Ytterligare en kurs avklarad, lyssnar på Soul och känner att livet är ändå helt okej att leva trots allt. Till skillnad från igår. Igår blev min ångest ordentligt upptriggad, och det var min son som kom åt de ömma knapparna denna gång. Tidigare har det varit vuna personer som har varit där och retat och då har jag hanterat det med flykt. Denna gång visste jag att skulle jag fly så skulle jag lägga min ångest och rädsla på mina barn. Jag vill inte dem något ont så jag bet ihop, krigade mig genom det och övervann skiten. Dock så är den kvar, och det har jag lärt mig att acceptera. I över 15 år. Det är sjukt hur man kan skjuta fram saker för att det är så fruktansvärt skrämmande. 
Ja, nu var det egentligen inte den där tråkiga äckliga panikångesten som jag hade tänkt blogga om. 
Dagens ämne är väl mer inriktat på välmående och nyckelframgångar. 
Jag har tidigare pratat om att inte låta någon ta en solsken. Att man ska lära sig vilka personer som får en att må bra och vilka som egentligen bara drar ner en. Även fast jag tyckte jag var uppriktig när jag skrev det vill jag ändå komma med några korrigeringar. Även fast jag påstod att andra kan påverka vårt solsken så är det egentligen vi som är chefen över vårt eget mående. Det är väl ingen banbrytande nyhet direkt. Det jag egentligen vill säga är att vi själv väljer hur vi hanterar alla situationer. Vi behöver inte låta andras beteende bryta ner oss, vi behöver inte tolka ett missat samtal som om något fruktansvärt har hänt, och vi behöver inte heller tro att vi någonsin vet hur en annan människa tänker. 
Jag påstår att jag är en positiv människa då jag alltid tar mig genom alla situationer något sånär i hyfsad form, men egentligen är jag inte särskilt positiv. Det är något jag döljer, eller åtminstone försöker dölja. För vem vill hänga med en pessimist? 
Jag är oerhört negativ många gånger. Jag tänker alltid att det värsta ska ske mig, att alla gör allt för att skada mig och att ingen varken tycker om mig eller bryr sig om mig. 
Den förnuftiga delen av mig vet förstås att detta inte är sant. Men när något negativt händer (vare sig det är på riktigt eller i mitt huvud) så är det svårt att slå bort de tankarna. 
Visst så är det min självkänsla som då tar över mig. Men jag kan samtidigt påstå att jag har hyfsad bra självkänsla i många situationer. I grund och botten bryr jag mig inte om vad folk tycker om mig. Fast ändå gör jag det. Jag bryr mig om vad vissa personer, som jag egentligen inte ens vill ha i mitt liv, tycker om mig. 
Jag söker ständigt efter bekräftelse och vill alltid visa hur bra jag är inför dem. Till vilken nytta kan man undra. För egentligen har jag aldrig dugit, aldrig varit bra nog för att de ska vara stolt över mig. Aldrig har jag fått höra hur fantastisk jag är som person. Jag är bara min betyg, mitt jobb och hur bra bil jag kör. 
Detta fenomen gör att jag bygger upp så mycket hat. Dels mot de personer som kan påverka mig så fruktansvärt negativt men samtidigt mot mig själv. Ska jag inte vara tillräckligt gammal och/eller mogen att förstå att dessa personer har ingen som helst rätt att påverka mitt liv?

Jag är en dramatisk person. Och oerhört känslig. Jag är nu 29 år har nu acceptera det att jag gråter jämt, blir arg ofta och tar åt mig när folk har åsikter om mig. Men jag har också accepterat att jag älskar helt ovillkorligt, älskar saker som andra inte älskar och att jag har en enorm törst att alltid utvecklas. Vem påstår att det är något negativt med att vara en känslomänniska? 
När jag accepterar mig för den jag är så har jag några överlevnadsstrategier för att hålla huvudet över ytan, och förhoppningsvis kommer upp på stranden titt som tätt. En strategi är helt enkelt att hålla mig borta från folk som drar ner mig. Enkelt eller hur? Nej, det är verkligen inte enkelt då dessa personer liksom ingår i mitt liv. Men jag måste lära mig att hantera det. Jag måste lära mig att det är inte mig det sitter i. Det är de som är felet. "Man bygger inte sig själv genom att skada andra" läste jag häromdagen. Och det fick mig att tänka att visst, personerna kanske sparkar på mig och jag bli påverkad. Men hur mår DE egentligen? 

De personer som jag har valt att behålla i mitt liv är personer som stärker mig. Uppmuntrar mig att testa nya saker, tröstar mig när jag är ledsen och backar upp mig inför alla mina beslut. Personer som älskar mig för jag är den jag är, och bryr sig inte om jag har ett toppenjobb, toppenkropp eller toppenbil. 

 

Trots det hela med att jag försöker hitta mig själv och hänger med folk som stärker mig så känner jag hela tiden att det är något som saknas. Jag vill göra något mer än att bara existera. Jag vill kunna bidra med något mer än bara sitta och kolla på. Jag har en sån inre drift att hjälpa andra, utveckla samhället och förändra det som andra tror är omöjligt att förändra. Inom mig skriker en röst att ta steget, att kämpa för rättigheter, att bara ge och ge och ge. Men min rädsla och mina begränsningar får mig att stanna. Men varför? Varför ska jag vara så feg när så många andra är så modiga? Jag vill ha förändring. Jag har många planer och många önskemål och jag hoppas att dessa uppfylls inom en snar framtid. Men det sker inte utan min egna drivkraft att vill fortsätta framåt. 

 

 

Ibland orkar jag inte ens skriva så idag blir det bara en låt. 

