Att leva med kontrollbehov.

Inom mig känner jag att jag har en femåring som hela tiden vill springa, rulla runt, sjunga, skrika, gråta, slåss, bråka och ställa till med andra besvär. Men den vuxna kvinnan i mig dämpar hela tiden denna flicka genom att ständigt sätta mig själv i arbete. Alltid göra något som gör att mina känslor bara hålls under ytan och aldrig kommer fram. 
Ibland måste jag bena ut varje liten sak i mitt liv som eventuellt kan orsaka min ångest. Jag har gjort så i många år och det är oerhört tidskrävande, men mest krävande är det för psyket. 
Jag har gjort listor, stretegier för att klara av ett uppdrag, jag har sagt upp bekantskapen med vänner, gjort slut med pojkvänner, flyttat, bytt yrke, börjat pluggat etc etc. Allt detta för att jag tror att något av dessa sakernar har orsakat mitt mående. Om det har hjälp vet jag inte, men omväxling förnöjer ju säger de. Fast inte jämt, varje dag, varje minut. Det fungerar inte i längden. Många av oss människor är i stort behov av rutiner som vi följer dagligen. Bor på samma ställe, kliver upp samma tid, går till samma jobb, lagar maten samma tid varje dag osv. 
Sedan finns det sådan som jag. Jag älskar rutiner, det är det som är det absolut bästa för mig. Problemet är bara att jag lessnar så jävla fort på saker, så då byter jag rutiner om och om igen. Det går ju diskutera om det ens räknas som rutiner när de byts så ofta? 
Det jag egentligen skulle prata om idag är en sak som förföljer mig dagligen, som kväver mig ofta och som många många gånger sätter käpparna i hjulet för mig. Det är mitt kontrollbehov. Jag har ett extremt kontrollbehov. Jag vill ha kontroll på mig själv, vad jag äter, vad jag gör, vad jag säger, vad jag har på mig, hur jag har det hemma. Jag vill ha kontroll på mina barn, jag vill veta vad de gör, att de har det bra, vilka som är dum mot dem, jag vill veta att jag gör det absolut bsäta jobbet för dem, jag vill veta att det ska gå bra för dem. Jag har kontrollbehov över min familj, jag vill veta vad de gör, vad de tycker om mig och vad de säger om mig. Jag även kontrollbehov över mina vänner. Jag vill veta vart jag har dem, jag vill veta att de alltid finns för mig, jag vill veta att de bryr sig om mig. 
Som ni förstår så håller jag aldrig denna koll. Jag vill inte heller ha koll på människor. Jag vill kunna känna lugn även fast saker och ting inte går som jag vill. Jag vill öka min förståelse för att andra människor faktiskt tänker olika än mig. Jag kan aldrig gå in i en okontrollerad situation utan att få ångest. Jag måste veta exakt hur saker ska gå till, när det ska ske och hur resultatet blir innan jag går in i det om jag inte ska få ångest. 
Ett kontrollbehov på denna nivå är inte sund, och det vet jag. Så därför låter jag mig inte styras av den helt och hållet. Jag går in i situationer där jag är sjukt jävla obekväm bara för att på något sätt lära mig att det är okej att inte ha kontroll på allt. Det fungerar tyvär inte. Jag får mer ångest, och sedan undviker jag just den situationen jag just varit in i. Och det är då jag byter riktning, gör något annat som jag är övertygad av att det ska få mig att må bättre, men med samma resultat. Samma ångest. 
Rent krast skulle jag säga att det absolut bästa för mig och mitt kontrollbehov skulle vara om jag var helt själv, gjorde exakt samma sak varje dag i min ensamhet, åt samma mat varje dag och sedan inte hade någon kontakt med någon what so ever. Jag skulle bli deprimerad och sedan ta livet av mig, definitivt. Men då skulle ingen annan bli medberoende. 
Just nu mår jag sämre än på evigheter. Jag avskyr mig själv, allt jag gör och jag klarar aldrig att vara ensam. När jag är ensam så äter jag hela tiden, vandrar runt i lägenheten och hela hela hela tiden pillar med nått. Sätter jag mig ner i någon sekund så kommer ångesten, som många gånger slutar i en panikångestattack som i sin tur leder till sömnbrist och utslagenhet dagen efter.
När något stör min vanliga vardag med mina rutin då är det som värst. Även fast det som stör min vardag kan vara något fantastiskt och underbart så kan jag rasa samman, eftersom det är något jag inte har kontroll över. Något som jag har allra minst kontroll över är kärlek. Att vara kär för mig är lika hemskt som att vara djup deprimerad, som faktiskt är samma sak för mig. Kärleken som ska vara något mysigt, fin och kanske till och  med underbart om man når så långt, är istället en mardröm för mig många gånger. Jag har därför undvikit det på bästa sätt, haft ytliga, kortvariga förhållande bara för att försäkra mig att jag aldrig ska bli kär. Men sedan faller jag igen, för någon som eventuellt skulle kunna gör mig lycklig, men jag kommer aldrig kunna tillåta honom göra det så länge jag har mitt kontrollbehov. 




Att förstå hur andra kan ha det ibland.

Skönaste känslan på länge. Under en lång tid har min hjärna varit i full gång. Det har varit plugg, praktik, barn, träning, jobb, hushåll och nu även pojkvän. För en "normal" människa hade det kanske gått att få ihop utan större sammanbrott. Förmig har det inte fungerat. Eller egentligen har det ju fungerat eftersom jag nu sitter här och har löst allt mina problem. Jag är strax färdig med min andra utbildning, jag har äntligen fått jobb, mina barn är friska och jag har fina vänner, och pojkvän. 
Allt är då perfekt, och det är då jag rasar. Det är väl helt ologiskt för er att jag ska må som sämst när allt i mitt liv är på topp? Visst, jag tänker också vad som är fel på mig. varför är jag aldrig nöjd? Folk säger fortfarande åt mig att chilla, att andas och att njuta av nuet. Det jag kan säga då är att jag verkligen försöker, varje eviga dag. Att bara ta det lugnt. Min största dröm just nu är att bara kunna ta det lugnt, att kolla på en film utan att sitta med telefonen, utan att äta, utan att måla naglarna, utan att resa mig trettio gånger under filmens gång. Jag önskar jag hade det där inre lugnet inom mig, så att jag någongång, någon dag kan återhämta mig. Det är många gånger total jävla kaos i min hjärna, finns inget som är på plats och det finns inget som är logiskt. Jag använder mig utav mina strategier som ser till att jag åtminstone får till det mest nödvändigaste så som att kliva upp, laga mat och skicka barnen på skolan. Resten tar jag sen, alltid sen. 
Men nu är allt ordnat, alla mina problem är borta, och varför mår jag då som sämst? Kanske mår jag som sämst pga vetskapen att det är inte alla dessa olösta problem som har orsakat min ångest. Det var inte min arbetslöshet, mina betyg eller min ostädade lägenhet som gav mig ångest. Utan det är något annat. Det är något inom mig som har varit där hela tiden. Rastlösheten, oron, självkänslan och det konstanta drivet i mig att alltid fortsätta framåt. Det är det som får mig att bryta ihop flera gånger om dagen. 
Men nu blickar jag framåt. Nu när jag vet att jag inte behöver vara perfelt för att må bra, nu ska jag bara ordna detta kaos inom mig.
Idag, eller just nu rättare sagt, är det första gången på väldigt länge jag kände ett riktigt lugn. Att bara kunna vara utan att ens bry mig om vad jag ska eller bör göra. Jag släppte alla problem och la mig i sängen och bara låg och lyssnade på musik. Utan ett enda krav på att kliva upp. Jag var totalt utsalgen. Att ha en motor inom sig som går tusen varv varje minut, som sedan bara slocknar och tillåter mig att äntligen ta det lugnt, andas och bara ta in livet. Skönaste känslan på länge. 

