Det har aldrig varit någon som har lovat mig att det skulle vara lätt. 

Inte när jag var barn. 

Inte när jag blev vuxen. 

Men som den naiva människa jag är,

så trodde jag att även jag skulle få uppleva det. 

Jag sökte i skog

jag sökte i stad

jag sökte i min egna trygg vrå. 

Tills jag en dag kom till insikt. 

 

 

Vi lever i ett totalt jävla mörker bland regnbågar. 

Regnbågar, drakar, ångest, sex, droger. 

I ett totalt jävla mörker bland regnbågar. 

Regnbågar, drakar, ångest, sex och droger. 

 

Som liten flicka drömde jag mer än vad jag var på plats. 

Drömde om fantastiska platser, om killar, om berömmelse. 

Som femton började jag förstå,

att drömmar var min starkaste flykt.

Flykt från misär, rädsla och ångest. 

Drömmarna blev min verklighet. 

Jag skapade en verkligen ingen någonsin skulle förstå. 

men det var okej. Jag hade mina regnbågar. 

 

 

 

Med tiden växer insikterna, men visdommarna blir bara mer suddiga

Smärtan ökar, ångesten är min verklighet. 

Mörkret är där för att stanna, vi kan aldrig fly för

när vi blundar blir vårt mörker ännu mer mörkt. 

Det finns snart inget annat kvar att ge, 

finns inget kvar att ta 

Finns inget kvar att vilja ha, 

förutom livet tillbaka