Det är inte så himla svårt. Även fast många gärna vill påstå det. Det är inte svårt när man vet att något är rätt.

Vi måste bara komma till insikt vad som är viktigt för oss och för dem i vår omgivning.

Det är inte så himla svårt att behålla det vi vill behålla, visa det som behövs visas, och att lyfta upp dem som behöver lyftas upp.

Jag förstår givetivs att vi alla människor är olika och att vi visar kärlek på olika sätt. Men det vi alla behöver jobba på är att lyssna på dem vi håller kär. Lyssna på vad de säger. Om vi lyssnar för att förstå istället för att lyssna för att bekräfta, så kommer vi göra stora vinster. Om vi lyssnar för att förstå så kommer vi ställa nyfikna frågor, vi kommer göra allt som står i vår makt att förstå den människan vi älskar. Hittar vi någon att älska så måste vi behålla den personen genom att behandla den väl, visa vår kärlek och få personen att känna sig trygg i vår närhet.

Vi kan inte bara låta människor gå bara för att vi inte "kan" visa känslor. Ibland är det bara att släppa allt det där vi har lärt oss om att vi ska hålla masken, och även det där om att vi ska vinna argument. Släng jantelagen åt helvete, den har väl aldrig gjort någon nytta?

Vi förlorar människor genom att alltid vara den som ska ha sista ordet, eller om vi förjämnan tror på allvar att vi alltid har rätt.Ibland är det bra att hålla käften, även fast vi är säker på att vi har rätt, för annars kanske vi förlorar den där fina fantastiska människan vi har framför oss.

Vad är det jag vill säga med detta blogginlägg? Ärligt talat så vet jag inte. Jag är dödstrött. Haft sex ungar här på pyjamasparty och jag har inte ens städat undan.

 

Men om jag ska säga något plockat direkt från mitt hjärta så är det så här:

Jag är förtvivlad, jag är sliten, jag gråter varje dag, jag älskar, jag saknar och jag är desperat. Ibland vet jag inte vad jag håller på med. Varför jag för det jag gör, eller vad jag ska göra i framtiden.

Jag är olyckligt kär, som alltid kanske. Jag vill vara med en person som är så svår att vara med. Han är inte en dålig människa, utan att vi kan inte vara tillsammans. Vi fungerar inte. Men jag älskar honom så himla mycket, men nu är beslutet taget och jag måste fullfölja detta. Det gör oerhört ont i mig och jag önskar det fanns ett sätt, men jag är rädd att det inte finns det. Jag reder mig alltid även fast detta känns rent utsagt förjävligt.

Ibland undar jag om jag någonsin träffar någon som kan älska mig på det sättet jag behöver?

Jag undrar också om det finns någon som skulle förstå mig, lyssna på mig och respektera mig och mina val.

Det enda jag egenltigen vill är dela mitt liv med någon som älskar mig, avgudar mig, och visar det för resten av världen. Som lyfter mig när mina ben inte bär mig, som älskar mig när jag själv inte kan älska mig, en person går vid min sida på den väg jag har valt. Respekterar mig fullt och heligt. Jag vill ha en sån person. Ingen annan. Det är faktiskt inte så himla svårt.

Nej det är inte ett dugg svårt, utan det är alla människors rätt att få träffa en sådan person och leva med den resten av ens liv.

Det är inte så himla svårt, kan man tycka.

Jag tror att jag har gått in i en försenad 30-årskris. Dagen innan min födelsedag fick jag också ett mindre psykbryt, men efter det så har det inte varit så mycket. Jag hade ju allt som jag någonsin har önskat mig, så jag hade väl egentligen inte något som jag saknade,
Nu däremot har jag gått in i något, om det är en 30årskris eller bara en vanlig "Emma-kris" vet jag.
Jag är som vanligt så att jag hela tiden sträver efter något mer, inte nödvändigtvis bättre, men något mer. Jag vill skapa något, bidra med något, finnas för någon etc. Jag vill inte bara vara. Jobba, laga mat, sova, upp igen. Jag vill mer. Något mycket mer. Att ta hela min semster och resa till Nepal och hjälpa flickorna där har slagt mig. Då är det bara det praktiska med barnen som måste ordnas. Jag kan inte ta med dem, men jag kan samtidigt inte vara utan dem. Jag har också fortfarande drömmen att skriva en bok, göra en film, vara med i en film, eller engagera mig politiskt ett snäpp högre. Ja ni förstår, något som gör fotspår. Jag vill finnas. Inte bara vara.
Ja, nu svänger jag ut lite. Min kris handlar inte direkt om Nepal eller om film och böcker. Nej det handlar om att jag vill ha ett tredje barn. Jag vill verkligen det. Vet inte om det är för att alla andra skaffar barn just nu, eller för att mina "bebisar" är så stora nu att jag knappt hinner se dem om dagarna då de springer till kompisar och träningar och allt vad det nu är.

Får höra att jag har mycket tid på mig. Jag är ju bara 30 år gammal. Men jag ser det inte så. Efter operationen har jag känt att min tid är knapp, att för varje dag som går så sjunker min chans att bli gravid. Vilket är sant förvisso, men antagligen så sjunker chansen väldigt lite varje dag, men any how... Mitt problem är nu att jag vill ha allt stabilt. Jag vill att det ska fungera på jobbet, hemma med hushåll, läxläsning, läggning, helger etc. Just nu lever jag bara i ett kaos. Jag känner att jag inte hinner med allt. Har pratat med flera om detta och det svar jag får då är "du måste priritera om" eller "sänk dina krav". Men det hjälper mig föga eftersom jag har sänkt mina krav så lågt det bara går, utan att jag bryter ihop. Prioriterat om har jag också gjort. Jag vet att krävs något mer, något större för att jag ska få ordning på mitt liv. Och jag har på sätt och vis redan gjort det. Jag har tagit ett stort beslut osm kommer vara oerhört tungt ett tag, men jag vet att jag har stöd. Jag vet att mina vänner finns där, min bror och mina föräldrar. Men samtidigt i detta så är jag så vansinnigt ensam. Jag är helt själv i allt jag gör.  Vilket vi alla människor är på sätt å vis. Vi är vår egna motor, och det är bara vi som kan köra, även fast vi lånar bränsle från andra.

Detta var inte det jag hade hoppas på eller det jag egentligen vill. Men det är det absolut bästa för mig och barnen.

Jag kan inte skriva! Jag har ingen inspiration längre. Förut kunde jag skriva varje dag, flera gånger om dagen till och med. Det är väl det som är fördelen med att må riktig uselt. Att jag hade många tankar som gjorde att jag fick något att skriva om.

Just nu rullar mitt liv bara på. Inget nytt egentligen. Jag mår lagomt bra vissa dagar, andra dagar mår jag toppen! och tredje dagen är allt skit. Men just de dagarna beror oftast på att jag har glömt att ta min medicin, så dagen efter är allt som det ska igen. Många gånger känns det som om jag är blir bedövad, att jag inte längre bryr mig om saker som jag tidigare har brytt mig om. Eller snarare att nu är jag inte lika blödig för saker som tidigare. Det är synd på ett sätt, för jag lever mitt liv bara nu. Jag kollar inte över axeln som jag gjorde tidigare. Jag krigar inte längre på samma sätt, utan jag tar mig genom mina dagar, mina veckor och mina månader precis som alla andra.

Jag är rädd att jag glömmer något på vägen.