Att förklara det oförklarliga.

Ibland vill jag bara sätta mig vid datorn och skriva hur det verkligen känns inuti min kropp, när det smärtar så där extra mycket. Fast det är egenltigen just då som jag aldrig kan få ner ett enda ord. För hur beskriver man en smärta för någon annan som aldrig har och aldrig någonsin kommer att uppleva det? Jag säger inte att personerna som läser det jag skriver inte skulle förstå eller inte bry sig, utan jag menar mer att smärtan är individuell. Det är bara jag som bär på detta, och bara du som bär på dina plågor. Betyder det att vi aldrig någonsin ska försöka att förklara vad som pågår inuti oss? 
Jag brukar vilja förklara mina smärta, och även min glädje, genom att dra liknelser. Som att drunka. Alla kan vi förstå att det suger att drunkna. Att våra lungor fylls med vatten samtidigt som vi kvävs, och ingen i närheten som kan hjälpa oss. 
Jag har tidigare pratat om coopingstrategier som gör att jag faktiskt aldrig drunknar, utan bara tar några kallsupar så där emellanåt. Strategier som får mig att kliva upp på morgonen, äta min frukost, skicka iväg mina barn på skolan och kanske till och med får något gjort med liv under dagen. Vissa dagar orkar jag inte mer än att skicka barnen på skolan, andra dagar kanske jag till och med tar mig en dusch, en tredje dag kanske jag tar mig på jobbet. Det tredje sker aldrig längre då jag valde att aldrig gå tillbaka till det jobb jag hade. Vissa säger att jag gjorde rätt val, jag ser mig själv som svag som aldrig kan uthärda något som tar emot. 
Jag är medveten om att jag kanske alltid kommer behöva jobba med dessa coopingstrategier resten av mitt liv. Jag kommer kanske alltid behöva skriva mina listor, om jag vill få något gjort. Jag kanske alltid måste välja bort saker ibland då jag inte ens kan se lyckan i att vakna upp på morgonen. Jag kommer kanske alltid behöva andra, lika mycket som jag behöver vara själv. Jag kommer alltid behöva ha mina egna, kanske speciella, strategier för att ta mig genom min dag, min vecka eller en kortare period. För ibland är det så. Att jag egentligen inte har särskilt stor lust att ens existera. 
Vissa dagar känner jag att jag inte klarar av att alltid vara stark, att behöva jobba med att inte falla samman. Jag önskar många gånger att jag bara kunde vakna på morgonen och ta dagen som den kommer, inte oroa mig för småsaker, att ta motgångar utan problem och våga testa saker jag aldrig tidigare har gjort. 
Mitt självskadebeteende i form av fysisk smärta la jag på hyllan på gymnasiet. Jag såg inget syfte med det då jag ville egentligen aldrig ha uppmärksamheten. Istället fick jag dölja mina såra och försöka hitta på ursäkter åt dem som faktiskt kom på mig. Istället vände jag mitt självskadebeteende inåt. Jag letade anledningar till att hata mig själv, anledningar till varför andra skulle kunna hata mig och anledningar till att jag skulle kunna bli ensam. Även fast jag var i stort behov av att alltid ha personer runt omkring. Detta gjorde att jag faktiskt förlorade alla omkring mig. Jag skadade folk på sådant sätt som ingen människa bör göra. Min självkänsla var inte bra innan, och inte blev det bättre när jag stod där naken och ensam. Jag skyllde hela världen på andra, jag såg aldrig att jag skulle ha försatt mig i den situation som jag faktiskt satt. Mitt självskadebeteende fortsatte långt upp i mitt vuxenliv, eller ja, det pågår fortfarande egentligen. Men idag är jag medveten om det på ett helt annat sätt och jag har mina coopingstrategier som påminner mig om att jag faktiskt är stark, att jag har folk som bryr sig om mig och att jag faktisk har en roll här i livet. 
Jag har så mycket planer här i livet. Saker som jag inbillar mig ska göra att jag kommer att må bra, att det är just dessa planer som kommer ta mig ur detta mörker. Men det gör aldrig det. Allt jag faktiskt åstakommer är bara saker jag är nöjd över en kort stund, strax därefter finner jag nya mål och nya planer som jag tror ska laga min själ. En dag kanske jag hittar det. Eller så hittar jag det inte och kommer dö med vetskapen att jag har gjort sjujävlamassa saker. Vilket också är bra. I guess. 
Mitt närmsta mål just nu är att hitta jobbet som får mig att aldrig mer vilja vara ledig. Ett jobb där jag jobbar heltid, eller åtminstone får lön som en heltidare. Sedan hitta huset som jag alltid har drömt om. Ett hus där jag och mina barn kan bo i. Där vi kan sitta på kvällarna och titta ut mot trädgården/sjön och känna oss skapligt nöjda med livet. Ett hus där jag kan vara mig själv och inte aldrig någonsin behöva en annan människa igen. Detta låter helt löjligt, jag kommer alltid behöva andra, på ett eller annat sätt. Men det är alltid bra att drömma. Förmodar jag. 
Hur förklarar jag då smärtan jag bär inuti mig just nu i denna stund? Jag har svårt att andas, samtidigt som jag andas för fullt. Jag suger åt mig all det liv som finns i min närheten. Kärleken av mina barn, smaken av den goda maten vi lagar, orden folk säger till mig och vetskapen att jag är frisk och att livet ser ljust ut. Allt det andas jag in, men jag fortsätter att kvävas. Denna brist på luft får mig att känna meningslöshet, sorg och rädsla. För vem är jag när jag inte kan ta in min egna luft? 

Att rädda världen.