Livet går vidare. Jag tar mig genom varje dag mer eller mindre smärtfritt. Dagarna flyter förbi och det ser jag som att jag mår bra. Jag kämpar vidare för att behålla mitt solsken och äntligen har jag hittat metoder för upprätthålla det under en väldigt lång tid. Att prioritera mig själv före allt annat och fokusera på det som står mig varmt om hjärtat och endast umgås med människor som lyfter mig, det är inte svårare än så. 
Jag tror, efter har sett resultat med mig själv, att vi alla behöver en meningsfull sysselsättning. Att plugga, jobba eller göra något för andra människor fungerar för mig. Jag pluggar egentligen på heltid men studierna går väldigt bra för mig så jag har många "dödagar" som jag ska fylla med annat. Jag har suttit mkt med det företag jag försöker starta och sedan tränat mycket. Det är så jag måste göra för att vara nöjd med mih själv när jag lägger mig. Dessvärre är det många kvällar då jag lägger mig i sängen och jag känner mig helt misslyckad. Jag vet att jag inte misslyckad på något vis, utan det är bara den där känslan. Känslan att jag aldrig någonsin kommer att duga, vad jag än gör. Bristande självkänsla kan ju bidra med detta men samtidigt tror jag inte fultl ut på det heller. Jag tror på mig själv, jag är stolt över det jag gör och det jag har åstakommit. Men jag vet att jag kan göra bättre, hela tiden. På allt. Jag är inte nöjd med mig själv för ens allt i mitt liv är helt perfekt. Jag är en ensamstående förälder, som pluggar heltid, startat företag, tränar, lagar mycket mat, och försöker göra lite av mina hobbies. Dessutom vill jag i mellanåt umgås med några vänner. Tiden räcker till. Men det blir aldrig perfekt. För det är omöjligt. Särskilt när jag helt plötsligt ligger i sängen med världens migrän, kan inte röra på mig, kan inte känna lukter och inte höra ett ljud. Tänk er det, med två barn som vill ha mat, underhållas samt plugg som måste göras i tid. Då kan jag få mer eller mindre sammanbrott. Men jag lär mig. Jag lär mig att passa på att göra allt som måste göras, så att jag kan få mina migränanfall utan att sedan ligga efter med det som skall göras. Men mina migränanfall vill ju komma när det är minst lägligt. Men jag antar att det är det som är livet. Jävla ironiskt om jag får säga det själv. 

Jag tänker ibland på dessa krav jag har byggt upp. och det faktum att jag aldrig blir nöjd. Vad händer om jag verkligen uppnår något fantastiskt? Kommer krav bli ännu högre då? För jag kan absolut inte sänka kraven, det finns inte i min värld. Jag kan och vill alltid göra bättre. Innan jag dör ska jag ha uppnåt något som folk kommer minnas i all evighet. Ha. låga krav. Men så är det. Vad kommer detta ifrån? om vi utesluter bristande självkänsla så måste jag säga min uppväxt. Jag kan inte komma på många tillfällen i mitt liv där jag har fått höra att jag är bra rent spontant. Har jag gjort något bra var jag tvungen att "bevisa" det genom att antingen visa upp vad jag har gjort eller faktiskt genom skryt. Att duga som jag är har aldrig funnits på kartan. För jag menar, vem är jag som inte kan prestera på topp hela tiden? Särskilt när jag alltid har stått i skuggan på något som är så lyckat, något som jag aldrig någonsin kommer att överträffa? Har ofta hört under min uppväxt "ja, men vi älskar dig på annat sätt" - ja.. Annat sätt. Annat sätt än på att vara smart och duktig i skolan. Men i sanningens minut, vad mer finns det att vara älskad inom, när man har föräldrar som endast ser prestation och betyg som något viktigt? 

Jag var dålig i skolan för jag hade inte högsta betyg, då skolkade jag och söp istället. 

Jag var dålig för jag inte tog körkortet i tid, när jag då tog det var det mer eller mindre otroligt. I deras ögon 

Jag var ansvarslös och skulle aldrig klara av att uppfostra ett barn, jag bröt då mer eller mindre kontakten. 

Jag har aldrig varit bra. Aldrig någonsin. Och ändå frågar de varför jag inte hör av mig, varför jag inte vill ge dem en kram, eller varför jag inte berättar saker som händer i mitt liv. 

Vad tjänar det till att säga att jag klarar att läsa till undersköterska, när man kan bli läkare? Vad tjänar det till att jag sköter mitt hushåll, när jag kan bo i slott? 
Vad tjänar det till att jag fostrar mina barn till bra individer, när jag egentligen kan vara gift? 

Vad tjänar det till att jag lever, när jag ändå lika gärna kunde vara död? 

Nej, att gå så långt att låta någon annan styra ens liv är inte en del av mitt liv längre. 

Jag ser inte min biologiska familj som min familj. Slutade jag göra för länge sedan. Jag har en egen familj nu. En egen liten enhet. Jag och mina två barn. Mer behöver jag inte. Aldrig mer. Mina barn förtjänar inte det jag fick stå ut med. Mina barn ska aldrig få känna det jag har fått känna under min uppväxt. Mina barn är de mest fantastiska människor jag känner. Inte bara för att det är mina barn. Utan för att de vet vad kärlek är, de förstår vikten av att vara en bra kompis, och de tar hand om djur och natur och de har lärt sig genom den hårda skolan vad som är rätt och fel. 
Jag skyddar mina barn. De ska aldrig få höra att de inte duger, de ska aldrig få känna att de inte duger. Mina barn ska få den uppväxt som jag önskade att jag hade. 

Jag vet inte hur det är möjligt men jag är lyckligt olycklig, eller om det är olyckligt lycklig. För jag menar, jag kan ju inte bara vara lycklig. Det vore ju alldeles för bra för att vara sant. 

Det jag menar är att jag har allt jag någonsin drömt om. Mitt liv är perfekt på så många vis. Jag vet äntligen vad jag vill göra med mitt liv, jag har två fantastiska barn, jag har hälsan och jag trivs i min lägenhet. Jag har en hund som alltid gör mig glad och jag har nära till natur, vänner och jag har tillgång till bra och god mat. Det finns inget jag saknar. Inget alls faktiskt. Jag är lycklig. 

