagen mer annorlunda än alla andra mina dagar. Jag klivet upp trött som tusan, klär på ungarna, ger Milo frukost och sedan stressar vi iväg på skolan. Ibland när jag faktiskt har saker inbokat så lämnar jag även Gabriel på dagis. Idag har jag inget planerat annat än städning, packning och eventuellt träning. Dock har jag redan betat mig genom fem träningspass denna veckan och varje muskelgrupp har fått jobbat så jag vilar idag med gott samvete. Kan man tycka. Jag mår inte helt hundra om jag inte får träna. hu

Det som egentligen skiljer denna dag från andra är hur jag ser på saker och ting. Jag har burit på en rädsla en lång tid. En rädsla som inkluderar en annan människa. Egentligen inte någon speciell person, utan bara tanken av att jag ska dela mitt liv med en annan individ. Jag har byggt mig själv sakta men säkert under en väldigt långt period. Jag har jobbat daligen med att hitta mig själv, älska mig själv och vara tacksam för att jag finns här och nu. Från början var det, som jag har nämnt en triljon gånger, väldigt svårt. Att ta sig upp ur sängen och att ens klä på mig var en pärs! Efter det handlade det om att faktiskt göra något nytta utav dagen, förutom att bara kliva upp. Gå på jobb, plugga, kanske umgås med någon. Nu har jag gått ytterligare ett steg. Nu gör jag saker jag inte behöver göra, saker jag gör för att det skulle vara bra om det blev gjort. Jag har slutat umgås med folk eftersom jag orkar inte umgås med pappskallar längre. Istället så städar jag mitt förråd, storterar kläder, putsar fönster etc. För det vill jag göra. That's it!

Nu är jag glad att kunna säga att jag är påväg att överstiga ytterligare en gräns. Förutom att göra saker som jag mår bra av, som tex städa, så har jag börjat må bra. Bara av att vara. Jag är nöjd med livet. Tacksam för att jag fick en andra chans. Jag njuter av att sitta och spela spel med mina barn. Träna hårda pass, kolla på någon serie och umgås med mina absolut närmaste. Jag gillar detta steg! Men jag ser verkligen fram emot nästa! Vad blir det? Att jag mår så bra att jag faktiskt kan dela med mig och sprida denna glädje? Att jag börjar finna mina vänner och faktiskt kan umgås med dem utan att slå ihjäl dem? Just nu känns det inte viktigt. Jag trvis i mitt eget sällskap men det vore nice att kunna dela med mig och hjälpa andra som har varit med om samma.

Ja, nu kom jag ifrån det jag skulle berätta. Det som skiljer denna dag från andra dagar. Det var kvällen/natten igår. Förr hade jag rädslan att jag inte skulle klara av att vara tillsammans med någon för att jag har så sjukt höga krav på honom och mig själv. Mesta dels på mig själv egentligen, men varför visa det? ;-) Jag har varit en dålig flickvän, bitchig. Stört mig på allt han gjort, kommenterat allt han gör/berättar för mig. Varit en pain in the ass. Detta påminner om en annan person i min närhet. Inga namn nämnda. Jag har inte kunnat umgås med honom eftersom jag blir arg för allt. Inte klarat av att sitta å småprata och skyllt på att vi inte har haft något att prata om. Att vi är för olika och har tråkigt. Igår var det inte så. Igår kunde jag prata om vad som helst, vara glad, avslappnad. Vara den Emma som jag faktiskt var när vi blev tillsammans. Vad fan hände? Svek mest troligen. Som sedan aldrig riktigt blev glömt eller förlåtet. Detta svek skapade då en osäkerhet hos som gjorde att jag hela tiden använda en försvarmaganism som egentligen bara gjorde att vi stupade. Allihopa.

Igår var första dagen på länge som jag verkligen bara njöt av hans sällskap. Mer sådant!

Jag vet dessutom hur detta gick till! Jag har umgås med en kompis (enda kompisen jag umgås med nu förtiden) och vi har kunnat suttit tillsammans och pratat i timmar! Mesta dels om träning så det är inte så konstigt att det blir många timmar. Hur som helst, så kollade vi mkt på film men ändå blev jag inte uttråkad. Tanken slog mig då att det är kanske det som behövs, gemensamma intressen. Nu när jag fortfarande har känslorna kvar för mitt ex så tänkte jag testa något nytt. Jag sa till mig själv. "skärp dig Emma, va dig själv. Slappna av. Va intresserad. Berätta saker. Va den bästa versionen av dig själv." - och det fungerade! Varför hänga upp sig på detaljer och vara jobbig när jag egentligen bara kan vara fantastiskt? Tror fler folk gillar den versionen av mig.

