Jag är helt totalt förälskad i Ulf Nilsson! Om ni inte har hört hans låtar som rekommenderar jag det starkt. Egentligen är det väl inte låtarna i sig som är mest grym utan det är ju hans röst. Sitter och lyssnar på honom nu och jag kan inte bli annat än medtagen. Jag blir helt känslosam och mycket saker snurrar i huvudet.

 

Jag har tänk på en sak när det kommer till våra hjärnor. Vissa dagar känner jag att jag håller på att dö av smärta,att allt aldrig kommer att bli bra och jag bara sliter och sliter. Häromdagen hade jag en sådan dag. Jag var ensam och ville samtidigt inte vara med någon. Jag kände att allt var verkligen PISS! Jag insåg att jag inte kunde betala hyran denna månad, igen. Jag låg återigen minus på kontot och snart kommer jag att ligga i skuld till någon annan. Jag grät och visste inte hur jag skulle orka ta mig genom det. Idag är fortfarnde inte hyran betald, jag har inte tillräckligt med pengar. Ena jobbet har strul och kunde inte betala ut lön och det andra jobbet betalar ut lönerna den 1:a. Så det blir att jag går i privat konukurs. Idag bryr jag mig inte. Nej, jag är pank. Ja jag kan inte betala min hyra. Men jag är positiv. Jag har kunnat betalat min hyra sen jag flyttade till min första lägenhet här i stan, så vad gör det om jag är sen en månad? Sedan vet jag att jag har folk jag kan låna av om det krisar sig. Visste jag gillar inte tanken på att behöva låna pengar av folk. Vill kunna stå trygg själv. Men nu är det så är. Jag har det tufft men det inget jag tänker ljuga om. Det suger att vara arbetslös (typ). Det suger många gånger att vara ensamstående på nästan heltid. Det är mycket skrik, tårar och mycke utmattning. Men samtidigt får jag mycket glädje.

Jag är idag nästintill lycklig. Jag har mina problem kvar som jag jobbar med men jag reser mig, alltid. och för evigt. För mina barn.

Igår var jag på en audition. Då skulle jag svara på ett frågeformulär och då var en av frågorna "vem är din idol/förebild?". Det är kanske en svår fråga för andra men för mig kom det bara upp två personer. Mina barn. Även fast det inte har funnit så länge, eller upplevt så mycket så är det dem jag ser upp till. De är starka när andra kanske är svaga, de är glada, uppfinningsrika och envisa. De kämpar för det de tror på och låter ingen annan säga åt dem att de inte kan. Precis så vill jag vara, och försöker vara. Vem har rätt att säga åt mig vad jag kan, vill, vad jag ska göra eller vad jag ska känna? Det är inte deras uppgift. Jag står ensam stark med mina två eldsjälar och tänker aldrig ge upp. Jag tänker vinna denna match ochjag tänker vinna stort.

Gaaaah! har nu tagit mig genom en jobbvecka nätt å jämnt. hade sett fram emot denna fredag för jag skulle på bio. Dock bokade jag av biljetterna och planerar att kröka istället. Ensam. Patetiskt. Men jag ska nog hitta en fest att krascha I guess. Annars blir det väl Plaza och träffa alla mina "polare". Fan vad sorgligt!

Nej, nu ska jag äta gomiddag och kolla på Gilmore Girls. Japp.. så är det.

Nu tycker jag inte om fredagar längre, längtar tills imorgon!

Ibland kan jag falla in i de mesta filosofiska tankarna man kan tänka sig. Jag tänker bland annat om rätten att välja själv. Är det jag som styr över mitt liv eller är det någon högre mer maktfull person? Med det menar jag verkligen inte något religiöst, utan snarare politiskt i så fall.

Idag tänkte jag på om ens åsikter. Vi alla har ju åsikter. Vissa mer idiotiska än andra, men ändå åsikter. Vems är åsikterna egentligen? Är du ägare av dina egna åsikter eller är det någon annan som styr dem åt dig? Vart kommer dina åsikter ifrån? Är de medfödda eller har de kommit senare? Ändrar du åsikter ofta? Hur starkt tror du på dina åsikter när alla andra tycker tvärtemot? Eller är det så att det är just DÄRFÖR du har åsikten, för att alla andra tycker annorlunda? Du kanske är en rebell? Hur vet man om sina åsikter är sina sanna åsikter? Är det ens viktigt att ta reda på det? har det någon betydelse?