Trots detta så kommer dessa svarta moln som kan hänga över mig, som skapar kaos och gör mig lika svag som en sliten gren. Jag har lärt mig det att mitt mående går i perioder. Att vissa perioder flyter allt på och jag känner mig helt oövervinnlig. Jag har energi att göra och hinna med allt jag vill. Det är inget som kan stoppa mig. Jag är glad, till och med social vissa gånger, och jag gör bra saker som gynnar mig och mina barn. Jag är nyfiken på livet. Jag läser mycket, utvecklar mig och vågar testa nya saker. Jag är då härskarinnan över mitt egna liv. 

Sedan kommer nästa period, som man nästan kan säga är raka motsatsen till första perioden. Jag vaknar upp på morgonen och önskar att jag aldrig mer slapp vakna. Jag känner att någon sitter på mitt bröst, och en häxa som sitter på min axel och säger att jag är ful, äcklig, oälskad och värdelös på precis allt. Jag har ingen chans i livet. Jag är en nolla som aldrig någonsin kommer att utföra något någonsin. Maten slutar smaka, om jag ens känner hunger, jag känner ingen glädje att träffa folk. Jag är till och med rädd för att gå utanför dörren. Jag kan bara hålla mina barn kär, alla andra är totalt oviktiga. Alla måste känns som marathonlopp. Att en sån enkel sak som att gå att duscha känns som en projekt som måste planeras in i minsta detalj för att det någonsin ska genomföras. Om någon kontaktar mig och ber mig komma, eller bara vill ses så brinner det i huvudet på mig. Jag vill verkligen inte träffa folk. Jag känner ett hat mot alla runt omkring mig. Jag vill aldrig beblanda mig med andra människor än mig och barnen. Jag klarar inte av mina föräldra, inte mina syskon och inte ens mina vänner. Jag gråter hela tiden, jag vet sällan orsaken. och om jag vet orsaken så kan det vara en sån sak att jag måste gå å köpa mjölk, eller gå ut med min hund. Så egentligen har jag aldrig någon vettig orsak. I detta tillstånd är jag så pass sårbar att vem som helst skulle kunna knäcka mig. Trots detta har jag en sån överlevnadsinstinkt att jag varje morgon säger åt mig att kämpa, att bara fortsätta. Jag har byggt upp strategier som gör att jag kan ta mig genom dagarna, veckorna eller månaderna i värsta fall. Jag har lärt mig vad jag måste göra, vad jag kan göra senare och vad jag absolut inte behöver göra. Jag har lärt mig att prioritera saker som måste göras. Jag har lärt mig att spela på mina känslor, som jag inte har, för andra människor. Jag ler, men egentligen gråter jag. Jag skrattar men egentligen vill jag bara fly. Jag säger att jag bryr mig, men i själva verket vill jag inte ha något med personen att göra. 

Att vakna upp vareviga dag och känna att jag hellre varit död än att åka på jobbet, att känna den smärtan och sedan kriga på att överleva är den absolut tyngsta, längsta och smärtsammaste resa jag någonsin har tagit mig genom. Uttrycket "det som inte dödar, det härdar" är ett hån för personer med depression. Det som inte dödar härdar inte. Det gör det värre. När tankar på döden gör en glad och vetskapen om att man måste fortsätta gör att man tappar all empati för andra människor. Och detta upprepas. Det sker inte bara en gång i livet, det kommer i skov. Vissa skov är mer eller mindre smärtfria, andra är bara likgiltiga och andra är så pass tunga att jag inte ens vill se mina barn. Vad det är för skov som kommer kan jag aldrig förutspå. Och hur länge jag står ut, det vet jag inte heller. 

Idag är det en sån där mindre bra dag. Jag har haft många fantastiska dagar fram tills nu så jag ska absolut inte klaga. Jag tar detta med en klackspark faktiskt. Helt okej att må så här 1 dag av 30 istället för 25 dagar av 30. Helt klart skillnand. Dock blir jag väl lite bortskämd, att jag har mått så bra så länge och så kommer denna dag. 

Idag så finns det förvisso orsaker till min mindre bra dag, saker som går att göra åt och som går över tills imorgon. Förhoppningsvis. En liten oroa i mig har jag dock, att denna dag ska hålla i sig som det många gånger har gjort tidigare. Har inte tid att komma in i något skov just nu! Har för mycket som står på spel. Det är för mycket jag vill.

När jag har sådana dagar som idag så kan jag inte rå för att mina tankar kommer på något (eller någon) som jag inte borde tänka på. Jag tänker mycket "men tänk om.." istället för "snart så kommer jag..". Jag kan få ångest, vara bitter och inte alls se min framtid som särskild ljus. 
Jag har så mycket jag måste få ur men jag har inte ork att varken träffa eller prata med någon när jag mår så här. Allra helst skulle jag egentligen bara haft en människoliknande varelse som låg och höll om mig i soffan medans vi kollade på töntiga serier. En som kan prata när jag önskade att den skulle prata och skulle dra när jag inte längre behövde den. Ja, en sån person existerar ju inte, det fattar väl jag också. När jag får dessa dippar vill jag inget annat än att vara med någon, samtidigt som jag verkligen inte klarar av att vara bland människor. 
Ett ord, en handling, ett beteende eller en gest kan sänka mig till botten. Visst har det med självkänsla att göra, men varför kommer det bara ibland? Är det för att min medicin har tagit slut eller är det faktiskt av den enkla anledningen att Skit faktiskt händer ibland? 

 

Nä, ta mig fan. Jag tänker inte låta detta styra mig. Jag kommer vakna upp imorgon, lyckligare än någonsin och kommer inleda veckan med rejäl fart! 

 

Mitt liv bara rullar på. Det var länge sedan jag mådde så här bra och att allt flöt på helt problemfritt. 

