Jag ser min reflektion på dataskärmen och ser då en sliten och olycklig människa. Jag försöker alltid hitta roten till allt ont med mitt mående och försöker sedan lösa det på bästa möjliga sätt. 

Idag hade jag ett 40 minuters långt samtal med en psykolog som skulle kartlägga vad jag behöver hjälp med. Efter samtalet så tyckte hon att jag behöver en KBT-behandling. Jag har testat KBT förut så jag var positiv till det förslaget. Att sitta och prata om sina känslor och tanker är nyttigt för oss alla, men jag vill komma någonvart så KBT känns som rätt väg att gå. Hur det ska gå till och hur fort det kommer hjälpa mig vet jag inte. Jag vet varför jag mår dåligt och hur länge jag har mått så här så jag förstår att det kommer inte bli en förändring med en handvändning. Men jag är villig att kämpa. För vad har jag för val? 

 

Jag känner mig konstant kvävd, och det är inte endast pga att jag sitter hemma i isolering och klättrar på väggarna. Jag har känt så här långt innan denna pandemi tog över vår vardag. Jag känner daligen att jag jobbar åt fel håll. Att jag inte är där jag borde vara. Problemet är bara att jag inte vet vart jag vill vara. Jag har mina aningar om vart det skulle kunna vara, men inget är glasklart. Fast vems framtid är glasklar egentligen? Jag tror vi alla måste ta det där lilla första steg mot det som känns rätt. Att säga upp sig, flytta eller raka av sig håret behöver ju inte vara första steget, kanske det andra ;) 
Problemet med mig är att jag måste alltid har hjälp med saker å ting. En knuff åt rätt riktning liksom. Har min bästa vän Andreas som har gjort tokmycket för mig. Nästan för mycket för att vara mänskligt. Men jag behöver det. Jag har ideerna och mina vänner hjälper mig att förverkla dem. Det är bara så förbannat jävla rörigt i mitt huvud för att få ut allt i ord så att jag kan beskriva vad jag "villhöver". 

Jag undrar vad mitt första lilla steg kommer vara? Kanske har jag precis tagit det nu när jag skriver denna text?