Jag har mina åsikter och dessa står jag fast vid i vått och torrt. Men ändå kan jag komma på mig själv fundera och frågesätta mig själv. Är jag verkligen miljöpartist? Är jag inte kanske moderat trots allt? Jag har ju enda några moderatiska åsikter. Jag är uppvuxen föräldrar som har starka politiska åsikter åt det röda hållet. Är jag sosse då? Vad är jag? Vem är du? Vilket parti kommer du rösta på? Kommer du rösta i huvudtaget?

 

Detta gäller ju inte bara ens åsikter. Detta kan även gälla intressen, relation, smak etc. Påverkas vi av andra? SJälvklart! men när vet vi skillnaden mellan sanna åsikter och påverkade åsikter?

Jag är personlig tränare. Hur kom det sig? Jag avskydde idrotten i skolan. Typ alltid. Jag skolkade hela gymnasiet för att jag tyckte det var hemskt. Vad berodde det på?

Gillar jag verkligen att träna nu, eller är det bara för att jag "måste".

Våra åsikter kanske påverkas av samhället och miljön. kanske även trender. Nu är det modernt att träna, då ska du också träna. och helt plötsligt är det ditt största intresse. Är det så?

Om du var helt ensam, ingen kontakt med omvärlden men ändå fick göra exakt vad du ville. Vad hade du gjort då?

Jag hade dött. På riktigt. Jag klarar inte att vara ensam, eller bortkopplad från omvärlden särskilt länge. Ja, jag har problem. Så är det. Men om jag var tvungen att hamna i din situationen så hade jag antingen läst en bok eller skrivit. Ska jag tänka ännu större hade jag nog rest (hur nu det skulle gå när jag var helt ensam).

 

Imorgon ska jag ha min första betalda PT timme. och jag är dyngförkyld. Detta blir spännande. Nu ska jag kolla på serier och sedan sova.

Adios...

Jag har mina hjärnspöken, mina issues. Men mitt största problem är faktiskt ensamheten. Jag har verkligen svårt tt vara ensam. Alltså verkliga problem. Jag avskyr tanken av att veta att jag måste sitta själv i min lägenhet efter barnen har somnat. Det finns en anledning varför jag jämt vill att folk ska komma hit och se film eller dylikt. Nu har jag även stött på ett annat problem; folkskygg. Nej, det är väl en överdrift men jag orkar inte umgås med folk egentligen. Vill bjuda hit folk men sedan ångrar jag mig. Jag vill träffa folk på mina vilkor. Att jag kommer till dem eller att det är personer som jag verkligen trivs med. Och dessa är få. Ytterst få, ni skulle bli brydd hur få det egentligen är.

Jag tycker samtidigt att det är skitjobbigt när folk säger åt mig att vara ensam. Att trivas i min ensamhet. Att njuta att vara ensam. Jag vill bara slå dem på käften. Det är som en slag under bältet. Skulle ni säga till en person som är hundrädd att gå fram till en främmande hund och klappa den? Gör ni det är ni dum på riktigt.

Jag är rädd för ensamheten men pga min livssituation så måste jag dagligen möta min rädsla ofrivilligt. Vissa dagar går det bra, vissa dagar går det mindre bra.

Låt mig få berätta hur en bra dag ser ut lite snabbt. Efter ungarna är lagda och har somnat så kanske jag tar en dusch, ser en av mina favoritfilmer (måste vara en film jag har sett så att jag vet i förväg att den är bra) och helst måste jag har något riktigt gott att äta. Bästa vore om jag dessutom hade något att se fram emot dagen efter så att lägga sig inte blir en pärs. Dessa kvällar är sällsynta. För att dessa kvällar så existera måste jag ha gjort en masssa saker under dagen.Alla krav som jag har på mig själv för att ens tycka att jag duger lite grann. Jag måste ha det perfekt hemma, jag måste ha ätit nyttigt, tränat, pluggat, renoverat vardagsrummet, målat om möbler, klätt soffan etc. Med andra ord, omöjliga krav. Inte så konstigt att jag vill visa min kropp, det enda jag egentligen är nöjd med. Om ens det. Fruktansvärt yttligt, vilket inte är en definition på mig då jag verkligen tror på inre skönhet. Men när jag inte ser den där inre skönheten hos så använder jag mig av billiga verktyg.

Nu spårade även detta inlägg ut. Det jag ville prata om idag var bland annat om ensamheten och hur den egentligen påverkar mig.

Jag måste ha ständig kontakt med folk. Om det är via facebook, sms eller annan app spelar ingen roll. Det ska vara kontakt. har jag ingen kontakt med någon känner jag mig som om jag håller på att sväva bort i tomma intet.