Det här med att rädda världen är inte lätt. Inte för att jag trodde att det skulle kunna ske i en handvändning, men jag önskade åtminstone att min hjärna kunde fungera som den borde och att jag hade lite med handlingskraft. 
Det märks tydligt på mitt humör att det är höst. Även fast jag älskar hösten med alla dessa färger, burriga halsdukar och mysiga raggsockar så måste jag ändå medge att jag mår inte alltid bra när mörkret faller på. 
Jag har återigen kommit in i en svacka där jag ibland kan vakna upp med sådan dödsångest att jag vet inte om det är någon mening att kliva upp eller om jag bara ska fortsätta sova. Då jag ständigt har en inre kraft att alltid göra något bra så vet jag att det är meningslöst för mig att sova. Jag räddar inte världen genom att ligga och sova hela dagarna. Jag säger till folk att vi alla kan bidra med att rädda världen på våra egna sätt, men ändå sitter jag här just nu och är tommare än någonsin. Har ni någonsin denna tomhet? Vi kan utsättas för massa olika olyckor här i livet men ändå kan vi resa oss upp. Vi kan bli slagna, mobbade, våldtagna, vi kan förlora någon nära och vi kan vara med om olyckor. Trots det, så reser vi oss upp igen. Sedan kommer det de där dagarna då allt känns tomt och meningslöst. Visst kan våra olyckor skapa denna tomhet. Men ibland kommer den där tomheten även fast vi borde vara lyckliga. Jag har varit med om sorg, tårar och besvikelse, men ändå är det tomheten som skrämmer mig mest. Frågorna om min existens och min mening med livet är på tapeten. Missförstå mig inte nu, jag älskar livet, för det mesta. Men att vakna upp på morgonen och inte känna någon känsla what so ever för något kan ibland vara läskigt. Att inte vilja äta, dricka te eller inte ens vara med mina barn, ja då vet jag att det är på allvar. Jag är av den typen som tror att allt blir bra bara jag får lite miljöombyte. Får komma bort hemifrån ett tag och bara koppla bort vardagen. Men så är det inte. Demonerna kommer ikapp och vi måste ändå konfrontera det som sänker oss. 
Jag har levt med ångest så pass länge att det har blivit en del av mig, på gott och ont. Skulle jag välja så skulle jag givetvis byta bort det, fast inte till vilket pris som helst. Utan min ångest så skulle jag inte haft samma drivkraft eller vara den jag är idag. Jag hade aldrig hittat mig själv och jag hade inte jobbat aktivt med att bli den bättre version av mig själv. Men ja, att slippa ligga där i sängen med den där tunga känslan över bröstet och fundera ut vilket läkemedel som skulle ge bästa effekt, ja den känslan skulle jag hemskt gärna vilja bli av med. 
Med risk att låta religiös på något vis så vet jag att jag fick min uppenbarelse, eller jag skulle aldrig kalla det uppenbarelse utan mer en Wake-up-call. Att vara nere på botten och vända gjorde att jag insåg vad jag behövde göra, för min skull, för barnens skull och för världens skull. Jag vet vad min livuppgift är. 
Problemet är bara att min livuppgift här i livet är inte att jobba, städa, laga mat, träna eller vad nu vi människor behöver göra för att vara en accepterad del av vårt "fungerande" samhälle. Nej, min livuppgift är att rädda världen, på mitt sätt. Om det skulle sätta mig i en ekonomisk kris, eller tappa kontakten med mina vänner, eller skulle sätta mig själv i någon fysisk och/eller psykisk kris, ja då får det väl vara så. Jag tänker inte jobba med ett jobb heltid, där jag både förlorar tid från mina barn och samtidigt förlora möjligheten att göra något bättre. 
Det ironiska med detta är att istället för att jobba så spenderar jag tid på skit. Jag räddar inte världen, även fast jag försöker påstå det för andra. Jag gör inte ett skit numera. Jag sitter fast, även fast jag har idéer. 
Hade det inte varit för mina barn så hade jag inte ens varit i Sverige nu. Jag hade varit i Syrien, Afrika, Asien, eller varför inte Rumänien. Jag hade sålt allt jag ägt och sagt upp mitt liv här i Sverige. För även fast Sverige är bra på många sätt så är det inte här jag hör hemma. I Sverige har vi det så jävla bra att vi blir handlingsförlamade och bortskämda. Vi i Sverige skulle behövt ett krig, eller bara en naturkatastrof så att vi kan uppskatta det vi faktiskt har. Vi lever så skyddat att våra åsikter blir invalida och fördomsfulla.
Det är bara att blicka tillbaka när i Östersund drabbades av ett virus i vårt dricksvatten. Det var ett förbannat klagande på kommunen, folk som ville ha pengar tillbaka och folk som klagar på hur "jobbigt" det var att koka vatten. Ja, visst var det jobbigt att hälla upp vatten i en kastrull, koka skiten och sedan ställa i kylen. Ja, det var nästan så att vi svält ihjäl, blev arbetslösa och till och med våldtagna. Tragiskt. Stackars lilla Östersund, som inte ens syns på en världskarta. Synd om oss.
Häromdagen träffade jag en kvinna som jag aldrig har träffat tidigare. Hon pratade med mig som om vi kände varandra. Hon gav mig en kram och hon sa att jag var vacker. Hon kände inte mig, jag kände inte henne. Men ändå är vi av samma sort. Skillnanden mellan henne och mig var att hon har varit med om skit, jag har inte vairt med om ett enda skit. Jag lever skyddat. Hon har flytt från ett land i krig. Hon har flytt och lämnat allt. Hon har idag inga föräldrar, och vart hennes syskon är det har jag ingen aning om. Säkert inte hon heller. Jag kan bara tänka sig vad som försiggår i hennes huvud när hon är ensam och ska sova. Jag vill inte byta plats med henne. Men jag vill finnas där för henne, och alla andra som kommer i kläm mellan våra lagar, regler och våra förbannade åsiker som inte ens leder fram till något annat än hat och rasism.  

Att kärleken inte existerar för ens du bestämmer det.

Jag skulle aldrig någonsin tro på kärlek om jag inte trodde på mig själv. 
Att jag är helt okapabel att visa ömhet, känslor och kunna ha en relation i mer än en kvart är jag fullt medveten om. Det hindrar inte mig att försöka. Jag vet inte hur en bra relation ska vara, jag är bara mig själv. Att det ofta resulterar i kaos är väl inte så mycket jag kan göra åt. Gör om, gör rätt. Den dagen då det funkar är den dagen jag har hittat rätt, hos mig själv. 
Jag tror på kärlek, hat och kompromisser. Jag har upplevt äkta kärlek, och jag upplever det varje eviga dag. Jag vet hur det ska kännas att älska någon och bli älskad tillbaka. Jag har fått den äran i över åtta år. En relation mellan ett barn och en förälder är en kärlek som aldrig går att krossa. Den finns där som ett osynligt band som egentligen inte finns för andra, men för de inblandade är detta band det mest starkaste band som någonsin skapats. 

Hur är då kärleken mellan en man och en kvinna? 
Vad vet jag. Jag är singel. Jag 29, och fortfarande supersingel. Jag har haft mina relationer och ingen av dem, uppenbarligen, har fungerat. Jag har inget svar på den frågan. Ibland får jag frågan "Tror du på kärlek?". 
Javisst tror jag på kärlek. Men jag tror inte det bara händer, att "den som väntar får se". Jag tror att den måste förtjänas och att man måste jobba för den. Jag tror inte heller att det finns två människor som är gjorda för varandra. Jag tror på tillfällen, möjligheter och jag tror på slumpen. 
Men är kärleken så förbannat viktig då? Visst ska vi känna kärlek! Kärlek för våra barn, föräldrar, syskon, vänner och för vårt liv. För vår natur, för vårt jobb, för våra hobbies. Jag tror på kärleken till oss själva. 
Vid rätt tillfälle, med rätt dos av hormoner, med "rätt" person så kanske man kan bli kär. Vad nu definitionen för kär är. 
Jag tror att var och en på denna jord skulle bli så mycket lyckligare om vi istället för att leta den "perfekta" kärleken skulle finns kärleken i oss själva. Oj, när jag läser den meningen jag just skrev så känns det som en klyscha. Men visst, det är en klyscha. Men det hindrar ju inte oss från att fundera lite på det. Om vi istället skulle kolla oss i spegeln och älska den personen som då kollar på oss. Att vi älskar den vi är, det vi gör och tror på att vi klarar det vi vill klara. När jag säger att vi ska älska oss själva säger jag inte att vi ska bli självupptagna narcissister, utan tvärtom. Om man älskar sig på riktigt, så har man nog ett mer öppet hjärta för andra. 
Vi måste lära oss skillnaden på att älska oss själva och att vara självupptagna. Att älska sig själv säger att vi tror på oss själva, att vi är nöjd med den vi är, och att vi har självinsikt. Ingen är perfekt, och kan vi inse våra brister så har vi vunnit storvinsten. Jag har mina brister. Oj vad jag har brister. Men jag hade fler förr. Idag har jag jobbat med många av dem, även fast jag ibland känner att fler av mina brister borde utrotas. Men jag accepterar det. Jag accepterar att jag har ett förjävla humör ibland, att jag är morgontrött och att jag har världens sämsta tålamod i vissa sammanhang. Jag har också använt mina brister till något positivt. Jag gapar och skriker inte så fort jag får chansen, utan istället använder jag min ilska när jag känner att den gör nytta. Att vara morgontrött är okej, det går över. Bara jobbigt för den stackaren som måste uppleva mina första 10 minuter på dagen. Men det går över, med en eller fyra koppar te. 
Jag fick en bok av en kompis för många år sedan som heter "Självkänsla nu". Jag har inte ens öppnat boken. Borde jag det? Eller är jag nöjd med den jag är ? Frågan är egentligen om vi ska nöja oss med den vi är, eller alltid jobba på en förbättring? Vi kan egentligen aldrig veta när vi ska vara nöjd och när vi faktiskt borde göra en förändring. Vi kan kanske få svar på det från vår omgivning. Vårt beteende ger alltid utslag på något vis. 
Idag jobbar min hjärna för fullt och jag känner att mitt inlägg inte alls blev som jag hade tänkt mig. Jag vet ibland inte ens vad jag tänker, och allra minst då vad jag skriver. För att inte detta inlägg ska bli mer luddigt än vanligt så väljer jag att avsluta här. Utan att ha någon slutkläm på mitt inlägg. Jag bryr mig inte, så get over it. 


