Ibland kan det vara nyttigt för mig att läsa genom gamla inlägg här på min blogg. Jag brukar undvika det eftersom jag oftast tycker det är lite löjligt det jag skriver. Roligt ändå att jag tycker ångest, depresstion etc är löjligt och påhittat även fast jag själv är mitt uppe i det. Beror det kanske på att jag vill dölja något, eller att jag faktiskt bryr mig om vad andra säger om just detta ämne? Lustigt hur som helst.

Anledningen att jag skriver just detta inlägg är för att reflektera över hur jag skrev för exakt ett år sedan.

En del har förändras men mycket finns fortfarande kvar, på gott och ont. Det får mig att tänka att något måste förändras. På riktigt!
Tidigare har jag skrivit mycket om förakt, avundsjuka och rädsla. Nu tror jag (eller HOPPAS jag) att jag inte skriver så mycket om just de två första, för det är egentligen inte viktigt för mig.

För exakt ett år sedan skrev jag ett inlägg som bara skriker "ensam stark". Att det enda jag behöver i mitt liv är mina två barn, och att resten var skitsamma. Tur att det har förändras! Jag är inte längre ensam. Idag har jag faktiskt en människa i mitt liv som jag kan tänka mig att leva med resten av mitt liv. Att vår lilla enhet på tre kan faktiskt bli fyra, eller kanske till och med fem eller sex!

Nu sagt om det. Jag länkar till mitt gamla inlägg och så får ni själva jämföra, om ni orkar ^_^
http://emmasofiewiberg.blogg.se/2015/april/nar-familjen-slutar-vara-familj.html