Ja visst har jag problem. Kom aldrig och förminska dem för då ger ni mig ytterligare en käftsmäll.

Jag har fullt medveten om detta problem och visst gör jag mig själv en björntjänst att se till att jag alltid har folk omkring mig. Men det är skönt att bara för någon dag ha en person sovandes hos mig. Vem som helst. Bara för en natt. Sitta i soffan å slökika på film och bara vara. Så jag får känna att jag faktiskt inte är ensam och övergiven. Jag vet att jag har vänner, jag har min familj. Även fast jag många gånger känner att jag lätt skulle kunna ta avstånd från de flesta, men det kanske bara beror på mig, eller så beror det på er. Vad vet jag. Hör av mig när jag vet.

Ja, återigen. Jag vet att jag har problem med detta och jag har nu jobbat med det som FAN! Men det är just när jag försöker jobba med saker som det är extra känsligt om det går åt helvete. Då blir det som dubbel, eller ett trippel motstånd.

Jag har utsatt mig själv för ensamheten. Även fast jag har haft möjligheten att inte vara själv. Jag har valt att koppla bort alla ett tag. Lägga  mig i badet, läsa en bok och faktiskt inte ens hör av mig om å ses. Även fast barnen är hos Kim och jag är ledig.

Jag har gjort lista över saker som jag faktiskt tycker om att göra. Ironisk nog är inte träning med på den listan. Även fast jag vet att jag älskar att träna så har jag faktiskt inte tränat på ett tag. Bara lite sporadiskt så där. Anledningen är att det har varit för mycket press. Om jag ska hitta mig själv, älska mig själv och njuta av min egen närvaro så måste jag sänka alla krav. och då även med träningen.

Nej, listan handlar om andra saker. Mycket små saker. Som att lyssna på musik, dricka en kopp te, ta ett bad och nu ett nytt intresse; att läsa. Jag älskar även att pyssla men det tar en sån stor kraft av mig att det är inget som är med på listan. Saker på listan ska vara saker jag kan göra jämt i princip. Hur tröt jag än är. Detta har funkat. Det och massa KBT. Sitta och hela tiden ha ett inre samtal med mig själv att finna det positiva med varje situation.

Fan alltså, Detta med krav har har ju ställt till det för mig. Jag kan inte ens jobba längre. Utbränd utan jobb, går det? Nej när jag jobbar blir det som en låsning, Ångest och stressad. Fast förvisso. tror detta beror på vilket jobb det handlar om. Nu eftersom detta är en offentlig blogg väljer jag att inte nämna vilket jobb det är, men jag har märkt att det gör verkligen stor skillnad på hur man blir bemött av sina arbetsgivare. Jag har valt att gå åt en riktning som jag inte trodde jag skulle göra för ett halvt år sedan. Mer vill jag inte säga.

Har stora planer på gång, och denna gång ska jag åtminstonäre försöka till 100 %. Sen om jag lyckas vettetusan men jag ska iaf känna att jag gav det en ärlig chans. Ser fram emot det. Kommer bli mycket jobb men jag tänker prioritera det. Bara att jag slutar slösa min dyrbara tid på skit. Såsom Facebook. usch. Vilket svinn på tid alltså! Galet beroendeframkallande.

Detta år ska jag resa mycket också. Tänkte börja med en resa ner till Göteborg och träffa min syster och min favorit systerdotter! Sedan träffa John min älskade älskade John som jag har saknat så himla mycket!

Därefter blir det antingen en resa till Umeå (med sällskap verkar det som) eller Stockholm. Båda resmålen är för att träffa fina fantastiskt vänner som faktiskter HAR gjort saker för mig. Uppskattas som fan! Tack för att ni är så sjukt förstående!

 

 

Sedan vill jag avsluta detta blogginlägg med att spy lite galla. Den som tar åt sig tar åt sig, den som vill ta åt sig gör det med all rätt. Jag vill bara säga en sak och det är att jag önskar av hela mitt hjärta att ingen någonsin säger åt mig vad jag ska göra, hur jag ska bete mig och framförallt; vad jag ska tycka och tänka.

Gör ni något av detta så förminskar ni mig, ni tar bort rätten att vara sig själv. Att säga till mig att det jag känner och tycker är fel är som att säga åt en homosexuell att de är inte homosexull (världens sämsta liknelse). Det jag menar är att mina känslor är det jag bär på, det jag känner. Att ni säger att det är trams eller att det är inbillning är ju bara brist på kunskap. Det är ju det som är hela grejen med känslor; att vi alla känner olika. upplever olika i olika situationer.