Men jag är fortfarande samma drömmande naiva impulsiva narcissist! Bara det att jag har tonat ner lite nu. Inte för att jag var tvungen, utan för att det har bara blivit så. Jag har blivit betydligt mindre social, är inte alls lika fysisk aktiv som jag tidigare var och bråkar inte lika mycket på folk omkring mig.

Jag har nästan blivit lite för osocial för mitt eget bästa antar jag. Jag vill inte umgås med folk egentligen. Livet fungerar utan andra. De enda två personerna i mitt liv jag aldrig lessnar på är mina barn. Just nu ligger mitt största fokus på dem och att vi ska få spendera så mycket tid tillsammans som möjligt. Vilket var orsaken till att jag självmant lämnade de jobb jag trivdes väldigt bra på, men hade lite udda arbetstider. Ironiskt nog så känner jag att jag har mindre tid med barnen nu när jag jobbar måndag-fredag 9-17 eftersom då är det massa annat vardagsbestyr som jag måste rodda ihop när jag kommer hem från jobbet. Men jag kommer nog in i detta sinom tid.

Nej, nu känner jag att jag måste sluta skriva då jag skriver om tråkiga vardagssaker, vem orkar läsa om detta ?

 

Hej!

Vilket inre krig jag bekämpar nu. Men det är tur det, att jag just bekämpar det, och inte bara låter det ta över. En del av mig har nog redan gett upp, den delen som kriget har besegrat. Min livskraft och min tro om ett bättre liv är det som gör att jag fortsätter. Jag tror ändå att någonstans finns lyckan, och att även jag en dag kommer att finna den. Fast nu var jag kanske lite dramatiskt, klart jag har lyckan i mig, men den är nog lite vilse bara. Jag lever det liv jag länge har drömt om, men lyckan har som inte kommit ikapp än. Det kanske bara är så enkelt att lyckan vill inte vara för naiv och väntar tills allt är bra på riktigt, och då jävlar kommer jag vara lycklig.

Idag bröt jag ihop hos min kurator, vilket är ovanligt. Att gråta inför folk är inte min grej, men nu gjorde jag det.
Jag har haft tre tuffa dagar. Det enda som egentligen kan förklara det är att det är så sjukt mycket som står på spel nu, det är så mycket som sker. Jag skrev på Facebook hur glad jag är över mitt nya jobb, min nya lägenhet och att livet är med mig nu. Och klart att det är så, livet är egentligen jävligt bra. Men det är för mycket på en gång. Och jag är helt själv i detta. Jag vet inte hur jag ska lyckas få ihop allt. Mitt i flytten har jag även semester och vill tillbringa tid med barnen och ta det lugnt. Inte packa hela dagarna!
Klart att jag kan be folk om hjälp men jag vill försöka klara detta själv, jag har gjort flyttat förut och det gick ju vägen. Idag ska jag iaf hämta de första kartongerna och börja rensa!

 

Allt mitt kaos och att jag bröt ihop hos kuratorn resulterade i att jag fick akuttid hos läkaren samt att min utredning kanske påskyndas, eller kanske inte. Vi får se.
Jag orkar inte längre tro på vad någon säger, litar inte på någon alls för tillfället. Det är en stor sorg för mig för jag behöver trygghet, och nu har jag allt annat än trygghet.











Jag säger till mig själv varje dag "Mitt liv är perfekt, mitt liv är perfekt, mitt liv är perfekt!" så en dag kommer kanske kroppen lyssna på detta och låta mig vara lycklig!

Den som har missat att jag är en djurvän och värnar om miljön måste bo på en annan planet. Mina vänner bör vara mer än väl medvetna om vart jag står, vad jag tycker är viktigt och vad jag kommer att kämpa för.

Jag tycker det är superviktigt att tänka på våra val. Därför väljer jag att äta vegetariskt, ekologisk, fair trade, palmoljefritt etc etc ( börjar bli lite begränsat över vad jag faktiskt kan äta utan att få dåligt samvete). Jag försöker få andra att bli  medvetna om detta och hoppas att jag på något vis har påverkat andra människor. Detta är något jag kommer fortsätta med eftersom detta är jag, jag älskar djur och vår planet och jag vill kunna göra allt som står i min makt för att rädda de liv som går att rädda.

Fast, detta kan också bli min undergång. Att jag till varje pris ska rädda varje liten varelse på jorden, att jag ska påverka allt och alla, att jag hela tiden ska göra medvetna kloka val.

Detta bland annat gjorde att jag valde att göra slut med min pojkvän. Och som vanligt ångrar jag mina urusla beslut så idag i bilen påväg till jobbet inser jag något som jag aldrig kunde ana! Har detta gått över styr? Mitt beteende som i början skulle vara ett sunt val där jag äter bra för både min kropp och för miljön, har nu sakta gått över till ett sjukt beteende. Jag följer bara sidor på facebook som har med att äta vegetariskt, rädda djur, rädda naturen, vad man ska äta, vad man inte ska äta. Jag läser på om allt jag kan läsa på om. Jag tar till mig vad alla skriver och jag blir helt frenetisk. Jag försöker påverka andra genom att säga hemska saker och spyr ut mig saker som jag egentligen inte tror på själv, bara för att ha någon form av poäng. Detta kommer driva mig i fördärvet, och till vilket pris? För att kunna rädda ett parkyckling, en gris och kanske en eller två isbjörnar?

Hur blev jag denna person som skulle kunna gå över människolik för att rädda några enstaka djur?

Jag har nu gått genom min facebook och har medvetet slutat följa sidor som påverkar mig negativt. Jag kommer fortsätta äta vegetariskt, jag kommer fortfarande skänka pengar och jag kommer vilja åka och rädda världen på något vis, men jag måste ha en vardag också. Jag måste kunna leva utöver detta.

Idag på utbildningen pratade vi om värderingar och att acceptera andra. Vi pratade om att vi alla människor är födda med olika värderingar och detta är något som är svårt att ändra på, men att vi kan anpassa vårt beteende och att vi alltid ska acceptera varandra olikheter. Jag förstår nu att jag har gjort ett oerhört misstag, att tro att min tro är den enda rätta. Att alla andra som inte tycker som jag är idioter. Så klart de inte är idioter, de är bara andra människor med andra värderingar.
Jag måste ta plats och berätta vem Emma är, men samtidigt måste jag lyssna på dem som står mig nära, vilka dem är. Så att de blir sedda, respekterade och framför allt så att jag inte förlorar ytterligare en viktigt person i mitt liv. För snart står jag ensam kvar, med min vegobörjare och mina hemgjorda tygskor.

Ibland kan det vara nyttigt för mig att läsa genom gamla inlägg här på min blogg. Jag brukar undvika det eftersom jag oftast tycker det är lite löjligt det jag skriver. Roligt ändå att jag tycker ångest, depresstion etc är löjligt och påhittat även fast jag själv är mitt uppe i det. Beror det kanske på att jag vill dölja något, eller att jag faktiskt bryr mig om vad andra säger om just detta ämne? Lustigt hur som helst.

Anledningen att jag skriver just detta inlägg är för att reflektera över hur jag skrev för exakt ett år sedan.

En del har förändras men mycket finns fortfarande kvar, på gott och ont. Det får mig att tänka att något måste förändras. På riktigt!
Tidigare har jag skrivit mycket om förakt, avundsjuka och rädsla. Nu tror jag (eller HOPPAS jag) att jag inte skriver så mycket om just de två första, för det är egentligen inte viktigt för mig.

