Det bästa i livet är gratis.

Fel. 

Det bästa i livet är dyrt. Dyrt som fan. Dock värt varenda jävla ansträngning. Visst, jag talar inte om pengar. Jag talar om kärlek, uppoffringar och tålamod. Jag bryr mig inte om prylar, om häftigaste resorna eller coolaste festerna. Jag bryr mig om det nära vi alla har, eller borde ha. Jag bryr mig om kärleken. Har alltid gjort. Så långt jag kan minnas tillbaka har jag alltid varit en slav för kärleken. Jag har alltid satt känslor i allt jag har gjort och fram tills nu har jag trott att det har varit mitt handikapp. Dock tror jag nu att detta är en gåva. En gåva eftersom jag har alltid kunnat sett det bästa hos varje individ. Särskilt i mig själv. Jag har tvivlat på mig. Oj vad jag har tvivlat. Men skillnanden mellan mig och andra som hamnar i någon slags av självömkan är att jag reser mig alltid upp. Många gånger själv men ibland även klänger jag mig fast på någon stackare som motvilligt har hjälpt mig. Så har det åtminstone kännts.

Jag har varit så beroende av andra att nu har jag slagit ifrån.

Insett att det som ger mig mest ångest är folk. Jag orkar inte träffa folk. Under några veckors period har jag träffat ett fåtal personer. Och då har det varit jobbigt.

Min psykolog gjorde iaf klart för mig att mina kompisar är det inget fel på. Utan det är mig det är fel på. Jag har vansinniga krav och dessa har jag även på min närhet. Men jag bryr mig inte. Inte just nu. Nu är jag självisk och kommer att vara det ett bra tag framöver. Har bara ett mål nu. Överleva.