Livet går vidare. Jag tar mig genom varje dag mer eller mindre smärtfritt. Dagarna flyter förbi och det ser jag som att jag mår bra. Jag kämpar vidare för att behålla mitt solsken och äntligen har jag hittat metoder för upprätthålla det under en väldigt lång tid. Att prioritera mig själv före allt annat och fokusera på det som står mig varmt om hjärtat och endast umgås med människor som lyfter mig, det är inte svårare än så. 
Jag tror, efter har sett resultat med mig själv, att vi alla behöver en meningsfull sysselsättning. Att plugga, jobba eller göra något för andra människor fungerar för mig. Jag pluggar egentligen på heltid men studierna går väldigt bra för mig så jag har många "dödagar" som jag ska fylla med annat. Jag har suttit mkt med det företag jag försöker starta och sedan tränat mycket. Det är så jag måste göra för att vara nöjd med mih själv när jag lägger mig. Dessvärre är det många kvällar då jag lägger mig i sängen och jag känner mig helt misslyckad. Jag vet att jag inte misslyckad på något vis, utan det är bara den där känslan. Känslan att jag aldrig någonsin kommer att duga, vad jag än gör. Bristande självkänsla kan ju bidra med detta men samtidigt tror jag inte fultl ut på det heller. Jag tror på mig själv, jag är stolt över det jag gör och det jag har åstakommit. Men jag vet att jag kan göra bättre, hela tiden. På allt. Jag är inte nöjd med mig själv för ens allt i mitt liv är helt perfekt. Jag är en ensamstående förälder, som pluggar heltid, startat företag, tränar, lagar mycket mat, och försöker göra lite av mina hobbies. Dessutom vill jag i mellanåt umgås med några vänner. Tiden räcker till. Men det blir aldrig perfekt. För det är omöjligt. Särskilt när jag helt plötsligt ligger i sängen med världens migrän, kan inte röra på mig, kan inte känna lukter och inte höra ett ljud. Tänk er det, med två barn som vill ha mat, underhållas samt plugg som måste göras i tid. Då kan jag få mer eller mindre sammanbrott. Men jag lär mig. Jag lär mig att passa på att göra allt som måste göras, så att jag kan få mina migränanfall utan att sedan ligga efter med det som skall göras. Men mina migränanfall vill ju komma när det är minst lägligt. Men jag antar att det är det som är livet. Jävla ironiskt om jag får säga det själv. 

Jag tänker ibland på dessa krav jag har byggt upp. och det faktum att jag aldrig blir nöjd. Vad händer om jag verkligen uppnår något fantastiskt? Kommer krav bli ännu högre då? För jag kan absolut inte sänka kraven, det finns inte i min värld. Jag kan och vill alltid göra bättre. Innan jag dör ska jag ha uppnåt något som folk kommer minnas i all evighet. Ha. låga krav. Men så är det. Vad kommer detta ifrån? om vi utesluter bristande självkänsla så måste jag säga min uppväxt. Jag kan inte komma på många tillfällen i mitt liv där jag har fått höra att jag är bra rent spontant. Har jag gjort något bra var jag tvungen att "bevisa" det genom att antingen visa upp vad jag har gjort eller faktiskt genom skryt. Att duga som jag är har aldrig funnits på kartan. För jag menar, vem är jag som inte kan prestera på topp hela tiden? Särskilt när jag alltid har stått i skuggan på något som är så lyckat, något som jag aldrig någonsin kommer att överträffa? Har ofta hört under min uppväxt "ja, men vi älskar dig på annat sätt" - ja.. Annat sätt. Annat sätt än på att vara smart och duktig i skolan. Men i sanningens minut, vad mer finns det att vara älskad inom, när man har föräldrar som endast ser prestation och betyg som något viktigt? 

Jag var dålig i skolan för jag hade inte högsta betyg, då skolkade jag och söp istället. 

Jag var dålig för jag inte tog körkortet i tid, när jag då tog det var det mer eller mindre otroligt. I deras ögon 

Jag var ansvarslös och skulle aldrig klara av att uppfostra ett barn, jag bröt då mer eller mindre kontakten. 

Jag har aldrig varit bra. Aldrig någonsin. Och ändå frågar de varför jag inte hör av mig, varför jag inte vill ge dem en kram, eller varför jag inte berättar saker som händer i mitt liv. 

Vad tjänar det till att säga att jag klarar att läsa till undersköterska, när man kan bli läkare? Vad tjänar det till att jag sköter mitt hushåll, när jag kan bo i slott? 
Vad tjänar det till att jag fostrar mina barn till bra individer, när jag egentligen kan vara gift? 

Vad tjänar det till att jag lever, när jag ändå lika gärna kunde vara död? 

Nej, att gå så långt att låta någon annan styra ens liv är inte en del av mitt liv längre. 

Jag ser inte min biologiska familj som min familj. Slutade jag göra för länge sedan. Jag har en egen familj nu. En egen liten enhet. Jag och mina två barn. Mer behöver jag inte. Aldrig mer. Mina barn förtjänar inte det jag fick stå ut med. Mina barn ska aldrig få känna det jag har fått känna under min uppväxt. Mina barn är de mest fantastiska människor jag känner. Inte bara för att det är mina barn. Utan för att de vet vad kärlek är, de förstår vikten av att vara en bra kompis, och de tar hand om djur och natur och de har lärt sig genom den hårda skolan vad som är rätt och fel. 
Jag skyddar mina barn. De ska aldrig få höra att de inte duger, de ska aldrig få känna att de inte duger. Mina barn ska få den uppväxt som jag önskade att jag hade.