Detta är något jag stöter på allt för ofta, dessvärre. Så att jag har tagit avstånd och slutat berätta saker för vissa har sina förklarningar.

 

Nu måste jag sluta innan min svenska bli ännu sämre än vad den redan är.

Hej hopp galopp för ett världssämst inlägg God natt.

Kan inte säga annat än att hur jävla skönt det är att detta år är verkligen slut! Jag kan säga utan att tveka en enda sekund att detta har varit mitt livs värsta år!

Nu har jag fått ut det negativa. Inget ont som inte har något gott med sig. Med det vill jag bara säga vad jag har upplevt och lärt mig under detta år.

Jag har upplevt enorma smärtor. Smärtor som folk aldrig borde få genomgå. Första halvåret på året var tuff pga skolan. Det var sjukt mycket att göra plus att jag var själv väldig instabil psykiskt så jag hade många motgångar. Trots det så stod jag stolt många gånger, jag tog mig genom saker och tänkte ändå positivt de flesta gångerna. Egentligen. Andra halvåret har både varit lättare och tyngre. Det har varit lättare eftersom jag inte behövt gå till skolan och prestera särskilt mycket, har ju bara c-uppsatsen kvar. Men det har varit tufft pga ekonomin. i

 

Detta miserabla år har ändå gjort att jag har gått till botten med alla mina problem och sedan funnit mig själv. Den person jag har vilja varit sen första början. Jag vet idag vem jag är. Jag vet kanske inte vart jag är påväg men jag vet vem jag är. Jag vet vad jag behöver, vad jag ska göra för att få det samt hur jag ska vara för att vara den absolut bästa versionen av mig.

Jag orkar inte skriva något längre inlägg idag så jag tänkte göra en plus- och minus-lista över saker under året.

 

 

Tog mig genom skolan.

Fick tillbringa mycket tid med mina barn.

Fått olika jobb, mest gillar jag att jobba åt Korpen.

Hittat awesome-Emma

Fick en bil!

Funnit nya vänner

Funnit mod jag aldrig trodde att jag hade.

 

MINUS

Ångest/depression

ofärdig c-uppsats

Sjukdom

 

 

Tänk vad intressant ändå. Att min minuslista är ändå så kort? Det kan betyda två olika saker; Antingen att jag är en gnällspik och gnäller för saker när jag har mkt som är bättre, ELLER så väger vissa saker mer upp än andra, trots mängd.

 

MITT 2014
Lämna in och få c-uppsatsen godkänd.

Finna mig ett heltidsjobb (önskemål)

Bli frisk, på riktigt denna gång.

 

Ja, thats it. Vad mer behöver jag?

Orkar inte med denna blogg längre.

Vet inte om det är för att jag mår så himla bra nu att jag inte har något att skriva. Fast det kanske vore kul för mina trogna följare att se att allt är awesome emellanåt också?

Vad är egentligen definitionen på awesome? Jag är lycklig iaf. Jag sitter ensam dagen innan julafton och har ingen älskade att dela den med. men det är okej. Jag känner verkligen det. Jag vet att när jag är redo så är jag redo. Mina drömmar är densamma men lite mer omöblerade. Jag är fortfarande inne på hus, man och barn men just nu är min prioritering jobb och träning. Sedan om någon karl skulle av någon konstig anledning ramla in i mitt förhållande under vägen så må det hända ;)

 

Tänkte egentligen bara skriva God jul och gott nytt år till er alla underbara följare. Kul att få den stöd från både vänner, bekanta men även också från helt okända människor!

 

År 2014 kommer bli mitt år. Det känner jag på mig. Helt bombis!

Eftersom jag kraschade helt idag så har jag inte kraften att egentligen skriva, prata eller umgås med någon. Lägger istället in denna video. Kände att den passade in. Tolkningsfritt såklart. Som alla mina inlägg så lägg ingen värdering. För guds skull. Gör aldrig det i mina inlägg. Mitt liv. Mina tankar. Min terapi.

Over and out.

 

Ibland kan jag inte förstå vad jag håller på med. Vem är jag? Vad är det jag vill med livet? Vad tycker jag om att göra och vad är jag egentligen bra på? Är jag på rätt spår? Alla dessa frågor kommer till mig lite titt som tätt. Men sedan samlar jag mitt förnuft och inser att jag är ju den absolut bästa versionen av mig. Jag kämpar på och gör mitt bästa, så gott det går, på mitt sätt.