För exakt ett år sedan skrev jag ett inlägg som bara skriker "ensam stark". Att det enda jag behöver i mitt liv är mina två barn, och att resten var skitsamma. Tur att det har förändras! Jag är inte längre ensam. Idag har jag faktiskt en människa i mitt liv som jag kan tänka mig att leva med resten av mitt liv. Att vår lilla enhet på tre kan faktiskt bli fyra, eller kanske till och med fem eller sex!

Nu sagt om det. Jag länkar till mitt gamla inlägg och så får ni själva jämföra, om ni orkar ^_^
http://emmasofiewiberg.blogg.se/2015/april/nar-familjen-slutar-vara-familj.html

Du är ute och går i skogen, allt och frid och fröjd. Du känner dig lugn och livet är på din sida. Sedan upptäcker du att det står en björn bara några meter framför dig. Du ser honom, han ser dig. Du inser nu att det enda du verkligen kan göra är att springa. Du måste springa för glatta livet. Du springer, han springer. Ni springer båda för samma sak, överlevnad. Även fast du kanske vet att det är kört för dig, (för vem kan springa ifrån en björn?) så fortsätter du springa. Du har svårt att andas, dina ben skriker och du är hungrig. Samtidigt vet du att om du stannar så kommer björnen att döda dig, så det enda alternativet du egentligen har är att springa. Springa utan luft, med smärta i benen och är utsvulten. Under denna flykt är du livrädd att kliva snett och falla. Du parerar för varje rot, stubbe och stockar som du möter i skogen. Utmaningar som du i vanliga fall skulle klara av med galant, men nu handlar dessa hinder om liv och död.
Så är det att leva med ångest, en ständig kamp mot det som kommer att ta ditt liv. Du kan inte stanna, du måste vidare för annars kvävs du av ångesten. Du vet att du inte kan fortsätta som du gör, för du slits av att fly, att inte andas, att inte njuta av det som gör att livet är värt att leva. Du har inga valmöjligheter, för du vet att för samhällets skull måste du fortsätta kämpa. För du är trots här på jorden för alla andra (?). Den där björnen som jagar dig blir kanske också utmattad ibland, och du behöver inte längre springa, du kan gå snabbt ett tag. Sedan när björnen har fått ny energi så är det igång igen, att bara springa.
Alternativet att stanna upp och döda björnen finns, men du vet att du ensam har inte verktygen att besegra denna best. Du vet att om du ensam skulle kriga mot den så är oddsen inte på din sida. Men när du är i ständig flykt så har du svårt att samla verktyg som hjälper dig att ta död på björnen. De dagar då björnen är tröttare än vanligt och du har möjlighet att fixa verktyg för att en gång för alla göra slut på björnen, ja då har du inte tid! Du är hungrig, du har ont och du är trött. Du måste äta, du måste läka dina sår och du måste vila. De dagar när ångesten är under kontroll så måste du ta itu med sakerna i ditt liv som du ligger efter med. Duscha, laga mat, städa, betala räkningar, tvätta, ta hand om barnen. Sedan när/om du har hunnit med allt detta så kanske ångesten blommar upp igen. Björnen är tillbaka, vildare än någonsin, och din vilopaus är nu över och du måste springa, springa för att inte dö, igen.

Skrev igår ett oerhört miserabelt inlägg där jag försökte beskriva hur jag mådde just igår. Inlägget var inte för att berätta att jag skulle skada mig själv på något vis, utan mer förklara hur en människa verkligen kan må, och om jag någonsin skulle skada mig själv så skulle det vara när jag mår så, och inte när allt är frid och fröjd.

Fick kommentar om jag har tänkt på om mina barn kanske läser det jag skriver. Mitt svar är: alltid, varje dag, varje vaken sekund. Allt jag gör, vad det än är så är det för mina barns skull. Det är mina barn som gör att jag kliver upp på morgonen, att jag tränar för att bli stark, att jag går på jobbet för att få lön, att jag umgås med med mina vänner för att inte bli asocial. Allt jag gör så har jag alltid en liten tanke på mina barn. Jag tänker dagligen på vad som är bäst för DEM. Ni som själva har barn kan säkert känna igen sig. Från den stunden som min äldsta son hamnade på mitt bröst på BB så har all min fokus gått till honom och senare även hans lillebror. Att få barn är det mäktigaste som har hänt mig och jag förvandlades från dag ett. Jag visste vad mitt jobb i livet var, att ta hand om dessa underbara fina varelser. Det är med mina barn som jag mår som allra bäst, det är med dem jag vet att jag måste fortsätta kriga. Det är mina barn som ger mig styrkan att gå sjuhundraelva läkarbesök, det är dem som gör att jag går och pratat med psykolog och det är dem som gör att jag gör saker för min egen skull som jag egentligen inte har lust med överhuvudtaget.
Att skriva inlägg om att tex ta sitt eget liv är kanske inte det mest optimala, men jag skriver hur jag känner. Sedan kan jag säga så här, skulle jag ens vara i närheten av att ta mitt eget liv så kan jag lova att ni är inte de första som kommer att få reda på det.

Det är på en sådan här dag jag kommer att dö. Jag vet att det är då det kommer att ske. När jag känner att allt är hopplöst, att jag inte har någon jag kan förlita mig till och när livet är riktigt förjävligt. Att aldrig kunna ta mig upp igen, aldrig kunna ta ett andetag, aldrig mer se det fina i live.t Det är en sådan dag jag kommer att dö, inte de dagar som är bra. Utan idag. Fast inte idag.

Ett blankt blad men tankar som skulle fylla en hel bok. Idag har det varit en sån dag där jag har funderat oerhört mycket på hur min framtid kommer att se ut, eller åtminstone hur jag vill att min framtiden ska se ut.

små och stora saker. Saker från vart jag vill bo, om jag ska köpa hus eller lägenhet till mindre saker som vilka hobbies som jag ska återuppliva, vänner jag ska börja hänga mer med och hur jag ska ta hand om mig själv på bästa sätt.

Jag sitter och funderar på vilka delar mitt liv består av. Vad som är bra och vad som egentligen är bara onödigt.

Jag inser då att jag har ett förbannat bra liv. Jag har ett jobb som jag verkligen älskar, som passar mig perfekt, jag har äntligen börjat komma tillbaka till den Emma jag var för länge sedan, jag har ekonomi att utföra mina intressen och våren börjar komma så nu kan jag fixa min uteplats ännu bättre än förra året.

Jag har börjat vågat att planera saker långt fram. Jag ska tilll stockholm i maj med en av mina bästa vänner. Sedan ska jag och barnen ner till Göteborg och bo hos min syster. Dessutom kommer jag ha totalt 6 veckors betald ledighet! För första gången i mitt liv. Jag har även startat lite olika projekt i min lägenhet/mitt liv. Jag planerar även en resa utomlands med barnen. Komma bort från Sverige och ladda upp mina batterier. Kanske blir på höstlovet då barnen är lediga, tur jag har mammadagar kvar ;)

Just nu består mitt liv av jobb, träning, fritidsintressen, barnen och förhoppningsvis mer tid med mina vänner. Jag varken vill eller har tid med så mycket mer i mitt liv. Därför inser jag att jag måste prioritera. Åtminstone om det bara är för en stund, tills allt har landat och mitt liv blir lugnare.
Det är nu jag äntligen har hittat en plats i mitt egna liv.