Klart en rädsla bara inte försvinner över en natt men tror detta är påväg till något himla bra. För min egen skull. Att kunna vara den jag alltid har viljat vara. Så att andra får träffa henne. Det är då jag kommer träffa fantastiska människor. Detta ser jag fram emot. På riktigt.

---

 

Andra delen av mitt inlägg handlar om något annat. Jag har alltid haft väldigt svårt för beröring. Jag gillar verkligen inte när någon tar på mig. Killar, kompisar, syskon, föräldrar. När någon kommer och ger mig en kram så skapas en obehag känsla i hela min kropp. Jag har ju kommit underfunn med vad det kommer ifrån. Det har med min uppväxt att göra. Att tränga sig på ett barn kan skapa problem resten av deras liv. För mig ska det slut snart.Jag tänker inte detta hindra mig! Jag vet att beröring är något vi alla behöver för att känna oss sedda, älskade och uppskattade. Sedan så frigörs det ett hormon är någon tar på oss. En må-gott-hormon. Och det är ju aldrig fel att faktiskt må bra!

Det finns några få som kan ta på mig utan att jag faktiskt tycker det är jobbigt. Först och främst så är det mina barn, och seda Christofer.

Att inte bli berörd på en väldigt lång tid kan vara jobbigt. Men jag tror man vänjer sig. Man kompenserar väl med annat antar jag. Efter en lång tid utan berörning förändras när man väl bli berörd. En annan sorts av uppskattning. Detta är något vi inte ska ta förgivet. Helt plötsligt vill ingen ta på oss. och vill folk inte ta på en längre. Vad betyder man då för någon ?

Jag lider så mycket med min yngsta son! Jag är minsta barnen av en barnskara på fyra. Två av de syskon som var mer jämnåriga med mig är killar! Mina föräldrar hade inte överdrivet med pengar och hade inte råd att köpa nya kläder till oss allesammans. Detta betydde att jag antingen fick ärva kläder från två killar, som var relativt moderna, eller ärva tjejkläder från min 9 år äldre syster. Förstår ni vilken dragisk uppväxt jag hade? Skämt åsido.

Nu är det min minsta lilla grabb som får uppleva liknande. visserligen så får han ärva killkläder som fortfarande är reltativt nya eftersom det är bara 1 år och 9 månader mellan dem. men han får aldrig något nytt! Stackarn!

Igår var vi iaf ute och handlade. Eller jag köpte ingenting men deras mormor ville hjälpa oss lite nu när min ekonom suger ( fick ett tråkigt besked idag och gick minus 850 spänn dessutom). hur som helst så ville hon köpa kläder till min äldsta son som hela tiden växer och behöver lite finare kläder när han går på skolan. Jag kunde verkligen inte säga nej när lillgrabben ville ha en t-shirt. Men han grät när han såg att storbror fick mer. Jag tog honom och kramade honom och sa något i stil med "Du vet att jag älskar dig lika mycket som din bror! Mamma har inte så mycket pengar, och kläder är inget viktigt egentligen! Snart kommer du också få nya fina kläder, hjärtat". - och det gick hem! pweuuh. Duckade jag ett bråk inne på Kappahl där! Sedan fick de fika på Wedemarks så det där var ju glömt fort!

Känner fortfarande lite nedstämdhet att jag inte kan ge mina barn de jag vill att de ska få. Vill inte skämma bort dem, då jag tror att det är bara en förlust för alla. Men jag vill inte känna att jag jämt måste säga nej, snåla och spara varenda liten krona. Om en månad är jag pank. Riktigt luspank. och inte är jag berättigad a-kassa heller. Skit system!

---

Nog gnällt om det där nu! Kanske något kul att berätta? Jag har ju fått jobb på ett gym nu. Väldigt lite timmar och har ännu inte fått jobba som Personlig Tränare. Men det kommer. Jag har planer om att jobba så mkt som jag kan som PT, samtidigt som jag söker annat jobb. Även fast jag tror jag kommer att trivas bra där så behöver jag något extra. Kanske ett deltids jobb på dagtid.Så säkrar upp att jag kan betala mina räkningar. Sedan kan jag försöka boka in mina klienter de dagar jag är ledig, alternativt på kvällar. Dock är det ju det där problemet med barnvakt. Att ta med dem är en möjlighet, men jag vill kunna vara profissionell när jag är med en klient och det känns inte helt hundra om jag ska hålla ett öga på grabbarna samtidigt.

