Jag har tänkte flera gånger när jag har mått dåligt vad kärleken verkligen är. Är det bara något som vi inbillar oss för att "det är så det ska vara". Jag har flera gånger tänkt att jag saknar en människa bara för att jag inte vill vara ensam. Jag tänkte att jag saknar inte människan utan jag saknar någon, vem som helst.

Att vara ensam har varit ett stort problem för mig. Nu ser jag inte det som ett problem eftersom jag vet alla människor behöver andra människor. Det handlar bara om att kunna hantera ensamheten och se det mer som en frizon. Nu kom jag lite från ämnet jag tänkte prata om. Det jag ville säga är att jag har tidigare inbillat mig att kärleken är något påhittat, att det är bara något vi intalar oss själva för att plåga oss själva. När vi är kär i någon (eller som jag trodde: inbillad kärlek) så kan vi ersätta denna person med nya människor. För att komma över någon så är det inte alltid så smart att börja träffa andra, men i vissa fall är detta det bästa. För vi är så insnöade på just den personen som vi är kär i att vi kanske intalar oss själva att han/hon är den enda. Sedan bryter vi oss loss och börjar träffa andra människor. Sedan märker vi att vi inte var så himla kär trots alls. Att vi bara va insnöade som sagt. När vi träffar andra, ser deras fina egenskaper och börjar sakta med säkert gå vidare. Detta är jag expert på. Jag skäms över att säga det men efter varje långt förhållande jag ahr haft så har jag alltid haft en flirt som har varit bron till singellivet. Men det var då. Det var innan Kim och sen dess har jag nog varit bättre på att välja killar. Nu vet jag inte vilken situation jag är i. Jag är i ett känslomässigt kaos där jag slits mellan kärleken och ångest. Jag jobbar på att lära mig skillnaden men eftersom kärleken är snarlik ångesten så är det många många många gånger som jag förknippar dessa med varandra. Trots att dessa två egentligen är deras motsatser. Jag ställs inför frågan om jag ska gå vidare, eller om jag ska fortsätta kämpa. Detta kan vara ett tufft beslut vissa dagar eftersom jag kämpar redan på flera olika håll. Men jag vet också att många gånger är kampen värt besväret.

Jag har insett nu de senaste dagarna att vissa människor går inte att ersätta en viss person. Jag har aldrig någonsin känt så starkt för en människa. Att träffa andra har inte hjälpt denna gång. Hur ska jag då göra för att gå vidare? Varför ska jag gå vidare? Varför kan inte andra göra det åt mig? Hur bär jag mig åt för att släppa den absolt bästa människan för mig? Hur vet jag att jag gör rätt beslut? Det kommer jag nog aldrig  veta.

Det jag vet nu iaf, är att jag är värd det bästa. Mina barn är värd det bästa. Jag är fortfarande helt övertygad om vad lycka är och vilka som ska ingå i min lycka för att det ska bli fulländat. Jag vet också att livet läkar faktiskt många sår och vi träffar ständigt nya människor som kan berika våra liv och ge oss nått som ingen annan någonsin ha gjort. Det handlar bara om att våga. Jag har vågat. Jag har vågat att ta ett nytt steg åt en annan riktigt. Jag har gått vidare. Problemet är bara att jag är sjukt osäker på om jag kan hitta någon som är bättre än det jag hade tidigare (för varför ska jag gå till något sämre?) Det är därför jag fortfarande är singel, jag har så sjukt höga krav. Mina vänner har sagt till mig att jag måste släppa loss och inte se killar som jag träffar som potentiella pojkvänner utan som kanske något annat. Jag har då berättat för dem att det fungerar inte för mig. Jag är ingen sån tjej. Jag vill ha en pojkvän, en trygghet. Jag vill inte ha hus och nya barn på en gång. Jag vill fortfarande leva, gå på fester, resa etc. Jag vill bara inte ligga runt med killar och tro att detta skulle ge mig någon form av lycka.

Jag väljer mitt eget singelliv. Jag är berikad av kärlek från mina barn, min familj och mina vänner. Jag överlever kampen. För en dag finner jag även det som handra har funnit.

Jag kan inte träffa en ny kille för ens jag har släppt den tidigare. Det är inte rättvist mot någon annars. Samtidigt som jag skulle kunna göra allt för att få denna person att förstå att vi är skapta för varann...

men jag sitter nu här i skrivandes stund och funderar helt ärligt talat om allt detta är värt väntan?