 

Jag väntar fortfarande på att få komma på min utredning. Nu är det ju inte så att jag kollar i brevlådan varje dag utan mer att för varje dag som det känns jobbigt och tungt där jag inte orkar hela vägen, då glider mina tankar åt just detta. Frågor som När ska jag få komma på utredning och hur kommer det att gå till. Óch framförallt, vad är det för diagnos jag kommer att få?
Jag önskar att jag kunde skriva ett inlägg om hur bra jag mår och hur bra mitt liv är. Men jag är inte där, det var länge sedan jag var där. Eller nu ljög jag egentligen. Jag kan ha riktigt bra dagar där jag är otroligt lycklig och allt går precis som jag vill. Dagar då jag känner att allt är med mig och att allt har en mening. Det är dessa dagar jag gör saker, träffar folk, presterar något i mitt liv. Dessa är denna Emma ni får träffa.

Men dessa dagar existerar inte på riktigt. De finns bara där av andra orsaker.

Mitt riktiga jag och mitt riktiga mående är något helt annat.

Ibland orkar jag inte leva i min egna kropp. Min hjärna snurrar hela tiden, till och med när jag sover. Min hjärna har otroligt mycket intressanta idéer som den tycker jag ska sätta i verklighet. Min hjärna vill att jag ska vara i gång 24 timmar om dygnet. Jag ska inte ha en enda minut där jag inte gör något för min framtid. Jag hatar min hjärna. Den är en idiot! En idiot som sätter mig i en omöjlig situation där jag ska ha så lite redskap och kraft som möjligt, men en lista av saker som måste göras, annars så kommer jag dö. Tack! Tack så hemskt mycket. Önskade att jag hade ett kollektivavtal som täckte denna hjärnverksamhet. Ett avtal som skulle sätta båda mina fötter på jorden ibland.

Jag säger ibland, för jag tycker ändå om att drömma, fantisera och skapa nya idéer om mitt liv.

Det jävliga med mitt liv är att jag aldrig riktigt vet vad jag vill. Ena dagen är jag så sjukt bestämd att jag vill en specifik sak, så bestämd att jag verkligen kör enda in i kaklet med skiten. Sedan bara dagen efter så är det något helt annat jag vill.

Jag kan inte planera, sätta upp strateiger för att nå dit jag vill. Min hjärna är grötig och snurrig.

Jag har gjort oändligt många listor över allt möjligt. Listor där det står exakt vad jag ska göra, när detta ska göras och i vilken ordning. Dessa listor ligger lite överallt i min lägenhet, min väska och mina fickor. Listor som jag nästan aldrig följer fullt ut. Jag börjar alltid bra, men avslutar dem ytterst sällan. Kanske inte ens mening att jag har dessa listor kan man tycka. Men det är dessa listor som får mig att gå framåt istället för att bli fast rotad där jag är, och inte vill vara. Jag har svårt att organisera saker så därför behöver jag skriva in precis allt jag ska göra, bara så att det blir i rätt ordning utan kaos. Skulle jag bara köra på, då skulle jag inte klara av mitt vardagsliv. Skulle inte komma i tid till jobbet, skulle inte ta hand om mg själv, inte äta, duscha. Skulle bli mer och mer apatisk. Till slut skulle jag försvinna.

Utåt sätt så är mitt liv fulländat. Jag har allt som jag har käpmat efter i så många år. Jag har äntligen en fast tjänst där jag trivs och till och med tjänar förbannat bra. Och jag gör även ett bra jobb! Ett jobb där jag får använda min kreativitet och min ödmjukhet. De två saker som faktiskt gör Emma.
Jag har två barn som jag älskar mer än livet själv. Jag har vänner som jag trivs med och som jag vill ha kvar resten av mitt liv. Vänner som vet hur jag mår, men ändå står vid min sida.
Jag har stöd och hjälp från föräldrar när jag inte klarar av livet helt själv. Jag har min trygghet.
Jag skäms att prata om mitt mående då jag vet att många andra har det betydligt sämre.
Tex har jag en kollega som har flytt från sitt land, fick lämna sin gravida fru. De har inte setts på 1 ½ år, och han har aldrig sett sin dotter IRL. När någon berättar något likand så får man perspektiv på livet. Då blir jag så arg på mig själv att jag är en bortskämd lite svensk tös som inte kan se det fina i livet.
Men jag ser allt fina i mitt liv. Jag ser när solen skiner, när mina barn skrattar och när jag får en färsk varm kopp med te. Jag ser allt detta. Jag är inte bitter och otacksam. Det är bara att min hjärna är någon annanstans. Hela tiden.
Jag vill så jävla mycket, men kommer ingenstans! Jag vill rädda barn på flytt, rädda Antarktis och skydda isbjörnar. Jag vill skaffa ett litet hus där jag får renovera precis som jag vill ha det.
Problemet med mina drömmar nog att de är för stora och alldeles för långt bort. Jag måste tänka logiskt och realistiskt. Jag behöver planer som jag åstadkomma här och nu. Men allt jag gör i min vardag måste spegla lite med det jag vill i framtiden. Jag vill ta ett steg framåt varje dag.
Förut var all min fokus på att skaffa ett fast jobb, och jag gjorde allt jag kunde för att fixa detta. Nu när jag har fått jobbet känner jag mig tom. Jag måste hela tiden vidare, jag är alltid på resande fot.
Jag måste alltid ha nya projekt för att inte bryta ihop av trisstess. Kom precis på att jag måste göra en lista (ironiskt nog) över saker som jag vill göra som faktiskt går att förverkla inom en vettig framtid.
Ibland blir jag så matt att jag bara vill lägga mig framför tvn och bara låta livet passera.

 

Men egentligen är min enda önskan att jag ska leva. Eller överleva snarare.

Finns det någon mer utlämnade situation än då man ligger i en gynstol och visar upp sitt allra heligaste? Min vän frågade mig varför jag inte hade begärt att det skulle vara en kvinnlig läkare (och skämtade om att jag kanske hade önskat en manlig ;) ). Men sanningen är den att jag brydde mig verkligen inte. Imorse när jag klev upp så mådde jag inte dåligt av tanken på att jag ska sära på benen för en främmande människa, utan jag mådde riktigt spy-illa av tanken på vad diagnosen skulle bli. Kommer jag få diagnosen cancer? Kommer någon annan än jag själv ha makten att säga att jag inte ska skaffa fler barn? Ska jag få gå genom flera behandlingar än de jag redan har genomgått? Jag skojar inte när jag säger att jag var nära att kräkas när jag hade parkerat bilen på parkeringen vid sjukhuset. Jag sprang in och fick komma in direkt, vilket är tur då det finns väl inget värre än att vänta! ( på döden).
Undersökningen gick bra. Läkaren var toppen, han berättade hur allt skulle gå till och att han idag inte såg något. Däremot så skickade han några prover för att kolla om jag hade fler cellförändringar. Jahopp. Tre veckor till att vänta, och kanske få samma jävla svar. På brev. Efter undersökningen ringde jag min klippa ( min mamma) med gråten i halsen. Vet inte om jag grät för att jag mådde dåligt eller lättnanden över resultatet. Allt tar mycket hårdare på mig nu än vad de någonsin har gjort tidigare. När jag lever med dödsångest i vardagliga livet så är ett sånt här besök helt okontrollerat från min sida. Jag bara håller andan och hoppas att jag inte ska svimma.