Att säga upp mig var nog det bästa jag har gjort på sistone för nu kan jag fokusera på mitt företag till 100 procent (lite plugg där mellan också). Kunderna väller in, allt går bra med barnen (milo läser för fullt och Gabriel är lyckligare än någonsin). Jag är trygg med mig själv. Föredrar att sitta hemma själv med en bok eller en bra serie istället för att lägga ner tid och energi på folk som aldrig skulle göra detsamma tillbaka. Jag har mina vänner som jag trivs med och som jag litar på. Jag har allt jag behöver. Jag har även lyckas vunnit en "ny" vän som jag hoppas att jag alltid kommer få behålla. En person som alltid kommer ha en speciell del i mitt hjärta. Att vara vän med honom gör mig glad då vi kommer i framtiden ha så mycket roligt. <3 

Men varför skriver jag nu detta inlägg då? Allt är ju toppen och flyter på! Framtiden är ljus och jag har inget att klaga på. Egentligen. 

Det är den här dagen. Jag hatar den här dagen, har alltid gjort. Ett jävla påhitt som får ensamna människor att känna sig ännu mer ensamna, sårade människor att känna sig ännu mer sårad och övergivna människor får känna sig ännu kassare än vad de kände innan. Till vilken nytta? För att vi ska sälja extra mycket kort och geléhjärtan? 

Absolut kan man dela denna dag med andra än en pojk-/flickvän. Man kan sitta med bästa vännen, familjen, barnen whatever. Men vi kommer aldrig komma ifrån att denna dag är tillägnat alla dessa lyckliga par.

Jag trivs bra att vara singel. För det mesta. De två dagar jag verkligen avskyr att vara ensam är just denna dag och julafton. De två dagar som jag alltid känner mig sårbar och ensam. Värdelöst! 

Jag sitter här och dagdrömmer hur mitt liv skulle se ut om jag faktiskt hade Han. Den perfekta killen för mig. Jag saknar att ha någon att laga middag med. En att krama om när jag vaknar. En person som kan sitta bredvid mig i soffan och hålla om mig utan att säga ett ord. Jag saknar sex och jag saknar närhet. Jag saknar att få känna mig älskad och få älska någon tillbaka. Att planera ett liv och dela drömmar. Idag saknar jag det extra mycket. 

Jag har mina drömmar, utan att jag har pojkvän. Och de drömmarna ska jag försöka uppfylla. Jag har mina barn jag kan krama om på morgonen och jag har min hund som kan sitta bredvid mig i soffan på kvällarna. Absolut. Jag har det bra. nej fan, jag kan till och med säga att jag är lycklig. Men även fast jag kan känna lycka och vara nöjd med min tillvaro så kommer alltid de där tankarna. Hur skulle det vara OM jag hade det där lilla extra? Kan jag bli lyckligare än nu? Att få ett gulligt sms från någon man tycker om och det pirrar i magen. Att faktiskt kunna ringa bara för att prata, för att höra varandras röster. Att krypa upp i hans famn och bara känna att han älskar mig, precis som jag älskar honom. 

Aja. Ikväll har jag bjudit hit lite folk, vi ska äta och ha det trevligt och kolla på Melodifestivalen. Jag har varit på badet med mina grabbar och jag har kramas med min hund. Denna dag kommer bli bättre än många andra dagar jag haft. Men att denna dag absolut skulle vara på alla hjärtans dag suger ju lite extra. 

 

Nu har jag gnällt av mig och varit tillräckligt mycket bitterfittta. Hoppas ni har det bättre än mig i denna stund. 

Hej! 

Till och börja med vill jag säga: shit vad jag är less på min dator och all denna reklam! Suck! Tänk om jag kunde något om datorer :P tog mig typ en kvart att komma in på bloggen bara för att det kom upp reklam hela tiden. Men som en gammal brukare brukade säga till mig "trägen vinner". Och jag vann över dig reklam-jävel! Ha! 

 

Jag har saknat min blogg lite grann. Har egentligen varit alldeles för lat för att uppdatera, sedan har jag väl inget att säga om någonting längre. 

Mitt liv rullar på precis som jag vill ha det. Planerar föräldraledighet i sommar med inslag av lite jobb. 

Jag har nu äntligen startat igång mitt företag och praktiken som jag går på är fantastisk. Dock har jag bara två dagar kvar men som det lät på dem så skulle jag få jobba där i sommar. Fantastisk personal, både uskorn, sköterskan och även chefen. Brukarna är gulliga och jag trivs bra. 

Mina barn mår bra, yngsta grabben ska gå på sitt första bamsgympa-pass för terminen och äldsta grabben kämpar på bra i skolan. 

Helgen har varit intressant. Jag vill säga att den har varit bra eftersom bitvis så hade jag väl trevligt. Fick träffa Erika och hundarna som hon är hundvakt till. Det påminde mig om hur mkt jag saknar min lilla rufs! Till helgen som kommer så kommer mamma hit och lämnar honom. Vad jag ska kramas med honom min lilla hårboll! Måste dock komma ihåg att ringa veterinären innan hon kommer så hon får kolla på hans öra. Stackars lilla Sixten har blivit bortglömd. 

I natt hade jag en massa underliga drömmar. En dröm var att jag hade blivit erbjuden ett hus att hyra i Fåker. Och jag minns väl att jag övervägde faktiskt att flytta dit. Jag vill så gärna bo på landet med mina barn, hundar och katter. Jag vill odla mina egna grönsaker och jag vill kunna släppa ut barn och djur utan att behöva oro mig för trafik, pedpofiler och barnhandlare. Samtidigt vill jag närmare in till stan eftersom jag vill ta bilen så lite som möjligt, ha nära till gymmet och nära till vänner. Dock så ska jag byta gym nu så då kommer jag kunna gå dit med lite planering. Till våren går det snabbt att ta cykeln också. 

Ja, vad har jag att klaga på egentligen? 

