Finns det någon mer utlämnade situation än då man ligger i en gynstol och visar upp sitt allra heligaste? Min vän frågade mig varför jag inte hade begärt att det skulle vara en kvinnlig läkare (och skämtade om att jag kanske hade önskat en manlig ;) ). Men sanningen är den att jag brydde mig verkligen inte. Imorse när jag klev upp så mådde jag inte dåligt av tanken på att jag ska sära på benen för en främmande människa, utan jag mådde riktigt spy-illa av tanken på vad diagnosen skulle bli. Kommer jag få diagnosen cancer? Kommer någon annan än jag själv ha makten att säga att jag inte ska skaffa fler barn? Ska jag få gå genom flera behandlingar än de jag redan har genomgått? Jag skojar inte när jag säger att jag var nära att kräkas när jag hade parkerat bilen på parkeringen vid sjukhuset. Jag sprang in och fick komma in direkt, vilket är tur då det finns väl inget värre än att vänta! ( på döden).
Undersökningen gick bra. Läkaren var toppen, han berättade hur allt skulle gå till och att han idag inte såg något. Däremot så skickade han några prover för att kolla om jag hade fler cellförändringar. Jahopp. Tre veckor till att vänta, och kanske få samma jävla svar. På brev. Efter undersökningen ringde jag min klippa ( min mamma) med gråten i halsen. Vet inte om jag grät för att jag mådde dåligt eller lättnanden över resultatet. Allt tar mycket hårdare på mig nu än vad de någonsin har gjort tidigare. När jag lever med dödsångest i vardagliga livet så är ett sånt här besök helt okontrollerat från min sida. Jag bara håller andan och hoppas att jag inte ska svimma.

Efter besöket var jag helt förstörd, kunde knappt backa ut bilen från parkeringen. Bestämde mig senare att åka och veckohandla eftersom jag brukar kunna bli på bättre humör då. Dessvärre så har min nya medicin gjort att jag har försämrad aptit så att åka och handla var bara jobbigt. Ville fortfarande kräkas, och sova, fast ändå vara vaken.

Jag tog mig genom handlingen och sedan kom jag hem och tvinga i mig mat och sedan väntade jag tills barnen kom hem.
Sedan från ingenstans fick jag ett ryck ( var väl överlevnandsinstinkten i mig) och började ta tag i saker i mitt liv. Såsom att betala räkningar och anmäla intresse till olika fastighetsägare. Är medveten om att det inte är lätt att få tag på lägenhet, men jag har iaf försök starta något nu. Jag måste bort från denna lägenhet då jag har mitt gamla liv här. Det gamla liv jag aldrig mer vill återvända till.