Kärlek som egentligen inte går att beskriva med ord.

Du vet att jag älskar dig högt. Jag älskar dig från den sekund jag vaknar tills den sekund jag somnar in på natten. Under min natt så älskar jag dig, mer än du någonsin kan ana. Du är mitt liv, mitt hopp och det enda jag någonsin kommer att älska från botten av mitt hjärta. Du min älskade har gett mig livets bästa gåva, du har gett mig ditt liv. Du valde inte att komma till mig, utan det var jag, och det kommer jag för evigt vara tacksam över. Du finns i mitt liv nu, imorgon och sedan resten av mitt liv. Jag kommer alltid stå vid din sida, varje andetag du tar, varje beslut du tar och jag kommer finns för dig när du har det svårt, när du är lycklig, när du behöver en kram, en kyss och oändlig kärlek. Jag älskar att kolla på dig när du visar mig saker du har lärt dig, älskar att höra din röst, ditt skratt, ditt skrik. Jag älskar dig när du är glad, ledsen, lycklig, arg och tjurig. Jag älskar för den du är, inte för det du gör. Du är unik, och du kommer att ta dig an denna värld bättre än någon annan. Du har kraften inom dig och jag kommer alltid stå där vid din sida, till och med efter min död. 
Du är mitt liv, mitt hopp och det enda jag någonsin kommer att älska från botten av mitt hjärta. Du är mitt barn. 
 
 
 
och jag har haft den förbannade turen att jag har två fantastiska barn <3 All kärlek till Er Milo Alexander och Karl Gabriel. 

Att acceptera.

Ytterligare en kurs avklarad, lyssnar på Soul och känner att livet är ändå helt okej att leva trots allt. Till skillnad från igår. Igår blev min ångest ordentligt upptriggad, och det var min son som kom åt de ömma knapparna denna gång. Tidigare har det varit vuna personer som har varit där och retat och då har jag hanterat det med flykt. Denna gång visste jag att skulle jag fly så skulle jag lägga min ångest och rädsla på mina barn. Jag vill inte dem något ont så jag bet ihop, krigade mig genom det och övervann skiten. Dock så är den kvar, och det har jag lärt mig att acceptera. I över 15 år. Det är sjukt hur man kan skjuta fram saker för att det är så fruktansvärt skrämmande. 
Ja, nu var det egentligen inte den där tråkiga äckliga panikångesten som jag hade tänkt blogga om. 
Dagens ämne är väl mer inriktat på välmående och nyckelframgångar. 
Jag har tidigare pratat om att inte låta någon ta en solsken. Att man ska lära sig vilka personer som får en att må bra och vilka som egentligen bara drar ner en. Även fast jag tyckte jag var uppriktig när jag skrev det vill jag ändå komma med några korrigeringar. Även fast jag påstod att andra kan påverka vårt solsken så är det egentligen vi som är chefen över vårt eget mående. Det är väl ingen banbrytande nyhet direkt. Det jag egentligen vill säga är att vi själv väljer hur vi hanterar alla situationer. Vi behöver inte låta andras beteende bryta ner oss, vi behöver inte tolka ett missat samtal som om något fruktansvärt har hänt, och vi behöver inte heller tro att vi någonsin vet hur en annan människa tänker. 
Jag påstår att jag är en positiv människa då jag alltid tar mig genom alla situationer något sånär i hyfsad form, men egentligen är jag inte särskilt positiv. Det är något jag döljer, eller åtminstone försöker dölja. För vem vill hänga med en pessimist? 
Jag är oerhört negativ många gånger. Jag tänker alltid att det värsta ska ske mig, att alla gör allt för att skada mig och att ingen varken tycker om mig eller bryr sig om mig. 
Den förnuftiga delen av mig vet förstås att detta inte är sant. Men när något negativt händer (vare sig det är på riktigt eller i mitt huvud) så är det svårt att slå bort de tankarna. 
Visst så är det min självkänsla som då tar över mig. Men jag kan samtidigt påstå att jag har hyfsad bra självkänsla i många situationer. I grund och botten bryr jag mig inte om vad folk tycker om mig. Fast ändå gör jag det. Jag bryr mig om vad vissa personer, som jag egentligen inte ens vill ha i mitt liv, tycker om mig. 
Jag söker ständigt efter bekräftelse och vill alltid visa hur bra jag är inför dem. Till vilken nytta kan man undra. För egentligen har jag aldrig dugit, aldrig varit bra nog för att de ska vara stolt över mig. Aldrig har jag fått höra hur fantastisk jag är som person. Jag är bara min betyg, mitt jobb och hur bra bil jag kör. 
Detta fenomen gör att jag bygger upp så mycket hat. Dels mot de personer som kan påverka mig så fruktansvärt negativt men samtidigt mot mig själv. Ska jag inte vara tillräckligt gammal och/eller mogen att förstå att dessa personer har ingen som helst rätt att påverka mitt liv?

Jag är en dramatisk person. Och oerhört känslig. Jag är nu 29 år har nu acceptera det att jag gråter jämt, blir arg ofta och tar åt mig när folk har åsikter om mig. Men jag har också accepterat att jag älskar helt ovillkorligt, älskar saker som andra inte älskar och att jag har en enorm törst att alltid utvecklas. Vem påstår att det är något negativt med att vara en känslomänniska? 
När jag accepterar mig för den jag är så har jag några överlevnadsstrategier för att hålla huvudet över ytan, och förhoppningsvis kommer upp på stranden titt som tätt. En strategi är helt enkelt att hålla mig borta från folk som drar ner mig. Enkelt eller hur? Nej, det är verkligen inte enkelt då dessa personer liksom ingår i mitt liv. Men jag måste lära mig att hantera det. Jag måste lära mig att det är inte mig det sitter i. Det är de som är felet. "Man bygger inte sig själv genom att skada andra" läste jag häromdagen. Och det fick mig att tänka att visst, personerna kanske sparkar på mig och jag bli påverkad. Men hur mår DE egentligen? 
De personer som jag har valt att behålla i mitt liv är personer som stärker mig. Uppmuntrar mig att testa nya saker, tröstar mig när jag är ledsen och backar upp mig inför alla mina beslut. Personer som älskar mig för jag är den jag är, och bryr sig inte om jag har ett toppenjobb, toppenkropp eller toppenbil. 
 