Efter besöket var jag helt förstörd, kunde knappt backa ut bilen från parkeringen. Bestämde mig senare att åka och veckohandla eftersom jag brukar kunna bli på bättre humör då. Dessvärre så har min nya medicin gjort att jag har försämrad aptit så att åka och handla var bara jobbigt. Ville fortfarande kräkas, och sova, fast ändå vara vaken.

Jag tog mig genom handlingen och sedan kom jag hem och tvinga i mig mat och sedan väntade jag tills barnen kom hem.
Sedan från ingenstans fick jag ett ryck ( var väl överlevnandsinstinkten i mig) och började ta tag i saker i mitt liv. Såsom att betala räkningar och anmäla intresse till olika fastighetsägare. Är medveten om att det inte är lätt att få tag på lägenhet, men jag har iaf försök starta något nu. Jag måste bort från denna lägenhet då jag har mitt gamla liv här. Det gamla liv jag aldrig mer vill återvända till.

Att ta stora beslut endast baserat på mina känslor gör att beslutet har en tillförlitlighet lika med noll. Nu är det dock oundvikligt att mina känslor inte ska vara delaktig i detta beslut. Även fast beslutet ska baserat på känslor så har jag ändå använt mig av metoder som sätter mina känslor på paus och låter istället hjärnan tänka logiskt. 

Jag är av natur en bestämd person som gärna inte viker på mina principer. Det gör att jag kan kliva över människor och deras känslor. Om jag tror på något så starkt som gör att jag skulle kunna lämna relationer, så borde det väl endast tyda på att jag tror på mig själv och mina styrkor? Eller kan det vara ett tecken på svaghet? Vi vet redan i det förflutna att jag har gått på nitar som har skapat en rädsla hos mig att bli besviken och lämnad. Ändå är det oftast jag som är den som lämnar. Jag lämnar hellre än att bli lämnad. Jag sårar hellre än att bli sårad. Jag flyr hellre än att illa fäkta. Dessa tillflyter har fungerat tidigare när jag inte haft så mycket hjärta i det jag har att besluta i. Nu däremot så är det så mycket hjärta att jag vet att vilket beslut jag än tar så kommer det vara något jag måste uppoffra, jag som aldrig tidigare skulle kunna offra något för någon annan människa tidigare. 

Vissa beslut kommer jag aldrig att vara säker på. Då kanske det bästa beslutet är att lämna det och återgå till det liv jag hade innan?

 

 

Ibland kan vi människor bära på saker som ingen annan människa skulle orka att bära tillsammans med dig. Det finns hemligheter som ingen vill veta, inte ens det mest nyfikne. Människor är bekväma och vill se bilder på söta kattungar som snubblar omkring, eller barn som har kletat hela ansiktet fullt med sylt. Inte vill folk läsa om döda barn som flyter i land i ett krisdrabbat europa. Inte vill folk heller veta om saker som de inte kan göra något åt, eller ja, vad de tror i alla fall. Det fantastiska med att leva är att vi alltid kan förändras och förändra världen. VI alla kan göra jorden till en bättre värld. De personer som säger att det är för sent är naiva. Klart att det aldrig är för sent. 

Så skulle jag skriva om jag pratade om världen, flyktingarna, krig, svält och allt annat ont. Men skulle jag skriva så om det handlade om att rädda mig själv? 

Häromdagen insåg jag att jag en dag kommer att checka ut tidigare än vad det var menat. Tanken skrämde mig enda in i märgen. Ska jag ge upp och lämna alla mina nära och kära kvar på jorden? Ska jag flyga till Nagiala? 
Jag vet att jag har kämpat, och jag kämpar fortfarande, men jag vet också att jag kommer inte orka hela vägen. Det finns ingen chans. Jag håller lågan uppe så länge som jag kan. Jag vill se mina barn växa upp och jag vill ge jobb och vänner en ärlig chans innan jag kastar in handduken en sista gång. Många kanske ser det som att ge upp, jag ser det som en räddning. Att ha vetskapen att jag faktiskt inte behöver kämpa i all evighet, utan att jag kan checka ut när jag vill. Men jag får helt enkelt sköta det snyggt. och det kommer inte ske än. Jag har fortfarande lite hopp kvar om att det kan bli bra. 

Inom mig känner jag att jag har en femåring som hela tiden vill springa, rulla runt, sjunga, skrika, gråta, slåss, bråka och ställa till med andra besvär. Men den vuxna kvinnan i mig dämpar hela tiden denna flicka genom att ständigt sätta mig själv i arbete. Alltid göra något som gör att mina känslor bara hålls under ytan och aldrig kommer fram. 
Ibland måste jag bena ut varje liten sak i mitt liv som eventuellt kan orsaka min ångest. Jag har gjort så i många år och det är oerhört tidskrävande, men mest krävande är det för psyket. 
Jag har gjort listor, stretegier för att klara av ett uppdrag, jag har sagt upp bekantskapen med vänner, gjort slut med pojkvänner, flyttat, bytt yrke, börjat pluggat etc etc. Allt detta för att jag tror att något av dessa sakernar har orsakat mitt mående. Om det har hjälp vet jag inte, men omväxling förnöjer ju säger de. Fast inte jämt, varje dag, varje minut. Det fungerar inte i längden. Många av oss människor är i stort behov av rutiner som vi följer dagligen. Bor på samma ställe, kliver upp samma tid, går till samma jobb, lagar maten samma tid varje dag osv. 
Sedan finns det sådan som jag. Jag älskar rutiner, det är det som är det absolut bästa för mig. Problemet är bara att jag lessnar så jävla fort på saker, så då byter jag rutiner om och om igen. Det går ju diskutera om det ens räknas som rutiner när de byts så ofta? 
Det jag egentligen skulle prata om idag är en sak som förföljer mig dagligen, som kväver mig ofta och som många många gånger sätter käpparna i hjulet för mig. Det är mitt kontrollbehov. Jag har ett extremt kontrollbehov. Jag vill ha kontroll på mig själv, vad jag äter, vad jag gör, vad jag säger, vad jag har på mig, hur jag har det hemma. Jag vill ha kontroll på mina barn, jag vill veta vad de gör, att de har det bra, vilka som är dum mot dem, jag vill veta att jag gör det absolut bsäta jobbet för dem, jag vill veta att det ska gå bra för dem. Jag har kontrollbehov över min familj, jag vill veta vad de gör, vad de tycker om mig och vad de säger om mig. Jag även kontrollbehov över mina vänner. Jag vill veta vart jag har dem, jag vill veta att de alltid finns för mig, jag vill veta att de bryr sig om mig. 
Som ni förstår så håller jag aldrig denna koll. Jag vill inte heller ha koll på människor. Jag vill kunna känna lugn även fast saker och ting inte går som jag vill. Jag vill öka min förståelse för att andra människor faktiskt tänker olika än mig. Jag kan aldrig gå in i en okontrollerad situation utan att få ångest. Jag måste veta exakt hur saker ska gå till, när det ska ske och hur resultatet blir innan jag går in i det om jag inte ska få ångest. 
Ett kontrollbehov på denna nivå är inte sund, och det vet jag. Så därför låter jag mig inte styras av den helt och hållet. Jag går in i situationer där jag är sjukt jävla obekväm bara för att på något sätt lära mig att det är okej att inte ha kontroll på allt. Det fungerar tyvär inte. Jag får mer ångest, och sedan undviker jag just den situationen jag just varit in i. Och det är då jag byter riktning, gör något annat som jag är övertygad av att det ska få mig att må bättre, men med samma resultat. Samma ångest. 
Rent krast skulle jag säga att det absolut bästa för mig och mitt kontrollbehov skulle vara om jag var helt själv, gjorde exakt samma sak varje dag i min ensamhet, åt samma mat varje dag och sedan inte hade någon kontakt med någon what so ever. Jag skulle bli deprimerad och sedan ta livet av mig, definitivt. Men då skulle ingen annan bli medberoende. 
Just nu mår jag sämre än på evigheter. Jag avskyr mig själv, allt jag gör och jag klarar aldrig att vara ensam. När jag är ensam så äter jag hela tiden, vandrar runt i lägenheten och hela hela hela tiden pillar med nått. Sätter jag mig ner i någon sekund så kommer ångesten, som många gånger slutar i en panikångestattack som i sin tur leder till sömnbrist och utslagenhet dagen efter.
När något stör min vanliga vardag med mina rutin då är det som värst. Även fast det som stör min vardag kan vara något fantastiskt och underbart så kan jag rasa samman, eftersom det är något jag inte har kontroll över. Något som jag har allra minst kontroll över är kärlek. Att vara kär för mig är lika hemskt som att vara djup deprimerad, som faktiskt är samma sak för mig. Kärleken som ska vara något mysigt, fin och kanske till och  med underbart om man når så långt, är istället en mardröm för mig många gånger. Jag har därför undvikit det på bästa sätt, haft ytliga, kortvariga förhållande bara för att försäkra mig att jag aldrig ska bli kär. Men sedan faller jag igen, för någon som eventuellt skulle kunna gör mig lycklig, men jag kommer aldrig kunna tillåta honom göra det så länge jag har mitt kontrollbehov. 

