Jag väntar fortfarande på att få komma på min utredning. Nu är det ju inte så att jag kollar i brevlådan varje dag utan mer att för varje dag som det känns jobbigt och tungt där jag inte orkar hela vägen, då glider mina tankar åt just detta. Frågor som När ska jag få komma på utredning och hur kommer det att gå till. Óch framförallt, vad är det för diagnos jag kommer att få?
Jag önskar att jag kunde skriva ett inlägg om hur bra jag mår och hur bra mitt liv är. Men jag är inte där, det var länge sedan jag var där. Eller nu ljög jag egentligen. Jag kan ha riktigt bra dagar där jag är otroligt lycklig och allt går precis som jag vill. Dagar då jag känner att allt är med mig och att allt har en mening. Det är dessa dagar jag gör saker, träffar folk, presterar något i mitt liv. Dessa är denna Emma ni får träffa.

Men dessa dagar existerar inte på riktigt. De finns bara där av andra orsaker.

Mitt riktiga jag och mitt riktiga mående är något helt annat.

Ibland orkar jag inte leva i min egna kropp. Min hjärna snurrar hela tiden, till och med när jag sover. Min hjärna har otroligt mycket intressanta idéer som den tycker jag ska sätta i verklighet. Min hjärna vill att jag ska vara i gång 24 timmar om dygnet. Jag ska inte ha en enda minut där jag inte gör något för min framtid. Jag hatar min hjärna. Den är en idiot! En idiot som sätter mig i en omöjlig situation där jag ska ha så lite redskap och kraft som möjligt, men en lista av saker som måste göras, annars så kommer jag dö. Tack! Tack så hemskt mycket. Önskade att jag hade ett kollektivavtal som täckte denna hjärnverksamhet. Ett avtal som skulle sätta båda mina fötter på jorden ibland.

Jag säger ibland, för jag tycker ändå om att drömma, fantisera och skapa nya idéer om mitt liv.

Det jävliga med mitt liv är att jag aldrig riktigt vet vad jag vill. Ena dagen är jag så sjukt bestämd att jag vill en specifik sak, så bestämd att jag verkligen kör enda in i kaklet med skiten. Sedan bara dagen efter så är det något helt annat jag vill.

Jag kan inte planera, sätta upp strateiger för att nå dit jag vill. Min hjärna är grötig och snurrig.

Jag har gjort oändligt många listor över allt möjligt. Listor där det står exakt vad jag ska göra, när detta ska göras och i vilken ordning. Dessa listor ligger lite överallt i min lägenhet, min väska och mina fickor. Listor som jag nästan aldrig följer fullt ut. Jag börjar alltid bra, men avslutar dem ytterst sällan. Kanske inte ens mening att jag har dessa listor kan man tycka. Men det är dessa listor som får mig att gå framåt istället för att bli fast rotad där jag är, och inte vill vara. Jag har svårt att organisera saker så därför behöver jag skriva in precis allt jag ska göra, bara så att det blir i rätt ordning utan kaos. Skulle jag bara köra på, då skulle jag inte klara av mitt vardagsliv. Skulle inte komma i tid till jobbet, skulle inte ta hand om mg själv, inte äta, duscha. Skulle bli mer och mer apatisk. Till slut skulle jag försvinna.

Utåt sätt så är mitt liv fulländat. Jag har allt som jag har käpmat efter i så många år. Jag har äntligen en fast tjänst där jag trivs och till och med tjänar förbannat bra. Och jag gör även ett bra jobb! Ett jobb där jag får använda min kreativitet och min ödmjukhet. De två saker som faktiskt gör Emma.
Jag har två barn som jag älskar mer än livet själv. Jag har vänner som jag trivs med och som jag vill ha kvar resten av mitt liv. Vänner som vet hur jag mår, men ändå står vid min sida.
Jag har stöd och hjälp från föräldrar när jag inte klarar av livet helt själv. Jag har min trygghet.
Jag skäms att prata om mitt mående då jag vet att många andra har det betydligt sämre.
Tex har jag en kollega som har flytt från sitt land, fick lämna sin gravida fru. De har inte setts på 1 ½ år, och han har aldrig sett sin dotter IRL. När någon berättar något likand så får man perspektiv på livet. Då blir jag så arg på mig själv att jag är en bortskämd lite svensk tös som inte kan se det fina i livet.
Men jag ser allt fina i mitt liv. Jag ser när solen skiner, när mina barn skrattar och när jag får en färsk varm kopp med te. Jag ser allt detta. Jag är inte bitter och otacksam. Det är bara att min hjärna är någon annanstans. Hela tiden.
Jag vill så jävla mycket, men kommer ingenstans! Jag vill rädda barn på flytt, rädda Antarktis och skydda isbjörnar. Jag vill skaffa ett litet hus där jag får renovera precis som jag vill ha det.
Problemet med mina drömmar nog att de är för stora och alldeles för långt bort. Jag måste tänka logiskt och realistiskt. Jag behöver planer som jag åstadkomma här och nu. Men allt jag gör i min vardag måste spegla lite med det jag vill i framtiden. Jag vill ta ett steg framåt varje dag.
Förut var all min fokus på att skaffa ett fast jobb, och jag gjorde allt jag kunde för att fixa detta. Nu när jag har fått jobbet känner jag mig tom. Jag måste hela tiden vidare, jag är alltid på resande fot.
Jag måste alltid ha nya projekt för att inte bryta ihop av trisstess. Kom precis på att jag måste göra en lista (ironiskt nog) över saker som jag vill göra som faktiskt går att förverkla inom en vettig framtid.
Ibland blir jag så matt att jag bara vill lägga mig framför tvn och bara låta livet passera.

 

Men egentligen är min enda önskan att jag ska leva. Eller överleva snarare.