Trots det hela med att jag försöker hitta mig själv och hänger med folk som stärker mig så känner jag hela tiden att det är något som saknas. Jag vill göra något mer än att bara existera. Jag vill kunna bidra med något mer än bara sitta och kolla på. Jag har en sån inre drift att hjälpa andra, utveckla samhället och förändra det som andra tror är omöjligt att förändra. Inom mig skriker en röst att ta steget, att kämpa för rättigheter, att bara ge och ge och ge. Men min rädsla och mina begränsningar får mig att stanna. Men varför? Varför ska jag vara så feg när så många andra är så modiga? Jag vill ha förändring. Jag har många planer och många önskemål och jag hoppas att dessa uppfylls inom en snar framtid. Men det sker inte utan min egna drivkraft att vill fortsätta framåt. 

Så enkelt svårt.

 
 
Ibland orkar jag inte ens skriva så idag blir det bara en låt. 

När familjen slutar vara familj.

Livet går vidare. Jag tar mig genom varje dag mer eller mindre smärtfritt. Dagarna flyter förbi och det ser jag som att jag mår bra. Jag kämpar vidare för att behålla mitt solsken och äntligen har jag hittat metoder för upprätthålla det under en väldigt lång tid. Att prioritera mig själv före allt annat och fokusera på det som står mig varmt om hjärtat och endast umgås med människor som lyfter mig, det är inte svårare än så. 
Jag tror, efter har sett resultat med mig själv, att vi alla behöver en meningsfull sysselsättning. Att plugga, jobba eller göra något för andra människor fungerar för mig. Jag pluggar egentligen på heltid men studierna går väldigt bra för mig så jag har många "dödagar" som jag ska fylla med annat. Jag har suttit mkt med det företag jag försöker starta och sedan tränat mycket. Det är så jag måste göra för att vara nöjd med mih själv när jag lägger mig. Dessvärre är det många kvällar då jag lägger mig i sängen och jag känner mig helt misslyckad. Jag vet att jag inte misslyckad på något vis, utan det är bara den där känslan. Känslan att jag aldrig någonsin kommer att duga, vad jag än gör. Bristande självkänsla kan ju bidra med detta men samtidigt tror jag inte fultl ut på det heller. Jag tror på mig själv, jag är stolt över det jag gör och det jag har åstakommit. Men jag vet att jag kan göra bättre, hela tiden. På allt. Jag är inte nöjd med mig själv för ens allt i mitt liv är helt perfekt. Jag är en ensamstående förälder, som pluggar heltid, startat företag, tränar, lagar mycket mat, och försöker göra lite av mina hobbies. Dessutom vill jag i mellanåt umgås med några vänner. Tiden räcker till. Men det blir aldrig perfekt. För det är omöjligt. Särskilt när jag helt plötsligt ligger i sängen med världens migrän, kan inte röra på mig, kan inte känna lukter och inte höra ett ljud. Tänk er det, med två barn som vill ha mat, underhållas samt plugg som måste göras i tid. Då kan jag få mer eller mindre sammanbrott. Men jag lär mig. Jag lär mig att passa på att göra allt som måste göras, så att jag kan få mina migränanfall utan att sedan ligga efter med det som skall göras. Men mina migränanfall vill ju komma när det är minst lägligt. Men jag antar att det är det som är livet. Jävla ironiskt om jag får säga det själv. 
Jag tänker ibland på dessa krav jag har byggt upp. och det faktum att jag aldrig blir nöjd. Vad händer om jag verkligen uppnår något fantastiskt? Kommer krav bli ännu högre då? För jag kan absolut inte sänka kraven, det finns inte i min värld. Jag kan och vill alltid göra bättre. Innan jag dör ska jag ha uppnåt något som folk kommer minnas i all evighet. Ha. låga krav. Men så är det. Vad kommer detta ifrån? om vi utesluter bristande självkänsla så måste jag säga min uppväxt. Jag kan inte komma på många tillfällen i mitt liv där jag har fått höra att jag är bra rent spontant. Har jag gjort något bra var jag tvungen att "bevisa" det genom att antingen visa upp vad jag har gjort eller faktiskt genom skryt. Att duga som jag är har aldrig funnits på kartan. För jag menar, vem är jag som inte kan prestera på topp hela tiden? Särskilt när jag alltid har stått i skuggan på något som är så lyckat, något som jag aldrig någonsin kommer att överträffa? Har ofta hört under min uppväxt "ja, men vi älskar dig på annat sätt" - ja.. Annat sätt. Annat sätt än på att vara smart och duktig i skolan. Men i sanningens minut, vad mer finns det att vara älskad inom, när man har föräldrar som endast ser prestation och betyg som något viktigt? 
Jag var dålig i skolan för jag hade inte högsta betyg, då skolkade jag och söp istället. 
Jag var dålig för jag inte tog körkortet i tid, när jag då tog det var det mer eller mindre otroligt. I deras ögon 
Jag var ansvarslös och skulle aldrig klara av att uppfostra ett barn, jag bröt då mer eller mindre kontakten. 
Jag har aldrig varit bra. Aldrig någonsin. Och ändå frågar de varför jag inte hör av mig, varför jag inte vill ge dem en kram, eller varför jag inte berättar saker som händer i mitt liv. 
Vad tjänar det till att säga att jag klarar att läsa till undersköterska, när man kan bli läkare? Vad tjänar det till att jag sköter mitt hushåll, när jag kan bo i slott? 
Vad tjänar det till att jag fostrar mina barn till bra individer, när jag egentligen kan vara gift? 
Vad tjänar det till att jag lever, när jag ändå lika gärna kunde vara död? 
Nej, att gå så långt att låta någon annan styra ens liv är inte en del av mitt liv längre. 
Jag ser inte min biologiska familj som min familj. Slutade jag göra för länge sedan. Jag har en egen familj nu. En egen liten enhet. Jag och mina två barn. Mer behöver jag inte. Aldrig mer. Mina barn förtjänar inte det jag fick stå ut med. Mina barn ska aldrig få känna det jag har fått känna under min uppväxt. Mina barn är de mest fantastiska människor jag känner. Inte bara för att det är mina barn. Utan för att de vet vad kärlek är, de förstår vikten av att vara en bra kompis, och de tar hand om djur och natur och de har lärt sig genom den hårda skolan vad som är rätt och fel. 
Jag skyddar mina barn. De ska aldrig få höra att de inte duger, de ska aldrig få känna att de inte duger. Mina barn ska få den uppväxt som jag önskade att jag hade. 

Att vara lyckligt olycklig, eller olyckligt lycklig.