Skönaste känslan på länge. Under en lång tid har min hjärna varit i full gång. Det har varit plugg, praktik, barn, träning, jobb, hushåll och nu även pojkvän. För en "normal" människa hade det kanske gått att få ihop utan större sammanbrott. Förmig har det inte fungerat. Eller egentligen har det ju fungerat eftersom jag nu sitter här och har löst allt mina problem. Jag är strax färdig med min andra utbildning, jag har äntligen fått jobb, mina barn är friska och jag har fina vänner, och pojkvän. 
Allt är då perfekt, och det är då jag rasar. Det är väl helt ologiskt för er att jag ska må som sämst när allt i mitt liv är på topp? Visst, jag tänker också vad som är fel på mig. varför är jag aldrig nöjd? Folk säger fortfarande åt mig att chilla, att andas och att njuta av nuet. Det jag kan säga då är att jag verkligen försöker, varje eviga dag. Att bara ta det lugnt. Min största dröm just nu är att bara kunna ta det lugnt, att kolla på en film utan att sitta med telefonen, utan att äta, utan att måla naglarna, utan att resa mig trettio gånger under filmens gång. Jag önskar jag hade det där inre lugnet inom mig, så att jag någongång, någon dag kan återhämta mig. Det är många gånger total jävla kaos i min hjärna, finns inget som är på plats och det finns inget som är logiskt. Jag använder mig utav mina strategier som ser till att jag åtminstone får till det mest nödvändigaste så som att kliva upp, laga mat och skicka barnen på skolan. Resten tar jag sen, alltid sen. 
Men nu är allt ordnat, alla mina problem är borta, och varför mår jag då som sämst? Kanske mår jag som sämst pga vetskapen att det är inte alla dessa olösta problem som har orsakat min ångest. Det var inte min arbetslöshet, mina betyg eller min ostädade lägenhet som gav mig ångest. Utan det är något annat. Det är något inom mig som har varit där hela tiden. Rastlösheten, oron, självkänslan och det konstanta drivet i mig att alltid fortsätta framåt. Det är det som får mig att bryta ihop flera gånger om dagen. 
Men nu blickar jag framåt. Nu när jag vet att jag inte behöver vara perfelt för att må bra, nu ska jag bara ordna detta kaos inom mig.
Idag, eller just nu rättare sagt, är det första gången på väldigt länge jag kände ett riktigt lugn. Att bara kunna vara utan att ens bry mig om vad jag ska eller bör göra. Jag släppte alla problem och la mig i sängen och bara låg och lyssnade på musik. Utan ett enda krav på att kliva upp. Jag var totalt utsalgen. Att ha en motor inom sig som går tusen varv varje minut, som sedan bara slocknar och tillåter mig att äntligen ta det lugnt, andas och bara ta in livet. Skönaste känslan på länge. 

