Att visa sig stark.

Igår var en lite seg dag av olika anledningar. Det positiva med dagen var ju att nu vet jag vad jag INTE borde göra. Ganska smart att göra så innan yranveckan så att den veckan blir så awesome som jag hade hoppas.
Igår sa jag till mig själv att jag skulle läggga mig i tid så att jag hann göra alla mina ärenden plus träna innan jag skulle iväg på jobbet. Sedan sa jag också till mig själv "En film kan jag ju se". Det resulterade i att jag kom i säng alldeles för sent men jag är stolt över mig själv som klev upp i tid ändå. Egentligen var det tack vare Sixten och Kim. Sixten höll på å prassla med något så jag var tvungen å kika var det var. Då såg jag även ett sms av Kim att han var på ingående. Han och pojkarna åker till norge idag och blir borta i två veckor. Jättekul för dem att träffa bestmor men jag avskyr att vara ifrån dem, Särskilt nu! Nu när jag har fått ordning på mitt liv. Vissa dagar är lite kämpiga fortfarande men de är få! Mitt liv består mest utav (i ordningsföljd) tid med barnen, Sixten, Jobb, träning och umgås med goda vänner. Det sistnämnda sker allt för sällan dock för jag hinner inte med pga det andra viktiga jag vill göra.
Jag har fått alla möjiga råd om hur jag ska leva, må bättre och gå vidare. Jag har lyssnat på en del och en del har jag förkastat men nu i slutändan har jag inte ens BETT om råd utan nu kör jag mitt eget race och jag känner att det är det som har fungerat bäst för mig. Idag är jag lyckligare än vad jag har varit på många år! Jag vet vem jag är, typ vad jag vill i framtiden och jag njuter av varje minut. Njuter av en kopp te, vara ute å gå, lukta på nyklippt gräs, kramas med barnen etc etc. Förr fanns inte det i min värld att jag skulle palla det utan att få ångest. Kunde inte ens se en film utan hjärnan började gå i högvarv och pulsen stiga. Det var som om jag skulle dö så fort jag unnade mig lite ro. Självklart så var det inte så varje gång men för det mesta. Det var vissa få personer som kunde få mig att bli lugn. Så där lugn att jag åtminstone kunde försöka att se en film. En av de personerna finns inte kvar och jag saknar honom fortfarande varje dag. Det är inget jag ältar eftersom jag har accepterat situationen. Jag pratar inte heller med någon om det eftersom det är egentligen bara onödigt att nämna. Jag har gått vidare men självklart kommer personen upp i hjärnan på mig än idag. Han var ju en stor del av mitt liv. Det blir extra tydligen när min äldsta son börjar fråga efter honom. Förstår inte varför han tar upp det efter en sån lång tid? Barn kanske fungerar så att saker å ting kommer ikapp dem. När han tog upp det fick jag verkligen spela hjältinna. Han var ledsen för att personen inte fanns i hans liv. Han började ställa en massa frågor om kärlek och vänskap. Jag visste att jag inte kunde undvika detta så jag var helt uppriktig med honomoch gick in i det jag har gruvat mig mest för; att berätta varför vi inte längre är vänner. Milo tog det bra och kunde sedan sova. Jag själv stortjöt! Men jag tror att det är bra även för mig att gå in där ibland bara för att fortare gå vidare. Tidigare har jag alltid levt i en förnekelse när liknande har hänt. Det har visserligenfungerat men nu är allt annorlunda när barnen har blivit involverad.
Hur som helst, jag har lärt mig utav detta och nu är jag himla noga vem som kommer in i pojkarnas liv. Därav varför jag lever i celibat. Visst vill jag fortfarande ha det där jag alltid drömt om med man, fler barn osv. men inte just nu. All min fokus ligger på jobben och träningen. Det är där jag kommer satsa nu. Sedan när jag träffar någon så duger de ändå inte. Mina krav är högre men jag känner inte att det är ett hinder egentligen. Mer som ett skydd faktiskt. Jag har varken tid eller styrka att gå in i något igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0