Jag vet inte hur det är möjligt men jag är lyckligt olycklig, eller om det är olyckligt lycklig. För jag menar, jag kan ju inte bara vara lycklig. Det vore ju alldeles för bra för att vara sant. 
Det jag menar är att jag har allt jag någonsin drömt om. Mitt liv är perfekt på så många vis. Jag vet äntligen vad jag vill göra med mitt liv, jag har två fantastiska barn, jag har hälsan och jag trivs i min lägenhet. Jag har en hund som alltid gör mig glad och jag har nära till natur, vänner och jag har tillgång till bra och god mat. Det finns inget jag saknar. Inget alls faktiskt. Jag är lycklig. 
Trots detta så kommer dessa svarta moln som kan hänga över mig, som skapar kaos och gör mig lika svag som en sliten gren. Jag har lärt mig det att mitt mående går i perioder. Att vissa perioder flyter allt på och jag känner mig helt oövervinnlig. Jag har energi att göra och hinna med allt jag vill. Det är inget som kan stoppa mig. Jag är glad, till och med social vissa gånger, och jag gör bra saker som gynnar mig och mina barn. Jag är nyfiken på livet. Jag läser mycket, utvecklar mig och vågar testa nya saker. Jag är då härskarinnan över mitt egna liv. 
Sedan kommer nästa period, som man nästan kan säga är raka motsatsen till första perioden. Jag vaknar upp på morgonen och önskar att jag aldrig mer slapp vakna. Jag känner att någon sitter på mitt bröst, och en häxa som sitter på min axel och säger att jag är ful, äcklig, oälskad och värdelös på precis allt. Jag har ingen chans i livet. Jag är en nolla som aldrig någonsin kommer att utföra något någonsin. Maten slutar smaka, om jag ens känner hunger, jag känner ingen glädje att träffa folk. Jag är till och med rädd för att gå utanför dörren. Jag kan bara hålla mina barn kär, alla andra är totalt oviktiga. Alla måste känns som marathonlopp. Att en sån enkel sak som att gå att duscha känns som en projekt som måste planeras in i minsta detalj för att det någonsin ska genomföras. Om någon kontaktar mig och ber mig komma, eller bara vill ses så brinner det i huvudet på mig. Jag vill verkligen inte träffa folk. Jag känner ett hat mot alla runt omkring mig. Jag vill aldrig beblanda mig med andra människor än mig och barnen. Jag klarar inte av mina föräldra, inte mina syskon och inte ens mina vänner. Jag gråter hela tiden, jag vet sällan orsaken. och om jag vet orsaken så kan det vara en sån sak att jag måste gå å köpa mjölk, eller gå ut med min hund. Så egentligen har jag aldrig någon vettig orsak. I detta tillstånd är jag så pass sårbar att vem som helst skulle kunna knäcka mig. Trots detta har jag en sån överlevnadsinstinkt att jag varje morgon säger åt mig att kämpa, att bara fortsätta. Jag har byggt upp strategier som gör att jag kan ta mig genom dagarna, veckorna eller månaderna i värsta fall. Jag har lärt mig vad jag måste göra, vad jag kan göra senare och vad jag absolut inte behöver göra. Jag har lärt mig att prioritera saker som måste göras. Jag har lärt mig att spela på mina känslor, som jag inte har, för andra människor. Jag ler, men egentligen gråter jag. Jag skrattar men egentligen vill jag bara fly. Jag säger att jag bryr mig, men i själva verket vill jag inte ha något med personen att göra. 
Att vakna upp vareviga dag och känna att jag hellre varit död än att åka på jobbet, att känna den smärtan och sedan kriga på att överleva är den absolut tyngsta, längsta och smärtsammaste resa jag någonsin har tagit mig genom. Uttrycket "det som inte dödar, det härdar" är ett hån för personer med depression. Det som inte dödar härdar inte. Det gör det värre. När tankar på döden gör en glad och vetskapen om att man måste fortsätta gör att man tappar all empati för andra människor. Och detta upprepas. Det sker inte bara en gång i livet, det kommer i skov. Vissa skov är mer eller mindre smärtfria, andra är bara likgiltiga och andra är så pass tunga att jag inte ens vill se mina barn. Vad det är för skov som kommer kan jag aldrig förutspå. Och hur länge jag står ut, det vet jag inte heller. 

Att skit händer.

Idag är det en sån där mindre bra dag. Jag har haft många fantastiska dagar fram tills nu så jag ska absolut inte klaga. Jag tar detta med en klackspark faktiskt. Helt okej att må så här 1 dag av 30 istället för 25 dagar av 30. Helt klart skillnand. Dock blir jag väl lite bortskämd, att jag har mått så bra så länge och så kommer denna dag. 
Idag så finns det förvisso orsaker till min mindre bra dag, saker som går att göra åt och som går över tills imorgon. Förhoppningsvis. En liten oroa i mig har jag dock, att denna dag ska hålla i sig som det många gånger har gjort tidigare. Har inte tid att komma in i något skov just nu! Har för mycket som står på spel. Det är för mycket jag vill.
När jag har sådana dagar som idag så kan jag inte rå för att mina tankar kommer på något (eller någon) som jag inte borde tänka på. Jag tänker mycket "men tänk om.." istället för "snart så kommer jag..". Jag kan få ångest, vara bitter och inte alls se min framtid som särskild ljus. 
Jag har så mycket jag måste få ur men jag har inte ork att varken träffa eller prata med någon när jag mår så här. Allra helst skulle jag egentligen bara haft en människoliknande varelse som låg och höll om mig i soffan medans vi kollade på töntiga serier. En som kan prata när jag önskade att den skulle prata och skulle dra när jag inte längre behövde den. Ja, en sån person existerar ju inte, det fattar väl jag också. När jag får dessa dippar vill jag inget annat än att vara med någon, samtidigt som jag verkligen inte klarar av att vara bland människor. 
Ett ord, en handling, ett beteende eller en gest kan sänka mig till botten. Visst har det med självkänsla att göra, men varför kommer det bara ibland? Är det för att min medicin har tagit slut eller är det faktiskt av den enkla anledningen att Skit faktiskt händer ibland? 
 
Nä, ta mig fan. Jag tänker inte låta detta styra mig. Jag kommer vakna upp imorgon, lyckligare än någonsin och kommer inleda veckan med rejäl fart! 
 

Att vara lyckligt bitter.

Mitt liv bara rullar på. Det var länge sedan jag mådde så här bra och att allt flöt på helt problemfritt. 
Att säga upp mig var nog det bästa jag har gjort på sistone för nu kan jag fokusera på mitt företag till 100 procent (lite plugg där mellan också). Kunderna väller in, allt går bra med barnen (milo läser för fullt och Gabriel är lyckligare än någonsin). Jag är trygg med mig själv. Föredrar att sitta hemma själv med en bok eller en bra serie istället för att lägga ner tid och energi på folk som aldrig skulle göra detsamma tillbaka. Jag har mina vänner som jag trivs med och som jag litar på. Jag har allt jag behöver. Jag har även lyckas vunnit en "ny" vän som jag hoppas att jag alltid kommer få behålla. En person som alltid kommer ha en speciell del i mitt hjärta. Att vara vän med honom gör mig glad då vi kommer i framtiden ha så mycket roligt. <3 
Men varför skriver jag nu detta inlägg då? Allt är ju toppen och flyter på! Framtiden är ljus och jag har inget att klaga på. Egentligen. 
Det är den här dagen. Jag hatar den här dagen, har alltid gjort. Ett jävla påhitt som får ensamna människor att känna sig ännu mer ensamna, sårade människor att känna sig ännu mer sårad och övergivna människor får känna sig ännu kassare än vad de kände innan. Till vilken nytta? För att vi ska sälja extra mycket kort och geléhjärtan? 
Absolut kan man dela denna dag med andra än en pojk-/flickvän. Man kan sitta med bästa vännen, familjen, barnen whatever. Men vi kommer aldrig komma ifrån att denna dag är tillägnat alla dessa lyckliga par.
Jag trivs bra att vara singel. För det mesta. De två dagar jag verkligen avskyr att vara ensam är just denna dag och julafton. De två dagar som jag alltid känner mig sårbar och ensam. Värdelöst! 
Jag sitter här och dagdrömmer hur mitt liv skulle se ut om jag faktiskt hade Han. Den perfekta killen för mig. Jag saknar att ha någon att laga middag med. En att krama om när jag vaknar. En person som kan sitta bredvid mig i soffan och hålla om mig utan att säga ett ord. Jag saknar sex och jag saknar närhet. Jag saknar att få känna mig älskad och få älska någon tillbaka. Att planera ett liv och dela drömmar. Idag saknar jag det extra mycket. 
Jag har mina drömmar, utan att jag har pojkvän. Och de drömmarna ska jag försöka uppfylla. Jag har mina barn jag kan krama om på morgonen och jag har min hund som kan sitta bredvid mig i soffan på kvällarna. Absolut. Jag har det bra. nej fan, jag kan till och med säga att jag är lycklig. Men även fast jag kan känna lycka och vara nöjd med min tillvaro så kommer alltid de där tankarna. Hur skulle det vara OM jag hade det där lilla extra? Kan jag bli lyckligare än nu? Att få ett gulligt sms från någon man tycker om och det pirrar i magen. Att faktiskt kunna ringa bara för att prata, för att höra varandras röster. Att krypa upp i hans famn och bara känna att han älskar mig, precis som jag älskar honom. 
Aja. Ikväll har jag bjudit hit lite folk, vi ska äta och ha det trevligt och kolla på Melodifestivalen. Jag har varit på badet med mina grabbar och jag har kramas med min hund. Denna dag kommer bli bättre än många andra dagar jag haft. Men att denna dag absolut skulle vara på alla hjärtans dag suger ju lite extra. 
 