Ibland vill jag bara sätta mig vid datorn och skriva hur det verkligen känns inuti min kropp, när det smärtar så där extra mycket. Fast det är egenltigen just då som jag aldrig kan få ner ett enda ord. För hur beskriver man en smärta för någon annan som aldrig har och aldrig någonsin kommer att uppleva det? Jag säger inte att personerna som läser det jag skriver inte skulle förstå eller inte bry sig, utan jag menar mer att smärtan är individuell. Det är bara jag som bär på detta, och bara du som bär på dina plågor. Betyder det att vi aldrig någonsin ska försöka att förklara vad som pågår inuti oss? 
Jag brukar vilja förklara mina smärta, och även min glädje, genom att dra liknelser. Som att drunka. Alla kan vi förstå att det suger att drunkna. Att våra lungor fylls med vatten samtidigt som vi kvävs, och ingen i närheten som kan hjälpa oss. 
Jag har tidigare pratat om coopingstrategier som gör att jag faktiskt aldrig drunknar, utan bara tar några kallsupar så där emellanåt. Strategier som får mig att kliva upp på morgonen, äta min frukost, skicka iväg mina barn på skolan och kanske till och med får något gjort med liv under dagen. Vissa dagar orkar jag inte mer än att skicka barnen på skolan, andra dagar kanske jag till och med tar mig en dusch, en tredje dag kanske jag tar mig på jobbet. Det tredje sker aldrig längre då jag valde att aldrig gå tillbaka till det jobb jag hade. Vissa säger att jag gjorde rätt val, jag ser mig själv som svag som aldrig kan uthärda något som tar emot. 
Jag är medveten om att jag kanske alltid kommer behöva jobba med dessa coopingstrategier resten av mitt liv. Jag kommer kanske alltid behöva skriva mina listor, om jag vill få något gjort. Jag kanske alltid måste välja bort saker ibland då jag inte ens kan se lyckan i att vakna upp på morgonen. Jag kommer kanske alltid behöva andra, lika mycket som jag behöver vara själv. Jag kommer alltid behöva ha mina egna, kanske speciella, strategier för att ta mig genom min dag, min vecka eller en kortare period. För ibland är det så. Att jag egentligen inte har särskilt stor lust att ens existera. 
Vissa dagar känner jag att jag inte klarar av att alltid vara stark, att behöva jobba med att inte falla samman. Jag önskar många gånger att jag bara kunde vakna på morgonen och ta dagen som den kommer, inte oroa mig för småsaker, att ta motgångar utan problem och våga testa saker jag aldrig tidigare har gjort. 
Mitt självskadebeteende i form av fysisk smärta la jag på hyllan på gymnasiet. Jag såg inget syfte med det då jag ville egentligen aldrig ha uppmärksamheten. Istället fick jag dölja mina såra och försöka hitta på ursäkter åt dem som faktiskt kom på mig. Istället vände jag mitt självskadebeteende inåt. Jag letade anledningar till att hata mig själv, anledningar till varför andra skulle kunna hata mig och anledningar till att jag skulle kunna bli ensam. Även fast jag var i stort behov av att alltid ha personer runt omkring. Detta gjorde att jag faktiskt förlorade alla omkring mig. Jag skadade folk på sådant sätt som ingen människa bör göra. Min självkänsla var inte bra innan, och inte blev det bättre när jag stod där naken och ensam. Jag skyllde hela världen på andra, jag såg aldrig att jag skulle ha försatt mig i den situation som jag faktiskt satt. Mitt självskadebeteende fortsatte långt upp i mitt vuxenliv, eller ja, det pågår fortfarande egentligen. Men idag är jag medveten om det på ett helt annat sätt och jag har mina coopingstrategier som påminner mig om att jag faktiskt är stark, att jag har folk som bryr sig om mig och att jag faktisk har en roll här i livet. 
Jag har så mycket planer här i livet. Saker som jag inbillar mig ska göra att jag kommer att må bra, att det är just dessa planer som kommer ta mig ur detta mörker. Men det gör aldrig det. Allt jag faktiskt åstakommer är bara saker jag är nöjd över en kort stund, strax därefter finner jag nya mål och nya planer som jag tror ska laga min själ. En dag kanske jag hittar det. Eller så hittar jag det inte och kommer dö med vetskapen att jag har gjort sjujävlamassa saker. Vilket också är bra. I guess. 
Mitt närmsta mål just nu är att hitta jobbet som får mig att aldrig mer vilja vara ledig. Ett jobb där jag jobbar heltid, eller åtminstone får lön som en heltidare. Sedan hitta huset som jag alltid har drömt om. Ett hus där jag och mina barn kan bo i. Där vi kan sitta på kvällarna och titta ut mot trädgården/sjön och känna oss skapligt nöjda med livet. Ett hus där jag kan vara mig själv och inte aldrig någonsin behöva en annan människa igen. Detta låter helt löjligt, jag kommer alltid behöva andra, på ett eller annat sätt. Men det är alltid bra att drömma. Förmodar jag. 
Hur förklarar jag då smärtan jag bär inuti mig just nu i denna stund? Jag har svårt att andas, samtidigt som jag andas för fullt. Jag suger åt mig all det liv som finns i min närheten. Kärleken av mina barn, smaken av den goda maten vi lagar, orden folk säger till mig och vetskapen att jag är frisk och att livet ser ljust ut. Allt det andas jag in, men jag fortsätter att kvävas. Denna brist på luft får mig att känna meningslöshet, sorg och rädsla. För vem är jag när jag inte kan ta in min egna luft? 

Det här med att rädda världen är inte lätt. Inte för att jag trodde att det skulle kunna ske i en handvändning, men jag önskade åtminstone att min hjärna kunde fungera som den borde och att jag hade lite med handlingskraft. 
Det märks tydligt på mitt humör att det är höst. Även fast jag älskar hösten med alla dessa färger, burriga halsdukar och mysiga raggsockar så måste jag ändå medge att jag mår inte alltid bra när mörkret faller på. 
Jag har återigen kommit in i en svacka där jag ibland kan vakna upp med sådan dödsångest att jag vet inte om det är någon mening att kliva upp eller om jag bara ska fortsätta sova. Då jag ständigt har en inre kraft att alltid göra något bra så vet jag att det är meningslöst för mig att sova. Jag räddar inte världen genom att ligga och sova hela dagarna. Jag säger till folk att vi alla kan bidra med att rädda världen på våra egna sätt, men ändå sitter jag här just nu och är tommare än någonsin. Har ni någonsin denna tomhet? Vi kan utsättas för massa olika olyckor här i livet men ändå kan vi resa oss upp. Vi kan bli slagna, mobbade, våldtagna, vi kan förlora någon nära och vi kan vara med om olyckor. Trots det, så reser vi oss upp igen. Sedan kommer det de där dagarna då allt känns tomt och meningslöst. Visst kan våra olyckor skapa denna tomhet. Men ibland kommer den där tomheten även fast vi borde vara lyckliga. Jag har varit med om sorg, tårar och besvikelse, men ändå är det tomheten som skrämmer mig mest. Frågorna om min existens och min mening med livet är på tapeten. Missförstå mig inte nu, jag älskar livet, för det mesta. Men att vakna upp på morgonen och inte känna någon känsla what so ever för något kan ibland vara läskigt. Att inte vilja äta, dricka te eller inte ens vara med mina barn, ja då vet jag att det är på allvar. Jag är av den typen som tror att allt blir bra bara jag får lite miljöombyte. Får komma bort hemifrån ett tag och bara koppla bort vardagen. Men så är det inte. Demonerna kommer ikapp och vi måste ändå konfrontera det som sänker oss. 
Jag har levt med ångest så pass länge att det har blivit en del av mig, på gott och ont. Skulle jag välja så skulle jag givetvis byta bort det, fast inte till vilket pris som helst. Utan min ångest så skulle jag inte haft samma drivkraft eller vara den jag är idag. Jag hade aldrig hittat mig själv och jag hade inte jobbat aktivt med att bli den bättre version av mig själv. Men ja, att slippa ligga där i sängen med den där tunga känslan över bröstet och fundera ut vilket läkemedel som skulle ge bästa effekt, ja den känslan skulle jag hemskt gärna vilja bli av med. 
Med risk att låta religiös på något vis så vet jag att jag fick min uppenbarelse, eller jag skulle aldrig kalla det uppenbarelse utan mer en Wake-up-call. Att vara nere på botten och vända gjorde att jag insåg vad jag behövde göra, för min skull, för barnens skull och för världens skull. Jag vet vad min livuppgift är. 
Problemet är bara att min livuppgift här i livet är inte att jobba, städa, laga mat, träna eller vad nu vi människor behöver göra för att vara en accepterad del av vårt "fungerande" samhälle. Nej, min livuppgift är att rädda världen, på mitt sätt. Om det skulle sätta mig i en ekonomisk kris, eller tappa kontakten med mina vänner, eller skulle sätta mig själv i någon fysisk och/eller psykisk kris, ja då får det väl vara så. Jag tänker inte jobba med ett jobb heltid, där jag både förlorar tid från mina barn och samtidigt förlora möjligheten att göra något bättre. 
Det ironiska med detta är att istället för att jobba så spenderar jag tid på skit. Jag räddar inte världen, även fast jag försöker påstå det för andra. Jag gör inte ett skit numera. Jag sitter fast, även fast jag har idéer. 
Hade det inte varit för mina barn så hade jag inte ens varit i Sverige nu. Jag hade varit i Syrien, Afrika, Asien, eller varför inte Rumänien. Jag hade sålt allt jag ägt och sagt upp mitt liv här i Sverige. För även fast Sverige är bra på många sätt så är det inte här jag hör hemma. I Sverige har vi det så jävla bra att vi blir handlingsförlamade och bortskämda. Vi i Sverige skulle behövt ett krig, eller bara en naturkatastrof så att vi kan uppskatta det vi faktiskt har. Vi lever så skyddat att våra åsikter blir invalida och fördomsfulla.
Det är bara att blicka tillbaka när i Östersund drabbades av ett virus i vårt dricksvatten. Det var ett förbannat klagande på kommunen, folk som ville ha pengar tillbaka och folk som klagar på hur "jobbigt" det var att koka vatten. Ja, visst var det jobbigt att hälla upp vatten i en kastrull, koka skiten och sedan ställa i kylen. Ja, det var nästan så att vi svält ihjäl, blev arbetslösa och till och med våldtagna. Tragiskt. Stackars lilla Östersund, som inte ens syns på en världskarta. Synd om oss.
Häromdagen träffade jag en kvinna som jag aldrig har träffat tidigare. Hon pratade med mig som om vi kände varandra. Hon gav mig en kram och hon sa att jag var vacker. Hon kände inte mig, jag kände inte henne. Men ändå är vi av samma sort. Skillnanden mellan henne och mig var att hon har varit med om skit, jag har inte vairt med om ett enda skit. Jag lever skyddat. Hon har flytt från ett land i krig. Hon har flytt och lämnat allt. Hon har idag inga föräldrar, och vart hennes syskon är det har jag ingen aning om. Säkert inte hon heller. Jag kan bara tänka sig vad som försiggår i hennes huvud när hon är ensam och ska sova. Jag vill inte byta plats med henne. Men jag vill finnas där för henne, och alla andra som kommer i kläm mellan våra lagar, regler och våra förbannade åsiker som inte ens leder fram till något annat än hat och rasism.  