Något annat kul som händer i mitt liv?

Jo, träningen. Jag älskar att träna! Dock ingen nyhet förmodar jag, men jag älskar EFIT! Fantastiska EFIT! Kom och testa vettja! Nästa gång är imorgon, torsdag, på fagervallskolan kl. 20!

Äsch, nu har jag nog inget mer kul å säga.

 

hej,

 

Idag är en sådan dag då jag egentligen inte orkar skriva något inlägg. Dock så ramlade jag över denna låt och blev förälskad direkt. Jag har märkt det att båda min musik- och filmsmak har förändras efter min depression. Vilket kanske inte är så jätte konstigt. Jag lyssnar nu mer på låtar som gör att jag känner mig peppad och stark. Förut sökte jag låtar som påminde mig om hur tragiskt mitt liv var, vilket inte ens var sant. För vad är skillnaden mellan då och nu? Ingenting. Ingenting föruom inställningen. Jag bestämde mig för att leva vidare. Och ska jag leva vidare tänker jag göra det ordentligt. Nu kan jag inte vänta tills det blir en ny spännande dag som är fylld med spännande saker varje dag!

Känns extra toppen just nu när jag äntligen har fått ett jobb som jag vill ha. Jag har så mycket saker för mig nu att jag har knappt tid att tänka efter hur jag mår. Vilket är bra just nu för när jag verkligen sätter mig ner och tänker efter så är det alltid något som säger att allt är inte hundra bra, att allt kan blir bättre. Men varför hela tiden sträva efter bättre? Någon gång ska man absolut göra det, så att man hela tiden utvecklas. Men i den fasen jag var så var det inte alls bra att tänka så. För jag dög som jag är. Även fast jag var ett vrak. men det var då. Nu är allt fantastiskt. Förutom en liten detalj. Men den detaljen har jag valt att lägga undan nu. Tills tiden är redo.

För varje dag som går känns det som jag börjar älska mig själv och livet lite mer. Helt fantastisk känsla. Jag är nöjd med min tillvaro. Jag lever idag och försöker hela tiden göra mina dagar värd att räknas. Jag försöker alltid se det positiva i saker och ting. Jag tror på ödet och framförallt på karma. Jag gör det jag tror på och står upp för det jag tycker är viktigt.

Jag tänker njuta av varje minut som jag lever, för jag vet faktiskt inte hur länge till jag kommer vara här. Jag fick mitt uppvaknade för ett tag sedan. Då jag insåg att jag fick fanimig ta tag i mitt liv och göra det bästa utav det!

Jag tänkte lyfta mig själv och förhoppningsvis kan jag ta med mig några på vägen.

 

Finns fortfarande saker som skrämmer mig nå djävulst. En av dessa saker är att inte vara önskad. Att någon ska tycka illa om mig. Att inte känna sig behövd. Fruktansvärd känsla. och helt i onödan. Vi alla är behövda och önskade. Vad vi än har gjort och varit med om. För vi alla är något gemensamt. Vi har vår själ. Vår själ som är värd att vårda. Du är den bästa version av dig själv. Den enda du kan vara är dig själv, för alla andra är upptagna.

Ibland sänker jag mig själv givetvis. Jag kan omöjligt vara stark dygnet runt. Ibland blir jag liten som ett barn och ber om uppmärksamhet. Oftast av fel sort. För det är av den felande sorten som är enkel. Därav mitt fiskande på okänt vatten.

 

Snart är det dags. Imorgon är första dagen i mitt nya liv. Klyschigt nå så förbannat men delvis sant. Imorgon avslutar jag ett kapitel och öppnar ett nytt förhoppningsvis. Eller så kommer allt bli som vanligt. Det är det jag fruktar. Fast blir saker verkligen precis som vanligt igen? Jag har en tendens att förändras dagligen. Jag är en sådan person som inte väljer att nöja mig med lagom. Jag kan bättre. Jag är bäst, som mina barn brukar säga. Jag jobbar hela tiden på att förändra mig. Jag tycker inte vi ska förändra oss med sådant som är medfött men vi alla har saker vi kan finjustera. Att vara mer artig tex. Eller mer öppensinnade. Mindre fördomsfull. Det sistnämnda försöker jag. Jag är en person som har eller åtminstone hade, en massa fördomar. Nu försöker jag utsätta mig själv för dessa fördomar och hoppas på att blo bevist motsatsen. Fungerar ibland. Jag får helt enkelt inte ge upp. Någongång ska jag väl tycka att pensionärer är glada å trevliga. För nångång lär jag träffa en glad pensionär. Kollar nog på fel ställen bara. Andra fördomar jag har bör inte tas upp på en offentlig blogg. kan bli jobbigt. 

