Att njuta av helvetet.

Jag ser allt mycket mer positivt nu.  Jag vet att det onda alltid för mer något gott. Det värsta jag egentligen har varit med om var den natten jag vaknade upp och trodde att jag höll på att bli kvävd. Jag var helt säkert att någon satt på mitt bröst. När jag sedan insåg att det inte satt någon där utan att jag bara hade andnöd då var jag helt övertygad om att jag höll på att dö. På Riktigt! Jag dog inte. Men jag vill aldrig någonsin uppleva det igen. Dessvärre gjorde jag det fast då tack å lov mildare attackar. Eller så var de lika starka men att jag lärde mig att hantera dem. De kunde komma smygandes och de kunde komma plötsligt. Har ni sett Harry Potter-filmen där det kommer dementorer som suger ut all glädje man har i kroppen? Så kändes det. Fast som om de även sög livet ur en. Jag kunde få en våg över mig och känna att jag höll på dö, även fast jag var helt fysiskt frisk. Men jag vill inte andas eller jag vill inte leva. Jag kände att det stack i bröstet på mig, utan att det gjorde ont. Som om det var ett stort hål där. De där olika upplevelserna tyckte jag var värst, egentligen. Fast det fanns andra tider som också va lite småtråkiga. Nu i efterhand skulle jag nästan kunna säga att de var värre. Den var stunder (perioder ibland) där jag var raka motsatsen till det jag nyss beskrev. Jag var helt tom. Jag var kall eller neutral, eller kalla det vad du vill. Jag kände ingenting för någonting. Maten smakade inte, drycken läskade inte. Jag ville inte umgås med min pojkvän, inte med mina vänner och till och med inte med mina barn. Jag gruvade mig när jag skulle ha dem och jag längtade när Kim skulle komma hem och ta dem. Fruktansvärt. Nu betyder det inte att jag inte älskade mina nära utan det var bara tomt. Det enda jag egentligen ville göra var att sova eller sträckkolla på Sex and The City. För på den tiden trodde jag att det var det jag behövde. Det jag egenltigen behövde var stryk. Ordentligt. Fast istället gick jag till en kurator som var helt störd. Vilket jag avskydde! Nu i efterhand tror jag hon gjorde bäst intryck, trots att hon gjorde flera fel.
Efter denna period har jag lärt känna mig själv på grunden. Jag har lärt mig mina svagheter men även min styrkor. Jag har lärt mig att uppskatta mig själv, att säga nej och att sätta mig själv i första rummet. Efter denna period har jag blivit, om så möjligt, mycket mer känslig för saker och ting. I en början var det ett helvete. Men inget ont som inte för något gott med sig, nu har även mina bra känslor blommat upp. Jag känner saker igen! Jag gråter av lycka säkert en gång i veckan, skrattar varje dag, älskar och njuter av småsakerna i mitt liv.
Jag tar tillvara på mina känslor till något positivt. Visst kännas allt förjävlgit när det händer något dåligt, men det är okej. För det är mest positiva saker i mitt liv. och även i ditt. Bara att vi ser dem inte för att vi är så förbannat upptagna på att leta det som är dåligt eller det vi inte har!
Syftet med detta inlägg var egentligen bara att berätta att det är okej att gråta, att vara känslig. För att gråta och vara känslig är så sjukt mycke bättre än att vara som en hjärtlös människa som inte alls gjorde någon nytta på jorden. 
Tack för mig. Hej!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0