Jag är lite ledsen för en nära väns räkning. Hon har haft det tufft nu de sista månaderna och jag tycker det är svårt att veta hur mkt jag ska finnas där eller inte finnas där. Jag finns alltid bara ett samtal bort men jag känner att jag skulle vilja göra med. Fast med tanke på vad hon har varit med om så tror jag inte det finns å mkt som kan göra åt situationen. Förutom att lyssna och ösa i henne massa mängder glass =)

 

Hur kan något som är så fel vara så rätt? Och något så fel vara så förbannat rätt? Att ständigt slitas mellan förstånd och passion? 

Att hitta balansen mellan sinne och själ, mellan tårar och skratt, och mellan glädje och sorg, kan vara så tufft, men ack så nödvändigt. Att finna ro bland kaoset och finna kaoset i det lugna. Vem säger åt dig vad som är rätt och vad som är fel? 

Det var länge sedan jag grät riktigt ordentligt. Gråta så att själen går i tu och förtvivlan rotar sig fast i mig. Har egentligen inte haft någon riktig anledning att vara så där förtvivlat ledsen utan bara gått runt som ett likgiltigt, ångestladdat prestationsjagande nervvrak. Varför gråta utan anledning när det lika bra går att skratta åt missöden, motgångar och hjärtesorg? 

Det kan vara förbannat jobbigt att gråta, men oerhört skönt att slippa vara så jävla glad för en gångs skull också!

idag grät jag. Grät så att själen fick ett återupplivande rus. Jag grät för sorgen jag burit inom mig, för tacksamheten för det jag har fått och för den förlust jag snart ska beskåda. Vem är du som säger vad som är rätt och vad som är fel? Jag har länge jobbat mig mot det mål jag länge trott har varit rätt, trots att ni sa att det var fel. Jag snavade, fick skrubbsår och kände att det ibland inte är så rätt, det som var fel. Eller det som var så rätt. Att ständigt falla tillbaka till det som en gång var så rätt, som nu är glömt, förkastat och så trasigt. Att falla tillbaka om och om igen och sedan för mig själv inse att jag hela tiden kände rätt, att det rätta var i mig och att allt som varit fel kommer att försvinna från mig. 

Den dagen då vi har lösningarna, funnit ro och aldrig mer känna någon problematik, ja det är den dagen vi dör. 

Att alltid känna, att alltid älska, är något jag tar med mig. Att känna att kärleken en gång fanns gör att jag kan leva, om så utan, den Sanna kärleken. Även fast det steg för steg kommer göra mig till den jag en gång var. Ensam. Bitter. Och kanske, kanske en aning hoppfull. 

 

En tönt att vara, en tönt att förbli. Med kärlek.

För alltid en kärlekshistoria. 

Men ibland blir även jag liten och inställsam. Fast inte till någon nytta. Kommer jag någonsin duga hur jag än gör? 

Det jag vill säga med detta är egentligen, hur kan någon annan säga om du eller jag är psykiskt stark eller inte? 

Jag vet inte hur jag kom in på detta men ibland funderar jag mycket på hur vi kan dra slutsatser om saker vi egentligen inte har någon aning om. Är inte det jävligt korkat? 

Ibland undrar jag på allvar om jag aldrig kan fatta ett vettig beslut. Det är nästan som om jag letar problem, att livet är inte menat att leva om jag inte få ha problem. Om allt skulle vara perfekt, då är det tråkigt. Men när allt är mindre perfekt så vill jag ju åt det hållet. Hur kommer det sig? Varför ska jag alltid ha mer eller mindre och aldrig vara nöjd med det jag faktiskt har. 

 

Idag är jag mer förvirrad än vad jag var igår. Det som var så självklart förut är nu mest bara snurr. Idiotiskt. Vad är det att fundera över egentligen? 

 

Sedan är jag jättearg! Jag vet inte ens pga vad! Eller på vem. Jag bara är arg. Jag är arg för jag aldrig få vara den jag är, får inte tänka som jag gör och jag får inte göra det jag gör. För gör/tänker/är jag som jag vill så är det alltid någon som har någon åsikt om det och säger att "Emma så är du", "så här tänker du" och "så här ska du göra". Utan att ens ha frågat om råd! Jag hatar hobbypsykologer som tror att de känner mig. Tycker samtidigt att det är lite fascinerande att folk tyckte känna mig bättre än mig själv. Är det möjligt? Ser ni mig klarare än vad jag själv ser mig? Mycket möjligt, men jag kan säga en sak till er som tror att ni vet vem jag är: Ingen kan någonsin någon gång har hundra procent koll på vem den andra människan är. Finns inte en jävla chans! 

 

Jag har haft saker som jag burit på nu i ett par veckor och som jag velat dela med någon men när något sånt här sker så blir jag mer å mer övertygad om att jag inte kan berätta det för någon. Jag kommer bli utdömd, få idiotiska åsikter och råd som jag inte har bett om. Jag vill bara ventilera. Varför blir jag då irriterad av era åsikter? Kan mycket väl vara så att det ni säger till mig är sant. Jag vet att jag gräver min grop tull helvete men kan jag inte få göra det ? Vad gör det om jag vet att jag har koll? 

Detta inlägg är nog det mest innehållslösa inlägg jag skrivit tror jag. Eller så är det lika jävla kryptiskt som alla andra inlägg. Eller kanske till och med ett psykologisk test jag gör för att se hur ni skulle reagera. 

Men nej, så är det. Jag är helt jävla öppen med vad jag tycker och tänker. Jag hatar folk. Och för varje dag som jag lever vill jag bara isolera mig mer och mer. 

Tack å hej! 

Nu sitter jag här idag och fascineras av andra människor, likt som jag inte har en aning vad livet går ut på. Jag blir fascinerad av deras beslut, deras agerande och deras sätt att se på andra människor. Jag ser fördomar, hat och avundsjuka. Jag hör glopord, skvaller och lögner.