Flummigt och innehållslöst inlägg. Men nångång ska det vara det.

 

Tack för mig, hej!

 

p.s hatar anonyma kommentarer. Någon som vet hur man gör så att folk alltid måste länka? 

 

Idag har jag verkligen varit med om en känslomässig berg-och-dalbana.
Vaknade upp och kände att jag verkligen inte ville kliva upp. Hade som ingen anledning i huvudtaget att ta mig upp ur sängen. Detta resulterade då i att jag snoozade och det i sin tur ledde till att jag inte kom till jobbet den tiden jag hade satsat på.

På vägen till jobbet fick jag dock ett positivt samtal som gav mig positiva besked. "ahhh" - tänkte jag. "Detta kommer göra min dag". Ack så fel jag hade. Väl på jobbet fick jag sämre besked och detta ledde till frustration och att jag bröt ett löfte till min äldsta son. Han mådde inge bra idag och ville vara hemma med mig. Då sa jag till honom att jag skulle sluta tidigare idag så att vi kunde vara med varandra sedan. Aldrig att jag lovar något sådant igen med det jobb jag har. För jag kom inte hem tidigare. Tvärtom. Blev sen på både skolan och dagis. Fick med mig en hem en väldigt hes och grinig 4åring som var svår att roa.
Jag blev också besviken på en vän som gärna inte tänker med hjärnan. Sedan fick jag inte tag i barnvakt till träningen ikväll. Men sen fick jag. (Känner att hela detta inlägg kunde ha blivit skriven av en 8 åring med tanke på meningsuppbyggnaderna). Min vän Tobbe kom och passade mina änglar medan jag åkte väg och tränade. Fantastiskt! Blev dock även där frustrerad över att jag är så förbannat svag!

Jag har hela dagen gjort min gymnastik för hjärnan. Tänk positivt, tänk positivt, tänk positivt! Det har fungerat till en viss del. Jag har flera saker att se fram emot denna vecka, och det är något viktigt för mig. Har jag inget att se fram emot då orkar jag inte göra ett skvatt.

 

 

Gaaaah! Jag orkar inte ens försöka skriva ett vettig inlägg idag! Jag har så mkt ilska inom mig som jag vill bara kräkas ut på någon!!!!!!! och en liten, liten del av mig bär även på en saknad. Ilskan är nog bättre eftersom saknaden kan bli stor. Nä, ilsken är jag! Arg arg arg! Gaaaah! vill inte sova, vill inte vakna upp. Vill inte. Nej jag vill inte!
Jag vill.... jag vill slita gupp ungarna ur sängarna, packa in oss i en bil och åka långt långt bort. Utan telefon, jobb, ansvar och skit. Helst för alltid. SKönt att slippa dig, och dig och alla ni andra! Gaaaah!



Allra helst vill jag att det onda ska vara över. Att jag ska få det jag har kämpat för samt att jag och barnen ska ha vår hälsa. Både fysiskt och mentalt. Men det kommer. sinom tid.

Skulle skriva lite om tolkningar också men orkar inte egentligen så det blir en kort version:
När någon berättar sina känslor, reagerar eller gråter. Säg inte att de överreagerar. För om någon gråter, är de inte ledsen då? Du kanske tycker det är löjligt. Men människan gråter!
Vad andra känner och bär på det är något som bara den kan känna. Du kan inte säga vad jag ska känna om en sitution jag har varit med om. Det går inte. Försök inte ens. Lyssna och känn empati. Lyft upp denna människa istället för att sparka på den. För när du säger att hon överreagerar, är fjantig eller ska bara rycka upp sig. Då gör du precis det. Sparkar på den. Som att hälla salt i såret. När det väl är öppet och blottat, ja då fungerar det inte att bara salta och tro att det blir bra en dag. För det gör det inte för den här personen.

Den här personen är jag, Emma. Jag är jättekänslig och har gått genom en mörk och tung period. Tur för mig att jag är nu stark nog att välja bort dem som sänkt mig tidigare. Nu har jag plats att fylla dessa tomhål med folk som verkligen gör något gott för mig, med mig och är goda människor. För tro det eller ej, de existerar! Det har bara tagit mig några år för att hitta dem. Tacksamhet.