 

Jag har tänkt mycket på sistone, inte för att det skulle vara något nytt men nu är tankarna mer samlade än någonsin. Dessvärre vet jag inte om det är så bra. Fast egentligen. Min "hemmaterapi" har gjort mig starkare än jag någonsin varit. Jag är en annan person idag än vad jag var förr. Idag vågar jag att ta steget jag aldrig trodde jag skulle klara. Dock kan detta steg vara något jag ångrar imorgon eftersom denna styrka flaxar väldigt mycket. Ena dagen är jag stark, den andra gråter jag floder... för att mjölken är slut. Jag är en känslomänniska. Jag blandar in känslor i allt jag gör. Allt. Du har ingen aning. Idag tex fick jag en ångestkänsla. En känsla som jag visste skulle växa och göra ont i mig om jag inte gjorde något åt det. Jag fick ångest för att det var odiskat hos mig. Men nu är jag stark, så jag valde att ta ångesten och slänga den i väggen, ja och diska förståss. Jag är inte riktigt framm än. När jag är "klar"  med min resa ska jag kunna se disken i mitt kök och känna att det inte berör mig alls. Inte ett dugg. Skulle detta göra mig lat och skita i allt? Nej nej, absolut inte. Tvärtom snarare. Då skulle jag ha så mycket energi tillövers så jag vill göra sådana saker frivilligt. Ni vet den där känslan man kan ha ibland när man är så himla glad och allt går precis som man vill. Det är då man orkar göra alla de där "måsten" man har att göra. Ser fram emot den dagen. Eller har jag redan varit där? Kanske har varit där och sedan passerat. Jag har mer energi nu än tidigare. Jag orkar göra saker. Onödiga saker. Nödvändiga saker. Saker för skoj. Saker.

Nu kom jag lite ifrån ämnet. Jag ville berätta för er om att jag är känslomänniska. Detta hindrar mig något djävulst! Jag har så mycket känslor i allt jag gör att jag kan stupa i ett känslomässigt kaos ständigt! Att jag är en känslomänniska har resulterat att jag inte kan umgås med folk. Åtminstone inte allt för länge. Har ni någonsin tänkt på hur ofta jag byter vänner? Jag lessnar för jag anser att de är dåliga människor och bara vill mig ont. Haha. Kul ändå. Att jag tror att folk sitter hemma i stugorna och bara planerar hur de ska förstöra mitt liv så mycket som möjligt. Nej, i själva verket tror jag faktiskt att de inte tänker på mig något alls. Tråkigt nog förvisso, men jag måste släppa detta. "Emma, du tror att alla människor vill dig ont" - detta är något som ekar hos mig, än! Jag är hopplös!

Det jag iaf har kommit fram till angående att jag är så känslig. Vad skulle ske om jag istället för att dölja alla känslor jag har för allt och använde dem till något bra? Jag har inte funderat jätte mycket på det. Men om jag har så mycket känslor (borde vara välsignad med tanke på hur många pappskallar där ute som uppenbarligen inte har en enda känsla i kroppen) så borde jag uttrycka mig, agera eller bara vända på känslorna till något bra?

Har det blivit så här för att jag har haft så mkt ont i mitt liv? Att känslorna har blivit en börda menar jag.

Nej, egentligen inte. Jag har alltid haft enormt med känslor, åtminstone inom mig. Jag har ständigt burit på allt. Både dåliga och bra känslor (finns det dåliga känslor?) Kim, barnens far, var den första kille jag sagt att jag älskar. Denna inkluderar även mina bröder och min far. Jag har alltid varit rädd för responsen och då hållt saker och ting inom mig. När någon har gjort mig något illa så har jag inte sagt något. Iaf inte till dem direkt. Fegt. Sjukt fegt.

Men när man kraschari botten, då har man inte längre något val än att bara resa sig upp och säga "här är jag, lyssna på mig". Det går inte dölja längre. Jag har fan gått på terapi och står nu i kö för att prata med en psykolog! och allt detta skyller jag på att jag låtit det gått för långt.

 

 

Detta kanske hör lite ihop med förgående stycke. Dock så väljer jag att särskilja det eftersom det är något jag har tänkte på ganska frekvent den sista tiden.

Jag har byggt upp en jävla kontroll. För mig själv, för andra, för prylar. Jag måste har rutiner. Göra saker i viss ordning och folk måste bete sig på ett viss sätt mot mig för att det ska fungera. Skulle de börja fungera på annat sätt än vad jag anser "rätt" så ballar jag ur! Jag kan inte förstå att folk kan göra si när jag tycker att man ska göra så! Samtidigt som jag accepterar andra egenheter och åsikter. Vi alla är unika.
Detta är väldigt luddigt, låt mig ge er ett exempel.