Jag har tidigare pratat om att vi ska lära oss av barnen. Eftersom barnen är oformade och säger och gör som de vill. Jag vill även tillägga en annan målgrupp som vi också ska ta efter. Kanske inte lika fult ut. Men jag menar äldre. Äldre människor som har sett mycket livet, lärt sig av sina misstag. Jag träffar äldre på ett annat sätt än ni som inte jobbar inom äldreomsorgen så det är kanske skillnad. Jag ser äldre som är sjuka, som är behov av hjälp och som är låst på ett hetlt annat sätt. Men jag ser också tacksamhet, glädje och en viss sorg. En sorg som kanske inte sägs rakt ut men syns i ögonen. Ångrar det något i livet? Levde de inte livet fullt ut? Eller saknar de deras fru/man? Vissa är förmögna med barn, barnbarn och barnbarns barn. Vissa sitter ensam i sin lägenhet med neddragna rullgardiner och har inte en enda omkring sig. Ibland känner jag lite sympati men tanken slår mig också.Hur har de hamnat här? Även fast de nu är gamla så har de en historia. De kanske slog sin fru, söp bort sina barn och lyckades göra sig osams med alla de kände. Är det ändå synd om dig när de sitter där ensamna i lägenheten helt beroende av hemtjänsten? Vi underskattar våra äldre. Vi ser kanske dem som en minoritet som inte behövs tas hand om. De har levt sitt liv. Men vilka är vi som bestämmer hur andra ska ha det? Dessa äldre byggde den grund så vi står på. De har jobbat, betalat skatt, byggt våra hus, tagit hand om våra föräldrar. Varje enstaka individ på denna, egentligen ganska lilla, värld är unik. De alla har en historia att berätta för dig. Våga fråga, våga ta plats, våga att tränga dig på. Vem är du som kommer hem till någon annans hem, rotar i deras kylskåp och ger dem medicin och sedan i samma ögonblick är påväg därifrån? Personen där blir snabbt ett föremål, en arbestuppgift, ett namn på ett papper. En person med själ, åsikter, känslor och ensamhet. Det är förbannat noga att vi diskar, ger dem middag och vi får absolut inte glömma medicinen! Men vi ger dem inte tid. Tidsbrist om något gör väl ändå att folk tyner bort? Trots att de har sin medicin, deras mat och disken är ren!  Om vi gav varje människa i vår omgivning 5 minuter per dag att berätta om sig själv. Om sina sorger, rädslor eller sin glädje. hur mkt ger vi? inget! Hur mkt får vi? ofantligt mycket tillbaka! Är det inte därför vi lever? Att ge och få tusen tillbaka? Du ser det som inget, men personen som sitter där kommer se dig med andra ögonen. Du kanske räddade deras dag. Gav dem en livsglädje, om så bara för en dag. För att du tog dig 5 minuter. Givetvis gäller inte endast detta äldre inom äldreomsrogen utan det gäller alla människor du möter varje dag, året runt, resten av ditt liv. Men vissa människor är kanske i större behov av att bli sedd.
Kross jantelagen och gör något vettigt!

När hjärtat sätter krokben för ens fantastiska omdöme. Oftaste när jag ber om råd från mina vänner så brukar jag för det mesta få bra tips. Jag får råd som gör att jag måste fundera och klura ut vad jag egentligen vill. Ibland får jag svaret/rådet "lyssna på det hjärta". För tydligen när man lyssnar på ens hjärta så gör man det bästa besluten.

Men då frågar jag om det verkligen ÄR så? Är det verkligen så att de absolut bästa besluten kommer från hjärtat? Ska man alltid ha känslor inblandat när man gör viktiga beslut som rör en själv? Kanske borde man inkludera hjärnan lite också. Är man en romantiker och naiv som jag är så är det inte alltid det klokaste gå efter hjärtat. För jag har alltid gått efter hjärtat, eller magkänslan. Vart har det lett mig? Visserligen så har ju mina "dåliga" beslut i slutändan lett till något bra eftersom jag har hela tiden vetat att jag har gjort det bästa beslutet efter förutsättningarna. Fast om vi ska kolla tillbaka i två år ca och fråga detsamma "Gjorde du verkligen en bra val där Emma?". nej, det gjorde jag inte. Jag var kär. Korkad. Naiv.

Om jag för en gångs skull faktiskt kopplade bort vad hjärtat säger och istället lyssnar på hjärnan (för jag måste ju säga att den har en del kloka förslag) och gör mina beslut efter det. Ja då kanske jag får det jag verkligen vill. I slutändan.

 

Just nu slits jag itu! Har ni någonsin haft så mycket känslor för så mycket samtidigt att hjärnan överarbetar och sedan bara kollapsar? Jag  slits mellan två världar. Där jag måste välja part. För jag kan inte få det bästa av två världar, eller kan jag? Jag vill så gärna hjälpa men jag står istället bara helt hjälplös och kollar på. Jag vet att jag borde göra något men har absolut ingen aning om vad jag kan göra. Jag har kraft och viljan. Kan man någosin sluta bry sig om en person som man har älskat mer än livet? Går det att lära sig att sluta bry sig? Jag har rätt verktyg tror jag och jag vet också att dessa verktyg har hjälpt andra, men vad hjälper det om prylarna aldrig blir använda? Kan endast min existens hjälpa en människa i nöd? Vill jag hjälpa för många samtidigt? Är jag övermänsklig? Jag tror att vi människor kan göra så mycket mer för andra än vad vi tror. Vi lägger bara energin på fel saker.

Har ni någonsin hjälpt en människa på riktigt? En person i nöd? Hur kändes det, att vara den personen som faktiskt gjorde skillnad? Jag gör det varje dag. För jobbet, barnen och för mig själv. Att hjälpa andra är nog den bästa gåvan vi har fått eftersom det kan sprida mer glädje än vi kan ana. Trots detta borde jag kanske inse mina egna begränsningar. Vad är jag kapabel till? Hjälper det eller stjälper det bara? Mig eller andra?

