Nu är storsjöyran slut och nu känns det som sommaren också är slut. Jag älskar hösten, vinter och även våren så för mig känns det inte alls jobbigt. Jag är väldigt nöjd. Har haft min bästa sommar på väldigt länge. Först och främst är det givetvis på grund av att jag har varit frisk genom hela sommaren (med några få återfall) men även för alla jag umgås med. Jag har varit mycket med mina barn, badat, tränat och älskat. Jag har inte rest eller grillat särskilt mycket. Jag har inte heller hängt på krogen eller åkt någon båt. Har bara tältat en gång och jag har inte varit och fjällvandrat. Det jag har gjort är att lyssnat på mig själv. Kännt efter vad som är bra för mig. Och för första gången i mitt liv har jag fått precis det jag har önskat. Lugn och harmoni. och en jävligt snygg bränna på det också!

Jag hade sett fram emot att gå på yran och gå på stråket varje kväll eftersom jag var ledig i stort sätt hela veckan. Det blev inte så. Jag gick söndagen och sedan kände jag att det var inget för mig. Jag vill säga att jag har vuxit ifrån det men jag tror inte att det handlar om det. Det handlar väl mer om att jag har vuxit in i min egen roll. Vem Emma är. Jag är egentligen ingen festprisse. Jag är mer för kärleken. Den finns inte på stråket. Jag umgås hellre med nära och kära, gör saker som renar själen och som faktiskt lyfter mig. Inte ångest, huvudvärk och dålig sömn. Jag gick då endast på söndagen på stråket och sedan gick jag efter många om och men på yran fredagen och lördagen. Vilket jag idag inte ångrade en sekund. Kvällen igår var nog en av de bästa på väldigt länge. Dessutom hade jag inte många droppar alkohol i kroppen heller. Jag dansade inget på stråket, drack inte sjuka mängder alkohol eller raggade på en massa fulla män. Vilket jag i i vanliga fall skulle kunna ha gjort. För det är väl så man festar? Jag kom in på yran och såg Laleh, fantastisk show. Bra stämning och bra musik. Det uppträdandet la grunden för resten av kvällen. Hade fint sällskap, åt gott och strosade runt. Sedan att jag fick kyssas med en fin karl under fyrverkerierna var ju inte helt fyskam det heller. Ganska jävla underbart om jag ska uttrycka mig rätt.

Jag tycker det är helt fascinerande hur saker och ting kan förändras. Eller hur synen på andra förändras. Jag har alltid varit av den typen som dömer folk efter mitt första intryck. Jag har alltid trott att det är magkänslan som ska styra om jag ska träffa någon eller inte. Jag har trott stenhårt på det där! Vilket är jävligt idiotiskt om man ska kolla tillbaka på historiken över mina expojkvänner. Inte direkt en rad av briljjanta gentlemen dirket.

Trots detta har jag ändå gett folk chansen att visa vem de är och umgåtts med dem. men det har i princip alltid slutat i vänskap eftersom jag har en tendens att låsa fast mig vid totalt oviktiga detaljer.

Om man redan vid början vet bristerna (stördheten) och redan vid första mötet bestämmer att vi ska vara vänner och att detta är bara en av alla vänner, ja då fungerar det helt utmärkt att lära känna människan utan att få några känslor i huvudtaget. Ha. Jag är så körd. I vanliga fall tänker jag långt, jag planerar saker och gör gärna inte saker utan att vara helt säker. I vanliga fall.

Idag vill jag inte äta (älskar mat än mina barn, typ), jag vill inte träna, klä på mig eller prata med någon. Jag vill inte ens kolla på Friends. Idag känner jag en viss naivitet, hopp, sorg och kanske även kärlek. Är det möjligt?