Jag och en vän bestämmer att vi ska ses. Jag säger kl 15, vännen säger okej. När klockan är 15.01 (nej detta är inte överdrift) så börjar bli less. Var kan denna person vara? Självklart är personen sen för att jävlas med mig. Givet. Eller så är jag inte viktigt. Ja så är det! 15.10 kommer min vän. Jag blir lätt stött för denna ooooerhörda försening. Finns inga ursäkter. Absolut inte! Min vän säger "shit vilken bilkö på E14, tror det var en olycka".

Boom. Där har ni det. ett väldigt milt exempel och jag tror att många kan känna igen sig där. Förutfattade meningar kan det också deifineras under. Hur som helst. Jag sätter folk i fack, "så här ska ni vara och göra i en viss bestämd situation" Gör de inte det, jag då är de idioter. Allihop. Förstår ni hur många idioter jag har runt mig om detta skulle stämma? Självklart är det ju inte så! Bör understyrkas! De enda personerna som jag inte "kontrollerar" med tanken är mina barn. Det är just därför jag inte kan umgås med någon annan än dem. Stört. Verkligen!

 

En annan känsla jag burit på nu ett tag som jag egentligen har svårt att själv förstå. Den involverar frustration, sorg och styrka. Jag är fullt medveten vart mitt hjärta. Hos vem mitt hjärta är. Jag älskar honom. Och det är med frustration jag går och undrar vad som är fel, vad har jag gjort, vad kan jag göra och även frustration när jag inser att det är absolut ingenting jag kan göra. Det är med sorg jag måste säga adjö. Sorg att lämna den person som jag älskar mest i hela världen. Personen jag en gång litade på fullt ut. Det är med sorg som jag lämnar det och finner sedan ett stort hål i mitt bröst. Det är med styrka jag finner modet att fylla detta hål igen. Även styrka att veta att jag har det bra nu. Att detta är det bästa för oss båda. Han är inte den person jag lärde känna. Jag tror att han kommer finna tillbaka. Sinom tid. Dock inte med mig. Han hade sin chans, om och om igen. Jag är en dåre som gav dessa chanser. Naiv och kär. Men jag måste släppa taget nu. Idag. Helst igår. Jag är ledsen. På riktigt.

 

Att vara sjuk.

När någon är sjuk så måste man vara försiktig. Inte alltid för att inte bli smittad, utan på vad man gör och säger. saker och ting kan missuppfattas, förstoras. Vissa människor behöver tid, andra bara kärlek, visa behöver klara språk (jag). Vissa sjukdomar går att bota, andra inte. Vissa tar tid, vissa går att fixa på stunden. Gemensamt har de att man måste vara försiktig. Ge tid, plats, andrum eller som i mitt fall släppa det fritt.

 

 

 

Till sist bara en fråga till er läsare: Vad är det som gör att ni följer mig? Får intressant kommentarer både här och IRL så är bara nyfiken.

hur ska jag kunna förklara de senaste dagarna?

Frustration? Ilska? Sårbarhet? Total-jävla-tomhet?

Hur det än ligger till så gillar jag det inte. Inte alls. Vill bara utrota denna känsla inom mig. Jag kokar av ilska. Vill egentligen bara slå någon, sticka från stan eller bara göra något riktigt riktigt dumt. Egentligen är jag inte arg. utan jag är ledsen. Genomledsen. Men ilska är något jag har bättre kontroll över och den är lättare att få utlopp på utan att folk ska backa undan. Är jag ledsen så finns ingen där för mig, men berättar jag att jag är förbannad så står folk där nyfikna på lite information, Men jag är ledsen, blir inte någon saftig information.

 

Jag tror inte jag orkar så mycket nu, just idag. Funderar på att tanka bilen och bara åka. Får se vart jag hamnar.

