Ja, kalla det klyscha men jag tror helt på det. Visst kan vi bli utsatta för mycke hemskheter här i världen men det är ändå vi som väljer om vi ska sänkas med det eller ej.

 

Idag känner jag mig lycklig. Lycklig ändå från bemärgen.

Jag går på terapi hos en kurator för att övervinna mitt onda. Jag har gått två gånger, (TVÅ!) och jag känner redan att mitt liv är påväg tillbaka.

För första gången på riktigt länge känner jag mig, som jag nämnde ovan, att jag är lycklig ändå infrån bemärgen.

Idag var jag ute och gick, utan någon telefon, ingen stress, inget krav på mig själv. Utan jag var ute å gick, kände lukten av nyklippt gräs. Det var då jag upptäckte fjärilen som landade på en maskros. Fjärilen bar orange nyans och maskrosen var knallgul. Det var då jag kände lycka. Det kändes om jag var åtta år igen. Då livet var så enkelt, utan problem. Jag lever och finns här och gör mitt bästa. Mer kan jag inte göra.

Dessto fler sådan här dagar jag har dessto mer inser jag vad jag VERKLIGEN vill. Jag har fått mig en tankeställare. Saker jag var säker på att jag ville tidigare är nu inte så självklara. Och detta är något positivt. Detta tyder på att jag äntligen har hittat mig själv, hittat tillbaka till det jag vill vara.

Att kunna säga Nej till saker jag gjort förut bara för att jag var så himla rädd.

Vad var jag rädd för då? Jag vet inte helt ärligt själv. Idag spelar det inte heller någon roll. För jag tror att denna rädsla endast byggdes upp pga jag hade tappat mig själv. Att sedan hitta mig själv, ja då försvann alla krav, all ångest, all depression, kärleken. Ja, kärleken tänker jag behålla men jag tänker vara rädd om den.
Jag är fortfarande ute efter kärleken men nu när jag vet att jag har den och kommer få den igen av en annan, då är jag inte rädd. Jag är inte rädd att vara den absoluta bästa version av mig.