Nej idag är en sådan dag där jag egentligen borde skrika, springa eller bara dra någonstans. nej jag åker å jobbar istället. funkar förvisso också då jag håller känslorna och tankarna i schack.

Frågan är nu bara, Kan man vara kär i två samtidigt?

 

 

Högfärdighet, snobberi och överklass.

Så fort du börjar tro att du är bättre än någon så är du precis det motsatta. De modigaste, smartaste och mest ödmjukaste människorna är de som kan bära på mycket visdom, erfarenhet och kunskap utan att ens se ner på någon annan. Desto visare en person blir desto mer inser de vad de inte kan. Då står framför en människa och ser dess svagheter. Du ser att skalet är slitet och ögonen svarta. Du ser också en rädsla, en oroa att inte vara tillräcklig. Du vet att denna människa är i behov. Behov av kärlek, tillit och närhet.

Vi tar oss genom livet genom status, pengar och tron på intelligens. Vi ska se bra ut, träna mycket, ha bästa jobben och vi ska kunna saker som ingen annan kan. Gärna ett främmande språk eller stora ord eller något annat egentligen totalt oviktig för de allra minsta.

De modigaste, smartaste och mest ödmjukaste människor är de som sträcker fram en hand, säger Hej och visar att här är jag. Jag är precis som du. Jag älskar dig för den du är, inte den du försöker vara, inte den du borde vara eller den andra vill att du ska vara. Jag älskar dig för dina  styrkor men mer för dina brister. Dina brister som du är modig nog att visa. Jag älskar dig för din skönhet, men mer för din ärr. Dina ärr berättar mer om dig än din skönhet. Är det arv eller är det livet? Jag älskar dig för din styrka, men mer för din tillit till mig att visa att idag är du svag. Man är inte modig för ens man har varit rädd.

Högfärdighet, snobberi och överklassen vill jag kräkas på. Jag tycker inte illa om människor med "bra" jobb, mycket pengar eller som kan mer saker än mig. Dessvärre ser jag allt för ofta att just dessa personer som har de absoluta bästa jobben, mest pengar på kontot och högst status, ja det är dem jag föraktar eftersom de har förändras. Pengar, miljö och status. Vilka är starka nog att stå emot? Jag skulle kunna slåss för mänsklig rättighet, men vem är jag som slåss? Jag skulle kunna skrika för feminismen, men var hjälper de dem som inte kan skrika? Om jag syns, synd då de? Jag skulle kunna tiga för alla barns rätt till skola, vård och kärlek. Vad hjälper det? Vad kan jag, vi, de, oss, de andra göra? Vi kan börja med oss själva. Ställa oss frågorna, varför gör jag detta? För vem gör jag detta? Vad kommer det att leda till? hur kommer folk se på mitt agerande om 100 år?

Att finna tillit till sig själv, att finna självkänsla och självförtroende att stå upp för sig själv. "Va den du är" - är det så? Skulle vi säga det till Hitler? Han var sjuk, uppenbarligen. Ska vi då stötta det bara för att han "är sig själv"?

Jag tror att vi ska lära oss från våra barn. Barn är kanske lite mer objektiva än oss. De ser en person. De säger vad de ser. och sedan inget mer med det. De lägger ingen värdering i det. VI däremot lär dem att lägga värdering i andra människor "hon är tjock, dum, konstig, svart, bög". Barnen kanske inte ens ser det vi ser. De ser att den afrikanska mannen som går längst gatan har en snygg keps. Inte märker de att innehavaren av kepsen är svart? De kanske märker om någon är tjock men vad gör det?

Barn bryr sig inte om pengar, de bryr sig inte om status eller bra jobb. De bryr sig om kärlek, lek och glass.

Högfärdighet, snobberi och överklassen kommer alltid att finnas. Det finns bland dem som har pengar och bland dem som inte har pengar. Det gäller för oss andra att inte påverkas av det. För om vi inte bryr sig, kanske de stackarna själv inser vad som är viktigt i livet, egentligen. Och om de inte gör det. Så gör de inte det.

Jag ser allt mycket mer positivt nu.  Jag vet att det onda alltid för mer något gott. Det värsta jag egentligen har varit med om var den natten jag vaknade upp och trodde att jag höll på att bli kvävd. Jag var helt säkert att någon satt på mitt bröst. När jag sedan insåg att det inte satt någon där utan att jag bara hade andnöd då var jag helt övertygad om att jag höll på att dö. På Riktigt! Jag dog inte. Men jag vill aldrig någonsin uppleva det igen. Dessvärre gjorde jag det fast då tack å lov mildare attackar. Eller så var de lika starka men att jag lärde mig att hantera dem. De kunde komma smygandes och de kunde komma plötsligt. Har ni sett Harry Potter-filmen där det kommer dementorer som suger ut all glädje man har i kroppen? Så kändes det. Fast som om de även sög livet ur en. Jag kunde få en våg över mig och känna att jag höll på dö, även fast jag var helt fysiskt frisk. Men jag vill inte andas eller jag vill inte leva. Jag kände att det stack i bröstet på mig, utan att det gjorde ont. Som om det var ett stort hål där. De där olika upplevelserna tyckte jag var värst, egentligen. Fast det fanns andra tider som också va lite småtråkiga. Nu i efterhand skulle jag nästan kunna säga att de var värre. Den var stunder (perioder ibland) där jag var raka motsatsen till det jag nyss beskrev. Jag var helt tom. Jag var kall eller neutral, eller kalla det vad du vill. Jag kände ingenting för någonting. Maten smakade inte, drycken läskade inte. Jag ville inte umgås med min pojkvän, inte med mina vänner och till och med inte med mina barn. Jag gruvade mig när jag skulle ha dem och jag längtade när Kim skulle komma hem och ta dem. Fruktansvärt. Nu betyder det inte att jag inte älskade mina nära utan det var bara tomt. Det enda jag egentligen ville göra var att sova eller sträckkolla på Sex and The City. För på den tiden trodde jag att det var det jag behövde. Det jag egenltigen behövde var stryk. Ordentligt. Fast istället gick jag till en kurator som var helt störd. Vilket jag avskydde! Nu i efterhand tror jag hon gjorde bäst intryck, trots att hon gjorde flera fel.

