Jag är fruktansvärt feg. Fegare än vad många kan tro. Jag klarar att vara ensamstående, plugga, ta hand om en hund, vara en god vän. Det klarar jag.
Men jag är fruktansvärt feg. Jag kan inte möta sanningen. Skulle sanningen komma ikapp mig då ändrar jag riktning. Kommer jag i närheten av sanningen, nu pratar vi om den dåliga sanningen, då skulle jag mest troligen få panik och sedan av någon oförklarlig anledning bete mig jävliga illa mot folk i min närhet. Det är så jag funkar. Kommer ni mig nära då gör jag det jag vet gör som ondast på er.
Detta låter helt absurt! Självklart ska man ta itu med problem, prata! ventilera! öppna sig för sina nära!
Neej, så fungerar det inte. Jag har vetat om detta sedan jag var tolv år och jag har aldrig berättat för nån. Ni har aldrig frågat, jag har aldrig berättat. Att berätta finns inte på kartan. Särskilt inte för den som kommer ibland och frågar vad står på och dessutom påstår att de finns där för mig. Jag vet att jag har fina fantastiska vänner som finns där för mig. Jag är inte helt fullkomligt ensam. Nej, det handlar mer om Vad kan jag berätta för Vem. Vem skulle klarar av det?

 

Jag vet en. Den personen finns inte i mitt liv längre. To bad. Mitt misstag. Men jag tror ändå att en dag kommer denna person att få veta, för denna person förtjänar det. Denna person har varit den som har kommit mig närmast. Denna person har till och med kommit under huden på mig. Ironiskt nog så var det denna närhet som gjorde att vi mest troligen aldrig mer kommer att ses.
Att låta någon komma så nära igen, ja det vet jag faktiskt inte om jag klarar just nu.

Jag ler, gör mitt och sedan går vi vidare.