Om man kunde dö av sina egna tankar så lovar jag att en vacker dag kommer min hjärna att krossa mig.

Jag har grubblat som f*n i flera dagar över något som en person sa till mig. Han frågade mig om jag alltid trodde det värst om folk. Först tänkte jag att han hade fel för jag har alltid sagt att jag tror det bästa om folk.

Men sen har jag börjat tänkt. När jag träffar en främling första gången tror jag alltid det bästa om denna person. Tills han/hon visar något som jag inte gillar. Sedan har jag svårt att ändra åsikt. Jag har fruktansvärt mycket fördomar för allt. Inget jag är stolt över men jag är öppen med det.

Med personer jag känner, ja där är det egentligen värst. Jag tror att alla är ute efter att göra mig illa. Jag tror att folk snackar skit om mig när jag inte är där och jag tror alla gör saker för att förstöra mig. Ja, nu överdriver jag en aning.

Jag har ett förbannat bra självförtroende. Jag är helt övertygad att jag klarar allt, och jag har klarat så in i helvete hittills. Min självkänsla dock är betydligt lägre. Vad detta beror på har jag ingen aning om. En teori jag har är att jag har alltid haft höga krav på mig som jag aldrig har kunnat uppnått

 

För varje dag som går så blir jag mer och mer bitter. Trots detta tänker jag varje dag "nu jävlar kör vi" och tar mig genom varje dag ganska smärtfritt. Varje dag känner jag att jag klarar mig bättre och bättre utan folk. Umgänge är ju sjukt överskattat. Om det är med fel personer dvs. Att umgås med människor som lyfter mig och som alltid får mig att må bra, dem vill jag träffa varje dag. Tyvärr existrerar inte dessa personer i mitt liv.

 

 

och en annan sak, gillar ni inte det jag skriver. ge fan att kommenterar töntiga kommentarer och sluta läs min blogg istället!