Efter denna period har jag lärt känna mig själv på grunden. Jag har lärt mig mina svagheter men även min styrkor. Jag har lärt mig att uppskatta mig själv, att säga nej och att sätta mig själv i första rummet. Efter denna period har jag blivit, om så möjligt, mycket mer känslig för saker och ting. I en början var det ett helvete. Men inget ont som inte för något gott med sig, nu har även mina bra känslor blommat upp. Jag känner saker igen! Jag gråter av lycka säkert en gång i veckan, skrattar varje dag, älskar och njuter av småsakerna i mitt liv.

Jag tar tillvara på mina känslor till något positivt. Visst kännas allt förjävlgit när det händer något dåligt, men det är okej. För det är mest positiva saker i mitt liv. och även i ditt. Bara att vi ser dem inte för att vi är så förbannat upptagna på att leta det som är dåligt eller det vi inte har!

Syftet med detta inlägg var egentligen bara att berätta att det är okej att gråta, att vara känslig. För att gråta och vara känslig är så sjukt mycke bättre än att vara som en hjärtlös människa som inte alls gjorde någon nytta på jorden. 

Tack för mig. Hej!

Nu är storsjöyran slut och nu känns det som sommaren också är slut. Jag älskar hösten, vinter och även våren så för mig känns det inte alls jobbigt. Jag är väldigt nöjd. Har haft min bästa sommar på väldigt länge. Först och främst är det givetvis på grund av att jag har varit frisk genom hela sommaren (med några få återfall) men även för alla jag umgås med. Jag har varit mycket med mina barn, badat, tränat och älskat. Jag har inte rest eller grillat särskilt mycket. Jag har inte heller hängt på krogen eller åkt någon båt. Har bara tältat en gång och jag har inte varit och fjällvandrat. Det jag har gjort är att lyssnat på mig själv. Kännt efter vad som är bra för mig. Och för första gången i mitt liv har jag fått precis det jag har önskat. Lugn och harmoni. och en jävligt snygg bränna på det också!

Jag hade sett fram emot att gå på yran och gå på stråket varje kväll eftersom jag var ledig i stort sätt hela veckan. Det blev inte så. Jag gick söndagen och sedan kände jag att det var inget för mig. Jag vill säga att jag har vuxit ifrån det men jag tror inte att det handlar om det. Det handlar väl mer om att jag har vuxit in i min egen roll. Vem Emma är. Jag är egentligen ingen festprisse. Jag är mer för kärleken. Den finns inte på stråket. Jag umgås hellre med nära och kära, gör saker som renar själen och som faktiskt lyfter mig. Inte ångest, huvudvärk och dålig sömn. Jag gick då endast på söndagen på stråket och sedan gick jag efter många om och men på yran fredagen och lördagen. Vilket jag idag inte ångrade en sekund. Kvällen igår var nog en av de bästa på väldigt länge. Dessutom hade jag inte många droppar alkohol i kroppen heller. Jag dansade inget på stråket, drack inte sjuka mängder alkohol eller raggade på en massa fulla män. Vilket jag i i vanliga fall skulle kunna ha gjort. För det är väl så man festar? Jag kom in på yran och såg Laleh, fantastisk show. Bra stämning och bra musik. Det uppträdandet la grunden för resten av kvällen. Hade fint sällskap, åt gott och strosade runt. Sedan att jag fick kyssas med en fin karl under fyrverkerierna var ju inte helt fyskam det heller. Ganska jävla underbart om jag ska uttrycka mig rätt.

Jag tycker det är helt fascinerande hur saker och ting kan förändras. Eller hur synen på andra förändras. Jag har alltid varit av den typen som dömer folk efter mitt första intryck. Jag har alltid trott att det är magkänslan som ska styra om jag ska träffa någon eller inte. Jag har trott stenhårt på det där! Vilket är jävligt idiotiskt om man ska kolla tillbaka på historiken över mina expojkvänner. Inte direkt en rad av briljjanta gentlemen dirket.

Trots detta har jag ändå gett folk chansen att visa vem de är och umgåtts med dem. men det har i princip alltid slutat i vänskap eftersom jag har en tendens att låsa fast mig vid totalt oviktiga detaljer.

Om man redan vid början vet bristerna (stördheten) och redan vid första mötet bestämmer att vi ska vara vänner och att detta är bara en av alla vänner, ja då fungerar det helt utmärkt att lära känna människan utan att få några känslor i huvudtaget. Ha. Jag är så körd. I vanliga fall tänker jag långt, jag planerar saker och gör gärna inte saker utan att vara helt säker. I vanliga fall.

Idag vill jag inte äta (älskar mat än mina barn, typ), jag vill inte träna, klä på mig eller prata med någon. Jag vill inte ens kolla på Friends. Idag känner jag en viss naivitet, hopp, sorg och kanske även kärlek. Är det möjligt?

"om du saknar någon - ring" - men om det inte går då?
ikväll blev det en liten tråkig kväll mot slutet men hela dagen har varit bra. Har varit å tränat kund, sedan tränat själv, därefter åkt med Sixten och badat, sett älg och sedan lagat god lördagsmiddag. Livet borde vara bra nu. Men varför har jag då hjärtklappningar, svettas och snurrar?

 

Har till och med fått ordning på mitt liv. Jag vet vad jag ska göra ett år framöver. Det känns skönt.

 

Äsch, jag börjar bli patetisk. dags att sova. God natt