Idag är inte dagen mer annorlunda än alla andra mina dagar. Jag klivet upp trött som tusan, klär på ungarna, ger Milo frukost och sedan stressar vi iväg på skolan. Ibland när jag faktiskt har saker inbokat så lämnar jag även Gabriel på dagis. Idag har jag inget planerat annat än städning, packning och eventuellt träning. Dock har jag redan betat mig genom fem träningspass denna veckan och varje muskelgrupp har fått jobbat så jag vilar idag med gott samvete. Kan man tycka. Jag mår inte helt hundra om jag inte får träna. hu

Det som egentligen skiljer denna dag från andra är hur jag ser på saker och ting. Jag har burit på en rädsla en lång tid. En rädsla som inkluderar en annan människa. Egentligen inte någon speciell person, utan bara tanken av att jag ska dela mitt liv med en annan individ. Jag har byggt mig själv sakta men säkert under en väldigt långt period. Jag har jobbat daligen med att hitta mig själv, älska mig själv och vara tacksam för att jag finns här och nu. Från början var det, som jag har nämnt en triljon gånger, väldigt svårt. Att ta sig upp ur sängen och att ens klä på mig var en pärs! Efter det handlade det om att faktiskt göra något nytta utav dagen, förutom att bara kliva upp. Gå på jobb, plugga, kanske umgås med någon. Nu har jag gått ytterligare ett steg. Nu gör jag saker jag inte behöver göra, saker jag gör för att det skulle vara bra om det blev gjort. Jag har slutat umgås med folk eftersom jag orkar inte umgås med pappskallar längre. Istället så städar jag mitt förråd, storterar kläder, putsar fönster etc. För det vill jag göra. That's it!

Nu är jag glad att kunna säga att jag är påväg att överstiga ytterligare en gräns. Förutom att göra saker som jag mår bra av, som tex städa, så har jag börjat må bra. Bara av att vara. Jag är nöjd med livet. Tacksam för att jag fick en andra chans. Jag njuter av att sitta och spela spel med mina barn. Träna hårda pass, kolla på någon serie och umgås med mina absolut närmaste. Jag gillar detta steg! Men jag ser verkligen fram emot nästa! Vad blir det? Att jag mår så bra att jag faktiskt kan dela med mig och sprida denna glädje? Att jag börjar finna mina vänner och faktiskt kan umgås med dem utan att slå ihjäl dem? Just nu känns det inte viktigt. Jag trvis i mitt eget sällskap men det vore nice att kunna dela med mig och hjälpa andra som har varit med om samma.

Ja, nu kom jag ifrån det jag skulle berätta. Det som skiljer denna dag från andra dagar. Det var kvällen/natten igår. Förr hade jag rädslan att jag inte skulle klara av att vara tillsammans med någon för att jag har så sjukt höga krav på honom och mig själv. Mesta dels på mig själv egentligen, men varför visa det? ;-) Jag har varit en dålig flickvän, bitchig. Stört mig på allt han gjort, kommenterat allt han gör/berättar för mig. Varit en pain in the ass. Detta påminner om en annan person i min närhet. Inga namn nämnda. Jag har inte kunnat umgås med honom eftersom jag blir arg för allt. Inte klarat av att sitta å småprata och skyllt på att vi inte har haft något att prata om. Att vi är för olika och har tråkigt. Igår var det inte så. Igår kunde jag prata om vad som helst, vara glad, avslappnad. Vara den Emma som jag faktiskt var när vi blev tillsammans. Vad fan hände? Svek mest troligen. Som sedan aldrig riktigt blev glömt eller förlåtet. Detta svek skapade då en osäkerhet hos som gjorde att jag hela tiden använda en försvarmaganism som egentligen bara gjorde att vi stupade. Allihopa.

Igår var första dagen på länge som jag verkligen bara njöt av hans sällskap. Mer sådant!

Jag vet dessutom hur detta gick till! Jag har umgås med en kompis (enda kompisen jag umgås med nu förtiden) och vi har kunnat suttit tillsammans och pratat i timmar! Mesta dels om träning så det är inte så konstigt att det blir många timmar. Hur som helst, så kollade vi mkt på film men ändå blev jag inte uttråkad. Tanken slog mig då att det är kanske det som behövs, gemensamma intressen. Nu när jag fortfarande har känslorna kvar för mitt ex så tänkte jag testa något nytt. Jag sa till mig själv. "skärp dig Emma, va dig själv. Slappna av. Va intresserad. Berätta saker. Va den bästa versionen av dig själv." - och det fungerade! Varför hänga upp sig på detaljer och vara jobbig när jag egentligen bara kan vara fantastiskt? Tror fler folk gillar den versionen av mig.

Klart en rädsla bara inte försvinner över en natt men tror detta är påväg till något himla bra. För min egen skull. Att kunna vara den jag alltid har viljat vara. Så att andra får träffa henne. Det är då jag kommer träffa fantastiska människor. Detta ser jag fram emot. På riktigt.

