Idag är inte dagen mer annorlunda än alla andra mina dagar. Jag klivet upp trött som tusan, klär på ungarna, ger Milo frukost och sedan stressar vi iväg på skolan. Ibland när jag faktiskt har saker inbokat så lämnar jag även Gabriel på dagis. Idag har jag inget planerat annat än städning, packning och eventuellt träning. Dock har jag redan betat mig genom fem träningspass denna veckan och varje muskelgrupp har fått jobbat så jag vilar idag med gott samvete. Kan man tycka. Jag mår inte helt hundra om jag inte får träna. hu

Det som egentligen skiljer denna dag från andra är hur jag ser på saker och ting. Jag har burit på en rädsla en lång tid. En rädsla som inkluderar en annan människa. Egentligen inte någon speciell person, utan bara tanken av att jag ska dela mitt liv med en annan individ. Jag har byggt mig själv sakta men säkert under en väldigt långt period. Jag har jobbat daligen med att hitta mig själv, älska mig själv och vara tacksam för att jag finns här och nu. Från början var det, som jag har nämnt en triljon gånger, väldigt svårt. Att ta sig upp ur sängen och att ens klä på mig var en pärs! Efter det handlade det om att faktiskt göra något nytta utav dagen, förutom att bara kliva upp. Gå på jobb, plugga, kanske umgås med någon. Nu har jag gått ytterligare ett steg. Nu gör jag saker jag inte behöver göra, saker jag gör för att det skulle vara bra om det blev gjort. Jag har slutat umgås med folk eftersom jag orkar inte umgås med pappskallar längre. Istället så städar jag mitt förråd, storterar kläder, putsar fönster etc. För det vill jag göra. That's it!

Nu är jag glad att kunna säga att jag är påväg att överstiga ytterligare en gräns. Förutom att göra saker som jag mår bra av, som tex städa, så har jag börjat må bra. Bara av att vara. Jag är nöjd med livet. Tacksam för att jag fick en andra chans. Jag njuter av att sitta och spela spel med mina barn. Träna hårda pass, kolla på någon serie och umgås med mina absolut närmaste. Jag gillar detta steg! Men jag ser verkligen fram emot nästa! Vad blir det? Att jag mår så bra att jag faktiskt kan dela med mig och sprida denna glädje? Att jag börjar finna mina vänner och faktiskt kan umgås med dem utan att slå ihjäl dem? Just nu känns det inte viktigt. Jag trvis i mitt eget sällskap men det vore nice att kunna dela med mig och hjälpa andra som har varit med om samma.

Ja, nu kom jag ifrån det jag skulle berätta. Det som skiljer denna dag från andra dagar. Det var kvällen/natten igår. Förr hade jag rädslan att jag inte skulle klara av att vara tillsammans med någon för att jag har så sjukt höga krav på honom och mig själv. Mesta dels på mig själv egentligen, men varför visa det? ;-) Jag har varit en dålig flickvän, bitchig. Stört mig på allt han gjort, kommenterat allt han gör/berättar för mig. Varit en pain in the ass. Detta påminner om en annan person i min närhet. Inga namn nämnda. Jag har inte kunnat umgås med honom eftersom jag blir arg för allt. Inte klarat av att sitta å småprata och skyllt på att vi inte har haft något att prata om. Att vi är för olika och har tråkigt. Igår var det inte så. Igår kunde jag prata om vad som helst, vara glad, avslappnad. Vara den Emma som jag faktiskt var när vi blev tillsammans. Vad fan hände? Svek mest troligen. Som sedan aldrig riktigt blev glömt eller förlåtet. Detta svek skapade då en osäkerhet hos som gjorde att jag hela tiden använda en försvarmaganism som egentligen bara gjorde att vi stupade. Allihopa.

Igår var första dagen på länge som jag verkligen bara njöt av hans sällskap. Mer sådant!

Jag vet dessutom hur detta gick till! Jag har umgås med en kompis (enda kompisen jag umgås med nu förtiden) och vi har kunnat suttit tillsammans och pratat i timmar! Mesta dels om träning så det är inte så konstigt att det blir många timmar. Hur som helst, så kollade vi mkt på film men ändå blev jag inte uttråkad. Tanken slog mig då att det är kanske det som behövs, gemensamma intressen. Nu när jag fortfarande har känslorna kvar för mitt ex så tänkte jag testa något nytt. Jag sa till mig själv. "skärp dig Emma, va dig själv. Slappna av. Va intresserad. Berätta saker. Va den bästa versionen av dig själv." - och det fungerade! Varför hänga upp sig på detaljer och vara jobbig när jag egentligen bara kan vara fantastiskt? Tror fler folk gillar den versionen av mig.

Klart en rädsla bara inte försvinner över en natt men tror detta är påväg till något himla bra. För min egen skull. Att kunna vara den jag alltid har viljat vara. Så att andra får träffa henne. Det är då jag kommer träffa fantastiska människor. Detta ser jag fram emot. På riktigt.

---

 

Andra delen av mitt inlägg handlar om något annat. Jag har alltid haft väldigt svårt för beröring. Jag gillar verkligen inte när någon tar på mig. Killar, kompisar, syskon, föräldrar. När någon kommer och ger mig en kram så skapas en obehag känsla i hela min kropp. Jag har ju kommit underfunn med vad det kommer ifrån. Det har med min uppväxt att göra. Att tränga sig på ett barn kan skapa problem resten av deras liv. För mig ska det slut snart.Jag tänker inte detta hindra mig! Jag vet att beröring är något vi alla behöver för att känna oss sedda, älskade och uppskattade. Sedan så frigörs det ett hormon är någon tar på oss. En må-gott-hormon. Och det är ju aldrig fel att faktiskt må bra!

Det finns några få som kan ta på mig utan att jag faktiskt tycker det är jobbigt. Först och främst så är det mina barn, och seda Christofer.

Att inte bli berörd på en väldigt lång tid kan vara jobbigt. Men jag tror man vänjer sig. Man kompenserar väl med annat antar jag. Efter en lång tid utan berörning förändras när man väl bli berörd. En annan sorts av uppskattning. Detta är något vi inte ska ta förgivet. Helt plötsligt vill ingen ta på oss. och vill folk inte ta på en längre. Vad betyder man då för någon ?