Nu har jag gnällt av mig och varit tillräckligt mycket bitterfittta. Hoppas ni har det bättre än mig i denna stund. 
Hej! 

Att vara tacksam

Till och börja med vill jag säga: shit vad jag är less på min dator och all denna reklam! Suck! Tänk om jag kunde något om datorer :P tog mig typ en kvart att komma in på bloggen bara för att det kom upp reklam hela tiden. Men som en gammal brukare brukade säga till mig "trägen vinner". Och jag vann över dig reklam-jävel! Ha! 
 
Jag har saknat min blogg lite grann. Har egentligen varit alldeles för lat för att uppdatera, sedan har jag väl inget att säga om någonting längre. 
Mitt liv rullar på precis som jag vill ha det. Planerar föräldraledighet i sommar med inslag av lite jobb. 
Jag har nu äntligen startat igång mitt företag och praktiken som jag går på är fantastisk. Dock har jag bara två dagar kvar men som det lät på dem så skulle jag få jobba där i sommar. Fantastisk personal, både uskorn, sköterskan och även chefen. Brukarna är gulliga och jag trivs bra. 
Mina barn mår bra, yngsta grabben ska gå på sitt första bamsgympa-pass för terminen och äldsta grabben kämpar på bra i skolan. 
Helgen har varit intressant. Jag vill säga att den har varit bra eftersom bitvis så hade jag väl trevligt. Fick träffa Erika och hundarna som hon är hundvakt till. Det påminde mig om hur mkt jag saknar min lilla rufs! Till helgen som kommer så kommer mamma hit och lämnar honom. Vad jag ska kramas med honom min lilla hårboll! Måste dock komma ihåg att ringa veterinären innan hon kommer så hon får kolla på hans öra. Stackars lilla Sixten har blivit bortglömd. 
I natt hade jag en massa underliga drömmar. En dröm var att jag hade blivit erbjuden ett hus att hyra i Fåker. Och jag minns väl att jag övervägde faktiskt att flytta dit. Jag vill så gärna bo på landet med mina barn, hundar och katter. Jag vill odla mina egna grönsaker och jag vill kunna släppa ut barn och djur utan att behöva oro mig för trafik, pedpofiler och barnhandlare. Samtidigt vill jag närmare in till stan eftersom jag vill ta bilen så lite som möjligt, ha nära till gymmet och nära till vänner. Dock så ska jag byta gym nu så då kommer jag kunna gå dit med lite planering. Till våren går det snabbt att ta cykeln också. 
Ja, vad har jag att klaga på egentligen? 
Jag är lite ledsen för en nära väns räkning. Hon har haft det tufft nu de sista månaderna och jag tycker det är svårt att veta hur mkt jag ska finnas där eller inte finnas där. Jag finns alltid bara ett samtal bort men jag känner att jag skulle vilja göra med. Fast med tanke på vad hon har varit med om så tror jag inte det finns å mkt som kan göra åt situationen. Förutom att lyssna och ösa i henne massa mängder glass =)
 

Att låta själen slå rot.

Hur kan något som är så fel vara så rätt? Och något så fel vara så förbannat rätt? Att ständigt slitas mellan förstånd och passion? 
Att hitta balansen mellan sinne och själ, mellan tårar och skratt, och mellan glädje och sorg, kan vara så tufft, men ack så nödvändigt. Att finna ro bland kaoset och finna kaoset i det lugna. Vem säger åt dig vad som är rätt och vad som är fel? 
Det var länge sedan jag grät riktigt ordentligt. Gråta så att själen går i tu och förtvivlan rotar sig fast i mig. Har egentligen inte haft någon riktig anledning att vara så där förtvivlat ledsen utan bara gått runt som ett likgiltigt, ångestladdat prestationsjagande nervvrak. Varför gråta utan anledning när det lika bra går att skratta åt missöden, motgångar och hjärtesorg? 
Det kan vara förbannat jobbigt att gråta, men oerhört skönt att slippa vara så jävla glad för en gångs skull också!
idag grät jag. Grät så att själen fick ett återupplivande rus. Jag grät för sorgen jag burit inom mig, för tacksamheten för det jag har fått och för den förlust jag snart ska beskåda. Vem är du som säger vad som är rätt och vad som är fel? Jag har länge jobbat mig mot det mål jag länge trott har varit rätt, trots att ni sa att det var fel. Jag snavade, fick skrubbsår och kände att det ibland inte är så rätt, det som var fel. Eller det som var så rätt. Att ständigt falla tillbaka till det som en gång var så rätt, som nu är glömt, förkastat och så trasigt. Att falla tillbaka om och om igen och sedan för mig själv inse att jag hela tiden kände rätt, att det rätta var i mig och att allt som varit fel kommer att försvinna från mig. 
Den dagen då vi har lösningarna, funnit ro och aldrig mer känna någon problematik, ja det är den dagen vi dör. 
Att alltid känna, att alltid älska, är något jag tar med mig. Att känna att kärleken en gång fanns gör att jag kan leva, om så utan, den Sanna kärleken. Även fast det steg för steg kommer göra mig till den jag en gång var. Ensam. Bitter. Och kanske, kanske en aning hoppfull. 
 
En tönt att vara, en tönt att förbli. Med kärlek.
För alltid en kärlekshistoria. 

Att faktiskt vara, inte sig själv.

Att alltid vända kappan efter vinden har egentligen aldrig någon tjäna på. Jag är inte sån. Jag är en bråkmakare! Jag har inga problem med att skapa intrigeroch ställa till med en scen. 
Men ibland blir även jag liten och inställsam. Fast inte till någon nytta. Kommer jag någonsin duga hur jag än gör? 

Att vara svag fast stark!

Underligt ändå det här med styrka. Jag skulle kunna säga att jagr fysiskt stark. Men psykiskt instabil. Fast hur mäter och jämför man psykisk styrka? Utsätter alla för exakt samma stimuli och se hur personerna reagerar? Det resultatet skulle inte ge ett smak. 
Det jag vill säga med detta är egentligen, hur kan någon annan säga om du eller jag är psykiskt stark eller inte? 
Jag vet inte hur jag kom in på detta men ibland funderar jag mycket på hur vi kan dra slutsatser om saker vi egentligen inte har någon aning om. Är inte det jävligt korkat? 

När man stänger dörr som öppnas ett fönster.