Jag skulle aldrig någonsin tro på kärlek om jag inte trodde på mig själv. 
Att jag är helt okapabel att visa ömhet, känslor och kunna ha en relation i mer än en kvart är jag fullt medveten om. Det hindrar inte mig att försöka. Jag vet inte hur en bra relation ska vara, jag är bara mig själv. Att det ofta resulterar i kaos är väl inte så mycket jag kan göra åt. Gör om, gör rätt. Den dagen då det funkar är den dagen jag har hittat rätt, hos mig själv. 
Jag tror på kärlek, hat och kompromisser. Jag har upplevt äkta kärlek, och jag upplever det varje eviga dag. Jag vet hur det ska kännas att älska någon och bli älskad tillbaka. Jag har fått den äran i över åtta år. En relation mellan ett barn och en förälder är en kärlek som aldrig går att krossa. Den finns där som ett osynligt band som egentligen inte finns för andra, men för de inblandade är detta band det mest starkaste band som någonsin skapats. 

Hur är då kärleken mellan en man och en kvinna? 
Vad vet jag. Jag är singel. Jag 29, och fortfarande supersingel. Jag har haft mina relationer och ingen av dem, uppenbarligen, har fungerat. Jag har inget svar på den frågan. Ibland får jag frågan "Tror du på kärlek?". 
Javisst tror jag på kärlek. Men jag tror inte det bara händer, att "den som väntar får se". Jag tror att den måste förtjänas och att man måste jobba för den. Jag tror inte heller att det finns två människor som är gjorda för varandra. Jag tror på tillfällen, möjligheter och jag tror på slumpen. 
Men är kärleken så förbannat viktig då? Visst ska vi känna kärlek! Kärlek för våra barn, föräldrar, syskon, vänner och för vårt liv. För vår natur, för vårt jobb, för våra hobbies. Jag tror på kärleken till oss själva. 
Vid rätt tillfälle, med rätt dos av hormoner, med "rätt" person så kanske man kan bli kär. Vad nu definitionen för kär är. 
Jag tror att var och en på denna jord skulle bli så mycket lyckligare om vi istället för att leta den "perfekta" kärleken skulle finns kärleken i oss själva. Oj, när jag läser den meningen jag just skrev så känns det som en klyscha. Men visst, det är en klyscha. Men det hindrar ju inte oss från att fundera lite på det. Om vi istället skulle kolla oss i spegeln och älska den personen som då kollar på oss. Att vi älskar den vi är, det vi gör och tror på att vi klarar det vi vill klara. När jag säger att vi ska älska oss själva säger jag inte att vi ska bli självupptagna narcissister, utan tvärtom. Om man älskar sig på riktigt, så har man nog ett mer öppet hjärta för andra. 
Vi måste lära oss skillnaden på att älska oss själva och att vara självupptagna. Att älska sig själv säger att vi tror på oss själva, att vi är nöjd med den vi är, och att vi har självinsikt. Ingen är perfekt, och kan vi inse våra brister så har vi vunnit storvinsten. Jag har mina brister. Oj vad jag har brister. Men jag hade fler förr. Idag har jag jobbat med många av dem, även fast jag ibland känner att fler av mina brister borde utrotas. Men jag accepterar det. Jag accepterar att jag har ett förjävla humör ibland, att jag är morgontrött och att jag har världens sämsta tålamod i vissa sammanhang. Jag har också använt mina brister till något positivt. Jag gapar och skriker inte så fort jag får chansen, utan istället använder jag min ilska när jag känner att den gör nytta. Att vara morgontrött är okej, det går över. Bara jobbigt för den stackaren som måste uppleva mina första 10 minuter på dagen. Men det går över, med en eller fyra koppar te. 
Jag fick en bok av en kompis för många år sedan som heter "Självkänsla nu". Jag har inte ens öppnat boken. Borde jag det? Eller är jag nöjd med den jag är ? Frågan är egentligen om vi ska nöja oss med den vi är, eller alltid jobba på en förbättring? Vi kan egentligen aldrig veta när vi ska vara nöjd och när vi faktiskt borde göra en förändring. Vi kan kanske få svar på det från vår omgivning. Vårt beteende ger alltid utslag på något vis. 
Idag jobbar min hjärna för fullt och jag känner att mitt inlägg inte alls blev som jag hade tänkt mig. Jag vet ibland inte ens vad jag tänker, och allra minst då vad jag skriver. För att inte detta inlägg ska bli mer luddigt än vanligt så väljer jag att avsluta här. Utan att ha någon slutkläm på mitt inlägg. Jag bryr mig inte, så get over it. 

Du vet att jag älskar dig högt. Jag älskar dig från den sekund jag vaknar tills den sekund jag somnar in på natten. Under min natt så älskar jag dig, mer än du någonsin kan ana. Du är mitt liv, mitt hopp och det enda jag någonsin kommer att älska från botten av mitt hjärta. Du min älskade har gett mig livets bästa gåva, du har gett mig ditt liv. Du valde inte att komma till mig, utan det var jag, och det kommer jag för evigt vara tacksam över. Du finns i mitt liv nu, imorgon och sedan resten av mitt liv. Jag kommer alltid stå vid din sida, varje andetag du tar, varje beslut du tar och jag kommer finns för dig när du har det svårt, när du är lycklig, när du behöver en kram, en kyss och oändlig kärlek. Jag älskar att kolla på dig när du visar mig saker du har lärt dig, älskar att höra din röst, ditt skratt, ditt skrik. Jag älskar dig när du är glad, ledsen, lycklig, arg och tjurig. Jag älskar för den du är, inte för det du gör. Du är unik, och du kommer att ta dig an denna värld bättre än någon annan. Du har kraften inom dig och jag kommer alltid stå där vid din sida, till och med efter min död. 
Du är mitt liv, mitt hopp och det enda jag någonsin kommer att älska från botten av mitt hjärta. Du är mitt barn. 

 

 

 

och jag har haft den förbannade turen att jag har två fantastiska barn <3 All kärlek till Er Milo Alexander och Karl Gabriel.