---

 

Andra delen av mitt inlägg handlar om något annat. Jag har alltid haft väldigt svårt för beröring. Jag gillar verkligen inte när någon tar på mig. Killar, kompisar, syskon, föräldrar. När någon kommer och ger mig en kram så skapas en obehag känsla i hela min kropp. Jag har ju kommit underfunn med vad det kommer ifrån. Det har med min uppväxt att göra. Att tränga sig på ett barn kan skapa problem resten av deras liv. För mig ska det slut snart.Jag tänker inte detta hindra mig! Jag vet att beröring är något vi alla behöver för att känna oss sedda, älskade och uppskattade. Sedan så frigörs det ett hormon är någon tar på oss. En må-gott-hormon. Och det är ju aldrig fel att faktiskt må bra!

Det finns några få som kan ta på mig utan att jag faktiskt tycker det är jobbigt. Först och främst så är det mina barn, och seda Christofer.

Att inte bli berörd på en väldigt lång tid kan vara jobbigt. Men jag tror man vänjer sig. Man kompenserar väl med annat antar jag. Efter en lång tid utan berörning förändras när man väl bli berörd. En annan sorts av uppskattning. Detta är något vi inte ska ta förgivet. Helt plötsligt vill ingen ta på oss. och vill folk inte ta på en längre. Vad betyder man då för någon ?

Jag lider så mycket med min yngsta son! Jag är minsta barnen av en barnskara på fyra. Två av de syskon som var mer jämnåriga med mig är killar! Mina föräldrar hade inte överdrivet med pengar och hade inte råd att köpa nya kläder till oss allesammans. Detta betydde att jag antingen fick ärva kläder från två killar, som var relativt moderna, eller ärva tjejkläder från min 9 år äldre syster. Förstår ni vilken dragisk uppväxt jag hade? Skämt åsido.

Nu är det min minsta lilla grabb som får uppleva liknande. visserligen så får han ärva killkläder som fortfarande är reltativt nya eftersom det är bara 1 år och 9 månader mellan dem. men han får aldrig något nytt! Stackarn!

Igår var vi iaf ute och handlade. Eller jag köpte ingenting men deras mormor ville hjälpa oss lite nu när min ekonom suger ( fick ett tråkigt besked idag och gick minus 850 spänn dessutom). hur som helst så ville hon köpa kläder till min äldsta son som hela tiden växer och behöver lite finare kläder när han går på skolan. Jag kunde verkligen inte säga nej när lillgrabben ville ha en t-shirt. Men han grät när han såg att storbror fick mer. Jag tog honom och kramade honom och sa något i stil med "Du vet att jag älskar dig lika mycket som din bror! Mamma har inte så mycket pengar, och kläder är inget viktigt egentligen! Snart kommer du också få nya fina kläder, hjärtat". - och det gick hem! pweuuh. Duckade jag ett bråk inne på Kappahl där! Sedan fick de fika på Wedemarks så det där var ju glömt fort!

Känner fortfarande lite nedstämdhet att jag inte kan ge mina barn de jag vill att de ska få. Vill inte skämma bort dem, då jag tror att det är bara en förlust för alla. Men jag vill inte känna att jag jämt måste säga nej, snåla och spara varenda liten krona. Om en månad är jag pank. Riktigt luspank. och inte är jag berättigad a-kassa heller. Skit system!

---

Nog gnällt om det där nu! Kanske något kul att berätta? Jag har ju fått jobb på ett gym nu. Väldigt lite timmar och har ännu inte fått jobba som Personlig Tränare. Men det kommer. Jag har planer om att jobba så mkt som jag kan som PT, samtidigt som jag söker annat jobb. Även fast jag tror jag kommer att trivas bra där så behöver jag något extra. Kanske ett deltids jobb på dagtid.Så säkrar upp att jag kan betala mina räkningar. Sedan kan jag försöka boka in mina klienter de dagar jag är ledig, alternativt på kvällar. Dock är det ju det där problemet med barnvakt. Att ta med dem är en möjlighet, men jag vill kunna vara profissionell när jag är med en klient och det känns inte helt hundra om jag ska hålla ett öga på grabbarna samtidigt.

Något annat kul som händer i mitt liv?

Jo, träningen. Jag älskar att träna! Dock ingen nyhet förmodar jag, men jag älskar EFIT! Fantastiska EFIT! Kom och testa vettja! Nästa gång är imorgon, torsdag, på fagervallskolan kl. 20!

Äsch, nu har jag nog inget mer kul å säga.

 

hej,