Ibland får man offra om man ska vinna storkovan. Det går inte alltid att gå runt och tro att man ska få det bästa utav två världar. Nu pratar jag i klyschor men tror det är bäst så. 

Skönt att slippa folk.

Ibland undrar jag på allvar om jag aldrig kan fatta ett vettig beslut. Det är nästan som om jag letar problem, att livet är inte menat att leva om jag inte få ha problem. Om allt skulle vara perfekt, då är det tråkigt. Men när allt är mindre perfekt så vill jag ju åt det hållet. Hur kommer det sig? Varför ska jag alltid ha mer eller mindre och aldrig vara nöjd med det jag faktiskt har. 
 
Idag är jag mer förvirrad än vad jag var igår. Det som var så självklart förut är nu mest bara snurr. Idiotiskt. Vad är det att fundera över egentligen? 
 
Sedan är jag jättearg! Jag vet inte ens pga vad! Eller på vem. Jag bara är arg. Jag är arg för jag aldrig få vara den jag är, får inte tänka som jag gör och jag får inte göra det jag gör. För gör/tänker/är jag som jag vill så är det alltid någon som har någon åsikt om det och säger att "Emma så är du", "så här tänker du" och "så här ska du göra". Utan att ens ha frågat om råd! Jag hatar hobbypsykologer som tror att de känner mig. Tycker samtidigt att det är lite fascinerande att folk tyckte känna mig bättre än mig själv. Är det möjligt? Ser ni mig klarare än vad jag själv ser mig? Mycket möjligt, men jag kan säga en sak till er som tror att ni vet vem jag är: Ingen kan någonsin någon gång har hundra procent koll på vem den andra människan är. Finns inte en jävla chans! 
 
Jag har haft saker som jag burit på nu i ett par veckor och som jag velat dela med någon men när något sånt här sker så blir jag mer å mer övertygad om att jag inte kan berätta det för någon. Jag kommer bli utdömd, få idiotiska åsikter och råd som jag inte har bett om. Jag vill bara ventilera. Varför blir jag då irriterad av era åsikter? Kan mycket väl vara så att det ni säger till mig är sant. Jag vet att jag gräver min grop tull helvete men kan jag inte få göra det ? Vad gör det om jag vet att jag har koll? 
Detta inlägg är nog det mest innehållslösa inlägg jag skrivit tror jag. Eller så är det lika jävla kryptiskt som alla andra inlägg. Eller kanske till och med ett psykologisk test jag gör för att se hur ni skulle reagera. 
Men nej, så är det. Jag är helt jävla öppen med vad jag tycker och tänker. Jag hatar folk. Och för varje dag som jag lever vill jag bara isolera mig mer och mer. 
Tack å hej! 

Att låta någon tyna bort. Men glöm inte medicinen!

Nu sitter jag här idag och fascineras av andra människor, likt som jag inte har en aning vad livet går ut på. Jag blir fascinerad av deras beslut, deras agerande och deras sätt att se på andra människor. Jag ser fördomar, hat och avundsjuka. Jag hör glopord, skvaller och lögner.
Jag har tidigare pratat om att vi ska lära oss av barnen. Eftersom barnen är oformade och säger och gör som de vill. Jag vill även tillägga en annan målgrupp som vi också ska ta efter. Kanske inte lika fult ut. Men jag menar äldre. Äldre människor som har sett mycket livet, lärt sig av sina misstag. Jag träffar äldre på ett annat sätt än ni som inte jobbar inom äldreomsorgen så det är kanske skillnad. Jag ser äldre som är sjuka, som är behov av hjälp och som är låst på ett hetlt annat sätt. Men jag ser också tacksamhet, glädje och en viss sorg. En sorg som kanske inte sägs rakt ut men syns i ögonen. Ångrar det något i livet? Levde de inte livet fullt ut? Eller saknar de deras fru/man? Vissa är förmögna med barn, barnbarn och barnbarns barn. Vissa sitter ensam i sin lägenhet med neddragna rullgardiner och har inte en enda omkring sig. Ibland känner jag lite sympati men tanken slår mig också.Hur har de hamnat här? Även fast de nu är gamla så har de en historia. De kanske slog sin fru, söp bort sina barn och lyckades göra sig osams med alla de kände. Är det ändå synd om dig när de sitter där ensamna i lägenheten helt beroende av hemtjänsten? Vi underskattar våra äldre. Vi ser kanske dem som en minoritet som inte behövs tas hand om. De har levt sitt liv. Men vilka är vi som bestämmer hur andra ska ha det? Dessa äldre byggde den grund så vi står på. De har jobbat, betalat skatt, byggt våra hus, tagit hand om våra föräldrar. Varje enstaka individ på denna, egentligen ganska lilla, värld är unik. De alla har en historia att berätta för dig. Våga fråga, våga ta plats, våga att tränga dig på. Vem är du som kommer hem till någon annans hem, rotar i deras kylskåp och ger dem medicin och sedan i samma ögonblick är påväg därifrån? Personen där blir snabbt ett föremål, en arbestuppgift, ett namn på ett papper. En person med själ, åsikter, känslor och ensamhet. Det är förbannat noga att vi diskar, ger dem middag och vi får absolut inte glömma medicinen! Men vi ger dem inte tid. Tidsbrist om något gör väl ändå att folk tyner bort? Trots att de har sin medicin, deras mat och disken är ren!  Om vi gav varje människa i vår omgivning 5 minuter per dag att berätta om sig själv. Om sina sorger, rädslor eller sin glädje. hur mkt ger vi? inget! Hur mkt får vi? ofantligt mycket tillbaka! Är det inte därför vi lever? Att ge och få tusen tillbaka? Du ser det som inget, men personen som sitter där kommer se dig med andra ögonen. Du kanske räddade deras dag. Gav dem en livsglädje, om så bara för en dag. För att du tog dig 5 minuter. Givetvis gäller inte endast detta äldre inom äldreomsrogen utan det gäller alla människor du möter varje dag, året runt, resten av ditt liv. Men vissa människor är kanske i större behov av att bli sedd.
Kross jantelagen och gör något vettigt!

Att välja bort sitt hjärta.

När hjärtat sätter krokben för ens fantastiska omdöme. Oftaste när jag ber om råd från mina vänner så brukar jag för det mesta få bra tips. Jag får råd som gör att jag måste fundera och klura ut vad jag egentligen vill. Ibland får jag svaret/rådet "lyssna på det hjärta". För tydligen när man lyssnar på ens hjärta så gör man det bästa besluten.
Men då frågar jag om det verkligen ÄR så? Är det verkligen så att de absolut bästa besluten kommer från hjärtat? Ska man alltid ha känslor inblandat när man gör viktiga beslut som rör en själv? Kanske borde man inkludera hjärnan lite också. Är man en romantiker och naiv som jag är så är det inte alltid det klokaste gå efter hjärtat. För jag har alltid gått efter hjärtat, eller magkänslan. Vart har det lett mig? Visserligen så har ju mina "dåliga" beslut i slutändan lett till något bra eftersom jag har hela tiden vetat att jag har gjort det bästa beslutet efter förutsättningarna. Fast om vi ska kolla tillbaka i två år ca och fråga detsamma "Gjorde du verkligen en bra val där Emma?". nej, det gjorde jag inte. Jag var kär. Korkad. Naiv.
Om jag för en gångs skull faktiskt kopplade bort vad hjärtat säger och istället lyssnar på hjärnan (för jag måste ju säga att den har en del kloka förslag) och gör mina beslut efter det. Ja då kanske jag får det jag verkligen vill. I slutändan.
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0