Jag skulle aldrig någonsin tro på kärlek om jag inte trodde på mig själv. 
Att jag är helt okapabel att visa ömhet, känslor och kunna ha en relation i mer än en kvart är jag fullt medveten om. Det hindrar inte mig att försöka. Jag vet inte hur en bra relation ska vara, jag är bara mig själv. Att det ofta resulterar i kaos är väl inte så mycket jag kan göra åt. Gör om, gör rätt. Den dagen då det funkar är den dagen jag har hittat rätt, hos mig själv. 
Jag tror på kärlek, hat och kompromisser. Jag har upplevt äkta kärlek, och jag upplever det varje eviga dag. Jag vet hur det ska kännas att älska någon och bli älskad tillbaka. Jag har fått den äran i över åtta år. En relation mellan ett barn och en förälder är en kärlek som aldrig går att krossa. Den finns där som ett osynligt band som egentligen inte finns för andra, men för de inblandade är detta band det mest starkaste band som någonsin skapats. 

Hur är då kärleken mellan en man och en kvinna? 
Vad vet jag. Jag är singel. Jag 29, och fortfarande supersingel. Jag har haft mina relationer och ingen av dem, uppenbarligen, har fungerat. Jag har inget svar på den frågan. Ibland får jag frågan "Tror du på kärlek?". 
Javisst tror jag på kärlek. Men jag tror inte det bara händer, att "den som väntar får se". Jag tror att den måste förtjänas och att man måste jobba för den. Jag tror inte heller att det finns två människor som är gjorda för varandra. Jag tror på tillfällen, möjligheter och jag tror på slumpen. 
Men är kärleken så förbannat viktig då? Visst ska vi känna kärlek! Kärlek för våra barn, föräldrar, syskon, vänner och för vårt liv. För vår natur, för vårt jobb, för våra hobbies. Jag tror på kärleken till oss själva. 
Vid rätt tillfälle, med rätt dos av hormoner, med "rätt" person så kanske man kan bli kär. Vad nu definitionen för kär är. 
Jag tror att var och en på denna jord skulle bli så mycket lyckligare om vi istället för att leta den "perfekta" kärleken skulle finns kärleken i oss själva. Oj, när jag läser den meningen jag just skrev så känns det som en klyscha. Men visst, det är en klyscha. Men det hindrar ju inte oss från att fundera lite på det. Om vi istället skulle kolla oss i spegeln och älska den personen som då kollar på oss. Att vi älskar den vi är, det vi gör och tror på att vi klarar det vi vill klara. När jag säger att vi ska älska oss själva säger jag inte att vi ska bli självupptagna narcissister, utan tvärtom. Om man älskar sig på riktigt, så har man nog ett mer öppet hjärta för andra. 
Vi måste lära oss skillnaden på att älska oss själva och att vara självupptagna. Att älska sig själv säger att vi tror på oss själva, att vi är nöjd med den vi är, och att vi har självinsikt. Ingen är perfekt, och kan vi inse våra brister så har vi vunnit storvinsten. Jag har mina brister. Oj vad jag har brister. Men jag hade fler förr. Idag har jag jobbat med många av dem, även fast jag ibland känner att fler av mina brister borde utrotas. Men jag accepterar det. Jag accepterar att jag har ett förjävla humör ibland, att jag är morgontrött och att jag har världens sämsta tålamod i vissa sammanhang. Jag har också använt mina brister till något positivt. Jag gapar och skriker inte så fort jag får chansen, utan istället använder jag min ilska när jag känner att den gör nytta. Att vara morgontrött är okej, det går över. Bara jobbigt för den stackaren som måste uppleva mina första 10 minuter på dagen. Men det går över, med en eller fyra koppar te. 
Jag fick en bok av en kompis för många år sedan som heter "Självkänsla nu". Jag har inte ens öppnat boken. Borde jag det? Eller är jag nöjd med den jag är ? Frågan är egentligen om vi ska nöja oss med den vi är, eller alltid jobba på en förbättring? Vi kan egentligen aldrig veta när vi ska vara nöjd och när vi faktiskt borde göra en förändring. Vi kan kanske få svar på det från vår omgivning. Vårt beteende ger alltid utslag på något vis. 
Idag jobbar min hjärna för fullt och jag känner att mitt inlägg inte alls blev som jag hade tänkt mig. Jag vet ibland inte ens vad jag tänker, och allra minst då vad jag skriver. För att inte detta inlägg ska bli mer luddigt än vanligt så väljer jag att avsluta här. Utan att ha någon slutkläm på mitt inlägg. Jag bryr mig inte, så get over it.